Karolina Westerlund

1956 steg 82-åriga Karolina Långdahl f. 1874-06-24 Norra Bergnäs Arjeplog av vid Skinnskattebergs järnvägsstation för att hälsa på sina barn som är bosatta i samhället. Karolina kom från Lapplands vildmarker. Det var inte första gången Karolina åkte tåg, men många gånger har hon inte anlitat detta fortskaffningsmedel. Karolina reste med tåg första gången när hon var 75 år. Visst är det roligt att ha fått vara här nere och sett att barnen har det bra, säjer Karolina, men nu börjar hemlängtan göra sig gällande. När jag ser hur grönskan börjar spira här vill jag hem och se våra fjällbjörkar knoppas och höra bäckarnas porlande. Endast i fjällvärlden går det att känna sig riktigt tillfreds vad än ett modernt samhälle har att bjuda på. Man förstår henne..

Friheta har döm int.. - Int kun en fäll tro att ens barn skull få bo så fint. Tänka sej, att int` behöva bära in vatten, int`behöv hugga och bära in ve å ändå ha varmt i stuga och ha handelsboa inpå knuten. De ä ana än en ann vare van vi.. Men de är ju tur att de int behöver hae på de vise. Men se friheta vi hatt den har döm int. Medan de pigga ögonen vaksamt iakttar allt som sker kring henne berättar Karolina: hon är född och upplevde sin ungdom i en liten lappby med fem familjer fem mil norr om Arjeplog. Fadern hade där ett litet jordbruk. Det gav alls inte tillräckligt för livets uppehälle utan man livnärde sig till största delen på jakt och fiske. När man skall leva härpå blir det inte lika angenämnt som odla det som hobby. Jakten sköttes av männen medan kvinnorna ofta fick vittja fiskredskapen. Karolina var inte gammal när det kom på hennes lott att varannan dag vittja ett 20-tal nät. När det var kallt hade hon en hink med glödande kol med sig. Det var tvunget för händerna blev fort stelfrusna i det iskalla vattnet. Karolina har upplevt mycket uppe i ödemarken, bl.a höll hon på skidor en gång undan för sju hungriga vargar medan hennes små barn väntade i stugan på mor. Varg har hon stått öga mot öga med så dessa bestar är inga främlingar för henne.

Hemvävda kläder…. Vildmarksflickans kläder fick inte ta sikte på att följa modet. Viktigaste var att klä sig praktiskt. Ett tjugotal får fanns på gården och de gav ull till präktiga hemvävda kläder som var slitstarka och skyddade mot kylan. På fötterna hade man hemmasydda renskinnsskor. Så utrustad gick det att möta vildmarkens strapatser. Huset var timrat och mellan stockarna hade man diktat med mossa. Färg och tapeter på väggarna var okänd lyx. Det var ingen ovanlighet att det kunde vara snö i de väggfasta sängarna när man vaknade på morgonen. När man har fem mil fågelvägen genom rena ödemarken till närmaste affär gäller det att inte glömma något vid inköpen. Trots vältränade människor, vana vid marscher, tog dessa färder ofta fyra dagar i anspråk. Hemfärden med de tunga packningarna var mycket mödosamma. Karolina har vid ett tillfälle burit en packning på 38 kilo i åtta mil. Under de sista milen var ryggen full av sår. Den gången var det särskilt skönt att nå hemmet och få lägga av bördan. Karolina var närmare 60 år innan hon fick se den första bilen, det var givetvis en stor upplevelse. Men det var ingenting mot den första tågresan. Att åka tåg är nästan det allra roligaste jag vet, säger Karolina. Men även i hennes vildmark håller en ny tid på att tränga in. Vägar byggs, affärer kommer till och el-strömmen ger ljus i byarna. Men det är Karolina glad för och förstår till fullo dess värde. Något av den gamla friheten hoppas hon skall få bli kvar..

Margaretha Winnberg 2 augusti 1999

August och hans familj bosatte sig i det hus som Thorgren i Luotton bott , efter deras hus brann ned i Norra Bergnäs. Huset i Luotton hade fyra rum med en spis i varje rum. På 30-och 40 talet byggde Augusts söner Sigurd och Patrik och Edvin Långdahl var sitt hus i Luotton. Sigurds och Patriks hus finns kvar 1999, och används som fritidsbostäder, medans Edvins hus plockades ned och flyttades till Nåtti strax utanför Arjeplogs samhälle. På den gård i Luotton Edvin byggde sitt hus finns ett annat hus, byggt av Konrad Læstander i början på 50-talet.

Med fjället Niepetjåkko som bakgrund ligger Norra Bergnäs kapell natursköt på en udde i Piteälven. Naturens storslagenhet gör att själva kapellbyggnaden krymper och smälter in i omgivningen. Trakten har varit bebyggd i 160 år och för 100 år sedan fanns så många bofasta att önskemålet om ett Guds hus var stort.
För att ta sig till kapellet är det båt som gällersommartid, eller skidor på vintern. Det går också att gå runt den stora älvsviken, men 7 kilometer i ganska oländig terräng är inget som lockar.

NORRA BERGNÄS KAPELL På 1830-talet kom den förste bebyggaren till Norra Bergnäs. Han hette Abel Jonsson-Vesterlund och kom från Jutis, efter något år kom också Abels bror Abraham till Norra Bergnäs Sjul Granberg var också en av de första nybyggarna. Han byggde på Revudden, hans hustru, mor Lotta blev bygdens barnmorska.

Abel -Jonsson Vesterlund första bostad var en enkel torvkåta. När han byggt den, åkte han tillbaka till Jutis för hämta sin familj,hustrun Brita och två barn. När han återvände med sin familj, hade en ripa byggt sitt bo på ena sidan av kåtan och en tjäder på den andra sidan. Enligt Gammel Kaddik betyder det att en by och en kyrka skulle byggas där. Fasta boställen kring Piteå älv fanns redan i början av 1700-talet, bl.a. Allek varifrån Gammel- Kaddik kom från. I början av 1890-talet fanns många bofasta i Norra Bergnäs och man önskade ett kapell för att samlas till gudstjänst. 1895 skänkte Karl Johan Vesterlund, Abraham Gustaf Brodersson och Storfors AB en tomt 924 kvadratmeter, som gåva till Arjeplogsförsamling. Folket i bygden hjälpte till med att hugga och forsla fram virket till kyrkplatsen.Timret sågades till plank och brädor, spån hyvlades till taket. En tjärdal brändes för att få tjära till impregneringen av kapellet. C.E Carlberg Mattaur,och Abraham Gustaf Brodersson åttog sig att bygga kapellet för en summa av 1950 kronor. I kontraktsumman ingick tillverkning av fönster, dörrar, övrig inredning, utsmyckning och även inköp av kyrk-klocka. Stjernberg, en kringvandrande träsnidare från Jokkmokk hjälpte till med utsmyckningen av kapellet. Abraham Gustaf Brodersson gjorde den första orgeln. Han har troligen också gjort ängeln som finns på predikstolen. Den första orgeln hamnade så småningen hos Elsa Skaile i Akka, men användes då som diskbänk. 1897 invigdes kapellet, omkring 15 september av prosten Calleberg. Vid invigningen döptes Elsa Skaile från Akka. Kapellhelger hölls i juni före midsommar, i mitten av september samt i februari, julotta firade man också i kapellet. Till kapell- helgerna samlades alla som kunde och firade helg. Prosten Calleberg höll även husförhör. Då måste man kunna sin bibel och katekes, så man inte behövde skämmas för prost och grannar. Dop och vigslar förrättades under helger. De första brudparen som vigdes i Norra Bergnäs kapell var A.G Brodersson och Anna Nilsson samt August Långdahl och Karolina Vesterlund julen 1902. ( August Långdahl och Karolina Vesterlund, var Sven , Margaretha Winnbergs morföräldrar) År 1985 kom den mer än tioåriga frågan upp, om en eventuell flyttning av kapellet till Skeppsholmen i Arjeplog. Kapellet skulle bli en stor turistattraktion. Detta mötte ett kompakt motstånd. En protestlista med 270 namn överlämnades till kyrkorådet.Vid ett möte med kyrkorådet, sameföreningen och Norra Bergnäs Stödförening, framkom det att sameföreningen ej heller var intresserade av att kapellet flyttades till Skeppsholmen.Landsantikvarie Anna Hjärpe upplyste också om att riksantikvarieämbetet ej skulle tillåta en flyttning av kapellet. Kapellet i Norra Bergnäs passar bara i Norra Bergnäs och där skall det förbli.

Ovanstående är nedskrivet vid en kurs 1986. Medverkande: Elsa Skaile, Göta Sundberg, ( dotter till Abraham Brodersson ) , Gena Isaksson, Arvid Kaddik, Dagny Skaile, Elin Östberg, Sonja Långdahl, Berit Isaksson

Anteckningarna nedskrivna från dokument av Margaretha Winnberg Söndag, den 29 mars 1998