Abel Westerlund

Abel-Jonsson Westerlund f.1821 gift med Brita Nilsdotter f. 1815 skulle bli dom första bebyggarna av Norra Bergnäs. Hans far Jonas Jonsson Westerlund f.1775 härstammade från Hålberget Arvidsjaur gift med, Eva Lisa Kandelberg f. 1782 från Svanstein Övertorneå.

De hade nio barn Johannes f 1801, Per f. 1802, Eva Kristina f. 1806, Fredrika f.1809, Lars f. 1811, Aron 1818, Abel f. 1821, Nils 1822 och Abraham f. 1825. Abel var en duktig snickare, men antagligen åkte han runt i bygden och hjälpte till med husbyggandet.

Han var i Mattaure en vår. En söndag tog han geväret och gick upp på Suppevareberget. Där stod han och såg ut över landet. han såg även udden i Norra Bergnäs och beslöt att gå ner dit.

Under vägen ner sköt han en tjäder som han stekte och åt. Abel var gift och hade barn, någon fast bostad hade han nog inte haft under de här åren och han var nog ute med en liten baktanke att han skulle finna en plats att slå sig ner på.

Familjen hade antagligen följt honom på de olika arbetsplatserna och dessemellan hade de nog bott hos Abels far i Jutis. Det fanns gott om fågel i skogen och Abel visste att fisken i Saddajaure var fet och fin, och att det fanns gott om den. Han beslöt sig för att stanna och där söka på att få ett nybygge.

Denna första vår byggde han en enkel torvkåta, för att ha någonstans att ta vägen, när han senare kom med sin familj och till dess de hade byggt sig ett hus.

När arbetet i Mattaure var klart - han hade byggt hus till Storfors - åkte han till Arjeplog, där han utrustade sig med det allra nödvändigaste, för att slå sig ned som nybyggare.

Två av barnen var födda Brita Lisa f. 1843 och Eva Maria f. 1845. Antagligen skedde resan upp till Norra Bergnäs på sen våren, kanske på det allra sista vinterföret! När de kom fram till torvkåtan hade en ripa byggt sitt bo på ena sidan kåtan och på den andra en tjäderhöna. Bägge sägs det, låg på ägg så det måste ha varit omkring månads- skiftet maj - juni de anlände upp till Norra Bergnäs.

När Abel såg fåglarna som byggt sina bon intill kåtan blev han betänksam. Han tänkte att det inte var några "bomärken" och att det var " fegfåglar", har han berättat sedan.

Men så kom " gammel Kaddik" från Allek roende. Antagligen hade han sett rök ute från udden och var nyfiken på vilka som var där. De började samtala och Abel visade på rederna som var på var sida om kåtan och sa: Jag tror inte jag törs bygga här, jag tycker som om det var fegmärke det här. Men då sa Kaddik: "

Du förstår, det här betyder att det skall bli by här med mycket folk och kanske en kyrka." Det sista var väl sagt som tröst men hans ord skulle så småningom besannas.

Så började Abel med sin familj att röja och bygga upp en enkel stuga, där fick nog både olk och fä samsas första tiden. Så mycket boskap lär de inte ha haft första tiden, det sägs att de bara hade en eller två getter med sig. Det fanns inget foder till några djur, ingenting fanns uppodlat.

De fick repa löv, slå fräken och myrhö till dem den första tiden. Nu var det nog inte meningen att familjen skulle leva på jordbruk. Det fanns gott om fågel och mycket fisk i sjön . Det berättas att Abel hade två nät med sig, han hade ingen båt så han vadade ut med dom och genast gick det på flera sikar.

Samerna gladde sig åt att där skulle bli bebott på udden, de stannade gärna upp där på sina flyttningar. Efter några år kom Abels bror Abraham f. 1825 gift med Maria Magdalena Lundmark f. 1829 från Bränland Norsjö till Norra Bergnäs.

Vardera familjen hade nio barn. Abraham fick med tiden ett långt vitt skägg, på den tiden var det vanligt att de gamla hade långt skägg. Han kom att likna en gubbe som var avbildad på " Pellerins margarinlådor" och fick alltid heta Pellerin-gubben.

Sjul Granberg var också en av de första nybyggarna, han var same och gifte sig med Anna Charlotta ( Lotta ) Holmström f. 1841 som var dotter till gamle kronolänsman i Buogt.

Hon var änka gift Lestander, denne Lestander var en duktig simmare, men drunknade ändå vid Skeppsholmen i Arjeplog. Det stormade och deras båt välte, Lestander skulle simma iland efter hjälp men orkade inte. Hans kamrat som höll sig fast i båten klarade sig däremot. Lotta blev ensam med en son, Kalle, hon födde strax efter en son till Fredrik. Så gifte hon sig med Sjul Granberg och flyttade till Norra Bergnäs, de bosatte sig något längre bort på Revudden . Alla levde på jakt och fiske. All jakt var fri så de sköt till avsalu också. Detta åkte de ned till Arjeplog och på marknaden där bytte de till sig andra matvaror, samt andra saker de inte kunde tillverka själva.

Efter några år när odlingarna blev större så kunde de få föda till två till tre kor i varje hushåll. Getter fanns också och så småningom får. Dessa kom säkert dit för ullens skull. Varje familj fick ju tillverka sitt garn och tyg själva. Alla var duktiga på att göra och tillverka allt, det var en nödvändighet för att överleva.

Norra Bergnäs blev hemman 1938 finns som första årtal upptagen i de officiella handlingarna . Hemmanet delades sedan mellan två bröder Abel och Abraham. Abels del av hemmanet delades sedan mellan hans söner Frans f.1858 och Aron f. 1855.

Frans stod i skuld hos en handlande i Arjeplog och förlorade sin del där och några år senare förlorade även Aron sin del. Han stod i skatteskuld till länsman på 300 kr. Han kunde inte betala så det blev utmätning. Många år senare försökte man få det hela ogiltigt- förklarad.

De var barn till de inblandade som tog upp saken, men de väckte åtal ett par år för sent. Det visade sig då att det var ett kronans hemman som tagits i utmätning. Det hade just då blivit kronlöst i och med en stor mangårdsbyggnad hade blivit klar. I det huset finns inristat 1906 som byggår.

De första husen som byggdes i Norra Bergnäs voro samlade ute på udden, mera på sjösidan. Men så byggde bolaget på Revudden och dit flyttade Sjul Granberg. Och det är det äldsta huset som finns kvar numera. Det ser inte "frostlänt"- Potatisblasten kunde stå gröna till efter Mikaelihelgen. Men sommar betet till korna var dåligt. På sommaren hade de därför korna på andra sidan sjön. Där det till sommarstugan omändrade medborgarhuset byggdes, fanns då fäbodar. Dit rodde de kväll och morgon för att mjölka. Abel Jonsson Westerlunds son Aron f. 1855 övertog ju sin fars hemman och då flyttade" gammel folket " ut i kammaren och Aron bodde i köket. En syster till honom bodde tillsammmans med honom och hjälpte till med hushållet. han hade då två kor. Brita Lisa ( Britta ) f.1843 var också duktig på att sy lappskor. Hon var hos honom några år till dess Aron skaffade sig hustru. Britta gifte sig med Lars Larsson Rebbraure och fick en dotter Anna ( gift Stenmark ) hon blev änka och då flyttade hon till Matteus Bergman i och var piga hos honom.

De bodde i den så kallade Bergstugan ovanför Hällnäs. Aron hade just satt igång med att bygga sig en egen stuga,, när han förlorade sin hemmansdel på grund av skatteskuld.

Bolaget hade byggt en gård på Mossamyran och dit flyttade Aron med familjen, hustrun Anna och tvååriga Ebba. Bolaget hade också upplaga i Mossamyren. Det betydde att där fanns att köpa en del varor, mjöl, kaffe, sockertoppar och stora tunnor av skorpor.

Ja, där fanns i stort sett allt som kunde förvaras någon tid som behövdes för folket där omkring. Det var också ett ställe som "bolagsherrarna" och föresten alla som hade sina vägar förbi, tog in för nattlogi. Detta blev rätt så arbetssamt för Anna, hon hade för det mesta en piga. Först hade hon en tolvårig flicka Hanna Stoltz som barnpiga, men hon trivdes ej så hon stannade bara en sommar.

Sedan fick hon en äldre hjälp som var väldigt duktig och arbetssam. De hade bara ett stort kök och en kammare i stugan så efter ett par tre år sökte de nybygge i Storvik och flyttade dit. Det var 1895. Karl Johan "Kalle" f. 1846. Det berättas att han for till sjöss i unga dagar och bland annat deltog i första Spetsbergs- expeditionen.

Han var nog också en tid i Norge. Han var oförvägen och vig och skulle flytta en brandstege på kyrkans tak i Arjeplog. Brandsteget var fästad med vidjeträljar och den ena hade gått sönder, stegen svängde runt och Kalle tappade balansen, ramlade ner och slog ihjäl sig på en hälla nere på marken.

En annan av Abels söner Uno f. 1851 arbetade med stakning av en väg över till Norge. Det var sommaren 1866 och arbetet fortsatte även sommaren efteråt. Uno var då 16 år. När de kom fram till Norska gränsen tog han plats som dräng i Bodö. Sedan blev han brandsoldat och gick även i slaktarlära. Men sedan gav han sig iväg till sjöss och arbetade som kock ombord på fiskebåt. Detta höll han på med till dess han flyttade tillbaka med sin familj till Sverige . Här bodde han tillfälligt på några olika ställen inom kommunen till dess han bosatte sig i Skeut. Där bodde han till sin död och sedan har hans son Haldor Westerlund bott där.

Abels son Frans gifte sig med sin kusin Sara Westerlund f. 1864, som ju var dotter till Abraham Westerlund. Hon hade tidigare varit förlovad med en annan broder, men denne drunknade.

Ytterligen en son Per Abraham f, 1847 for till Norge, gifte sig och blev kvar där.