Knut 11 den helige

Det är två oförenliga sidor av Knud som hans levnadstecknare lyft fram för eftervärdlen. Detta återspeglas också i krönikorna. I Roskildekrönikan heter det att efter Haralds död "blev hans broder Knud upphöjd på tronen. Då han genom en ny och ohörd lag tvingade folket att betala en skatt, som kallas nävgäld, fördrevs han från Jylland till Fyn".

Att han "ohörd", det vill säga utan medgivande från landstingen, införde en ny skatt tyder på att han hävdade kungamakten; kungen var inte den främste bland likar, han hade blivit härskaren som själv fattade beslut. Varken Saxo eller de andra historieberättarna som var positiva till Knud kunde skyla över det faktum att han gick hårt åt sina undersåtar och använde våldsmetoder. Men de skyllde detta på hans fogdar, av Knud själv utkrävde de inget ansvar.

Forskare har ansett att Knud både var efter och före sin tid. Hnas försök att stärka kungamakten, envåldshärskartendenserna, pekar framåt. När han besteg tronen var det inte fråga om något val. Han grep under vidare makten stödd av sin hird. Och under sin regeringstid satte han sig över hävdvunna regler. I en isländsk saga berättas exempel att han under en resa i Halland befallde bönderna att ställa hästar till hans förfogande. Då de vägrade förbjöd han dem att låta svinen gå på ollonbete i skogen med motiveringen att all uoppodlad mark tillhörde kungen. Detta krav blev senare mer eller mindre allmänt accepterat. Han hävdade också enligt samma saga att allt fiske var en kunglig angelägenhet. Om de skånska bönderna inte lydde hans befallningnar hotade han med att förbjuda dem att fiska i Öresund. Knud hävdade också att kungen hade rätt att uppbära en andel av de böter som tingen utkrävde och han fordrade straffavgift av de bönder som inte deltog i ledungstågen.