Anders Johannes

Ett sammandrag

Ur boken: PITEÅ FÖRSAMLINGS ÄLDSTA HISTORIA 1300-1700 TALEN

Släktfejden i Öjebyn i mitten på 1500-talet

Olof Andersson har fått fram tre nya säkra uppgifter om Öjebyn och dessa människor på 1500-talet nämligen, 1. Herr Andreas Johannis var den första som bodde på Granområdet. 2. Fogden Olof Andersson Burmans fru Sara var Andreas Johannis dotter. 3. Erik Nilsson Rhen var broder till Andreas Nicolai, bodde inte i Böle by utan hans öde är okänt.
Olof Andersson har sammanställt våra gamla kända uppgifter med dessa tre nya, fyllt luckorna med antaganden och anser att ovanstående rubrik är berättigad.

Åren 1544-1565 var Andreas Johannis kyrkoherde i Pite församling enligt Härnösands stifts herdaminne. Herr Anders hade sänt 20 ungerska Gyllen till Gustav Wasa som betalning för hälften av hemmanet Gamla kyrkbyn. Detta tänkte han bruka och behålla för sina barn och efterkommande. År 1542 blev den andra hälften skattbelagd enligt 1543 års jordebok.

År 1544 fick en Olof Nilsson troligen född på Hampnen i Öjebyn, besittningsrätten till hela hemmanet Gamla kyrkobyn, enligt konligt brev, Maj 1544. Andreas Johannis fick därvid inte tillbaka sina ungerska Gyllen. Detta var säkerligen ett förargligt nederlag för honom, varför han drog sin "trätobroder" Olof Nilsson inför Stockholms stads rådstugurätt. Men Andreas Johannis förlorade även där.

Rättens Protokoll i tänkeboken daterat 1544-09-25, avslutade enligt följande cit "Även vittnade och dessa tre efterskrevne gode män, att all socken gärna behålla herr Anders till kyrkoherde, och all socknen håller med herr Anders. Även bekände Olof Nilsson och Nils Olsson för rätten båda, att de ville driva herr Anders från Piteå kyrka, emot all socknens vilja och vetskap.

Nils Olsson var säkerligen Olof Nilssons fader, och alltså troligen bonden på Hamngården i Öjebyn. De hade tydligen också tvistat med Andreas Johannis om den nyligen tillsatta kyrkoherde-tjänsten i Piteå församling

Andreas Johannis misslyckade hemmansaffär, som resulterade i en fördel för Olof Nilsson, är kanske bara en av orsakerna, till den osämja, som sedan under lång tid rådde emellan Andreas Johannis släkt, och släkten Rhen.

Enligt Olof Andersson var Andreas Johannis, den första som bebodde Granområdet. Han betalade skatt där för åren 1557-1564. Skattefrihet tillämpades under den tid ett hemman etablerades, så Andreas Johannis kan ha börjat bygga sina hus på Granområdet kanske redan år 1545. Det är rimligt antaga att Andreas Johannis tog Granområdet i anspråk, till ett lönehemman, alltså som bostad för olika tjänstemän, eller kanske för egna intressen, som kompensation för den misslyckade hemmansaffären i Gamla Kyrkobyn år 1544.

Andreas Johannis var möjligen från Pitholm eftersom han år 1559 syns i denna bys kyrkekornsregister. År 1553 hade han enligt prästens afvel bla 30 kor. Olof Nilsson i Gamla Kyrkobyn hade då 19 kor och Mester Olsson i Hamnen 18 kor. Det är alltså mindre troligt att Andreas Johannis var "husarm" år 1545. Han får nog istället räknas in bland de stora släktena i socknen denna tid. Men han hade förlorat ett halvt hemman, å detta ville han nog ha tillbaka på något sätt.

År 1651 anges gränserna runt det gamla kyrkohemmanet i ett synerättens protokoll, och därav framgår att det var ungefär 10-15 km stort. Ett gods är därför rätta namnet på hemmanet och denna benämning användes också i 1544 års tänkeboksutdrag.

Det är också troligt att en kyrkoherde hellre ville bo i närheten av kyrkan, än på en ö ute i skärgården, som Pitholm kanske ansågs vara denna tiden. Öjebyn, med dess ganska nyligen färdigbyggda stenkyrka, blev ett socken centrum, och en ståndsmässig bostadsort för församlingens kyrkoherde. När nu Andreas Johannis inte fick tillgång till hemmanet Gamla kyrkobyn, fans möjligheten att få tillgån till ett närliggande område nämligen Granområdet. Mark som steg ur havet var odisponerad, men tillhörde enligt gammal praxis, kronan, socknen eller byalaget. Sådan mark var allmänning kallad. Till detta hörde Granområdet och där kunde starka viljor ta för sig, för egen del. Piteå församling representerade "det allmänna i orten" denna tiden och där satt Andreas Johannis som kyrkoherde, med stort inflytande vid eventuella tvister. De är därför troligt att han förmådde trotsa Hamnsgårdens eventuella anspråk på det nytillkomna Granområdet.

Johan Norlander skriver i sin 1543 års Jordabok av Westerbotten, på sidan 309 att "efterträdaren till Andreas Johannis också hette Herr Anders, (alltså Andre Nicolai). På grund därav kunna vi ej angiva tiden för den förres bortgång och den senares hitkomst".

Men i likheten i förnamnet har nog även varit anledningen till andra förväxlingar Johan Norlander har gjort. Med dateringen av olika händelser, den aktuella tiden, så kan båda "herrarna" skiljas åt. Andreas Nicolai var enligt Härnösands stifts herdaminne kapellan i Luleå en kort tid före år 1555 samt under åren 1555-1560 kapellan hos Gustav Wasa i Stockholm. De är därför mindre troligt att de var han som var Herr Anders, och i så fall kapellan i Piteå församling, åren 1546 och 1548, då en herr Anders ses i saköreslängderna. Detta med tanke på Andre Nicolais bevisligen långa tjänstgöring som präst, 45 års tid från 1555 till år 1600, 10 år till, alltså från år 1545, är ganska otroligt.

Johan Norlander namnger de tre bröderna på Hamngården, Olof, Anders och Erik, med det tillägget att kiv och strid rådde emellan männen. Men det är här som Johan Norlander har förväxlat de båda herrar Andre i Öjebyn.

Norlander skriver att "Olof Nilsson hade förbrutit ett vite, som lades emellan herr Anders och honom, på en förlikning, som var lagd dem emellan, vid deras 40 mark, den där avbryta skulle, gav han år 1546 20 mark".

Olof Nilsson förlikning med Herr Anders avsåg alltså Herr Andreas Johannis, och inte Olofs broder Andre Nicolai. Tvisten Som förlikningen gällde, var nog det som sades inför Stockholms rådstugurätt år 1544, att Olof ville driva Herr Anders ifrån Piteå kyrka. År 1546 hade Olof Nilsson alltså frångått denna förlikning.

Johan Norlanders skrivning om kiv och strid emellan männen på Hampn-gården, måste vara fel. Denna tiden var det mer vanligt att en släkt, en ätt, var enig och drog åt samma håll, särskilt när det gällde hemmanet och släktgården. De var därför som en del hemman, liksom hamnhemmanet, blev stora och bestående genom flera sekler.

Vid vintertinget i Piteå 1556-03-22, blev Herr Anders sakfälld till 40 mark för åverkan han gjort Pelle Persson i Bynom. Detta citat ur Härnösands stifts herdaminne handlar om Andreas Johannis, enligt Bygdèns skrivning. Därom råder inget tvivel, eftersom Andre Nicolai, enligt egen uppgift var hos Gustav Wasa i Stockholm denna tiden. Den "åverkan" som Andreas Johannis gjort Pelle Persson i Bynom (Älvsbyn), var med stor säkerhet skogsåverkan. Andreas Johannis behövde timmerskog denna tiden, för sina husbyggen på Gran, å de var nog inte bara han som avverkade skog i obygderna, uppströms vid Piteälven. Beträffande Andreas Johannis, så kan man på goda grunder misstänka att det var någon ur släkten Rhen som var angivare. Timret som Andreas Johannis drängar i Älvsbytrakten, behövde bara rullas ned i älven, så kom de flesta stockarna flytande ned, förbi Hamngården, till Granområdet.

Ett citat ur Härnösands stifts herdaminne lyder som följer "År 1574 befinns Andre Nicolai utsatt för svåra beskyllningar inför kongl. Mayts, sannolikt närmast föranledda av den ovänskap, hvari han råkat med fogden Olof Andersson Burman, hvilken fått namn om sig såsom Prästplågaren".

Fogden Olof Andersson Burmans hustru Sara, en dotter till Herr Andre Johannis, och de bodde på Granområdet i hennes hemgård. Detta kan tolkas så att osämja fortfarande rådde, emellan Hamnen och Gran, trots att 30 år hade gått sedan tvisten om gamla kyrkobyn. Året före" de svåra beskyllningarna" alltså år 1573, härjades prästgården av vådeld, enligt kungligt brev 1574-08-29 i följd härav befriades Herr Anders (Andre Nicolai) för 2 år av taxan.

Hamngården benämndes troligen prästgården denna tiden. Herr Anders (Andre Nicolai) saknade motiv för att flytta in på prästbordet, så han bodde troligen kvar på hemgården. Därifrån kunde han bättre sköta alla sina privata affärer. Hans tjänst som kyrkoherde kan med nutidens historiska belysning, kanske rubriceras som en bisyssla.

Under tiden 1593-1595 har Andre Nicolai frånträtt prostämbetet och man kan nästa tro att detta skett ofrivilligt skriver Bygdén i Härnösands stifts herdaminne och hänvisar till ett Uppsala domkapitels protokoll 1593-01-03. Enligt Carl Grimbergs skrivning om Uppsala möte år 1593 skulle de präster som godtagit Johan III liturgi och alltså återgått till katolicismen, flyttas till sämre pastorat. Detta trots att de bytte åsikt en gång till och underskrev Uppsala mötes beslut. Andre Nicolai var en av dessa präster.

Men då inget vidare härom förekommer i protokollen, fortsätter Bygdén, och han sedermera synes
åtnjuta Hertig Carls förtroende, torde han även nu, liksom år 1574, ha friat sig ifrån de beskyllningar, som tyckas hotande hava hängt över honom. Andre Nicolai hade en trumf på hand i det att han, bättre än andra kände riksgränsen mot Dammark (nuv Norge). Han kunde även lappska språket.

Då alltså år 1574, vore anklagelserna mot Andre Nicolai sammanfattade i åtta punkter, och gingo huvudsakligen ut på otillåten landsköpenskap, lappmarkshandel, osv. Han togs då i försvar av allmogemän från hela Wästerbotten, "hvilka alla betygade, såväl hans åhörare som andra, med hvilka han kommit i beröring, att han sin församling i alla måtto ärligen och väl förestått haver, såsom en rätt kristelig lärofader och herde bör förestå den kristeliga församlingen, både med leverne och lärdom" detta skrevs år 1574.

Bygdén Har sammanställt "några anteckningar till Piteå sockens historia". Den 3:dje punkten är ordagrant citerat här. Innehöll den svåra tillvitelsen att han skulle ha velat förråda och ihjälslå k. Majts trogne män genom sina stämplingar, eller som anklagelsen lydde, att han skulle sagt att "om han finge dem i en bröllopsstuga, skulle han slå darter (dolkar) uti dem". Därmed åsyftades tydligen någon händelse som inträffat vid något bröllop, där en fogde varit utsatt för något våld, och vi misstaga oss förmodligen icke, att det är just denne, som uppträtt som kyrkoherdens anklagare. Här på svarade helt enkelt i förtäckta ord, att från denna beskyllning varda de väl allesammans honom friandes, som där vid bröllopet voro jämte honom, som huggen utgaf, att det icke var herr Anders vållan, utan hans (fogdens) egen onyttiga muns skull, som icke ät många vara oförtalade.
Här framgår tydligt en djup osämja emellan fogden Olof Andersson Burman och Andre Nicolai.

I den 7:e punkten anklagas Andre för att vara en sådan drinkare att dess like icke skulle vara i Nordlanden. Andre Nicolai var kanske en bohemtyp, som både drack och slogs, men som också kunde framstå som en kristlig lärofader i predikostolen, samt även skickligen föra sin talan mot överheten.

År 1593 hade Andre Nicolai alltså frånträtt prostämbetet, troligen ofrivilligt enligt Bygdén. Några anklagelser eller försvarspunkter har inte Bygdén hänvisat till denna gång. Anledningen var kanske enligt Carl Grimberg, hans återfall till den katolska läran under Johan III:s tid.

Fogden Olof Andersson Burman, och hans hustru Sara, levde fortfarande denna tiden. De hade nu mist sitt hus genom vådeld år 1591, men bodde kvar på Granområdet. Även Andre Nicolais son capellanen Nicolais Andre hade år 1595 drabbats av den olyckan, att han genom vådeld miste sitt hus.

Det kanske är långsökt att skylla all händelser på hemmanstvisten i Gamla kyrkobyn, 50 år tidigare. Det var ju även så att Andre Nicolai var framgångsrik, i det han företog sig och framgång leder ofta till omgivningens avundsjuka. Detta samt allmogens fulla stöd för Andre Nicolai ger anledning att ompröva våra slutsatser om honom, och hans bröder. Det var inget kiv och strid emellan männen på Hamngården, istället var det en kamp mellan två släkten om kyrkoherdetjänsten i Piteå församling samt om utökade marker och därmed större inflytande och högre status.

Ett sammandrag

Ur boken: PITEÅ FÖRSAMLINGS ÄLDSTA HISTORIA 1300-1700 TALEN

Gustav Wasa reformationen och Piteå församling

Under den katolska tiden , alltså före år 1527, hade präster och kyrkoherdar i regel valts av respektive församlingar, men ärkebiskopen och domkapitlet skulle sanktionera valen, för att dessa skulle bli giltiga. Många prästagäll ute i landet blevo obesatta under de första lutherska åren pga det nya och ovissa läget i Uppsala. Medan ärkestolen stod vakant, föll det sig naturligt att Gustav Wasa skulle förse gällen med innehavare.

År 1536 fick Herr André Petri Stolpe, Piteå gäll. Han bör ha varit en övertygad lutheran, eftersom han var handplockad av Gustav Wasa, och således Piteås första kyrkoherde efter reformationen. Han hade endast en kort tjänstgöringstid i Piteå 5-6 år.

Piteås andra kyrkoherde efter reformationen var Andreas Johannis (Herr Anders). I Stockholms rådstugurätts protokoll, år 1544, där det framkom att Olof Nilsson och Nils Olsson ville driva Andreas Johannis från Piteå kyrka emot all socknens vilja och vetskap. Eftersom hela socknen tydligen valt Andreas Johannis till kyrkoherde, så kan man tro att han fortfarande höll på den gamla läran och alltså var katolik. 17 år hade visserligen gått sedan reformationen år 1527. Men detta är en kort tid när det gäller så stora förändringar som då hade skett, på det andliga området i Sverige.

Leonard Bygdén har i Härnösand Stifts Herdaminne en notering om Andreas Johannis blev hotad till livet vid ett barndop i kopparnäs, samt att han fick bära öknamnet ill-Herr-Anders. Det är mera troligt att detta gällde André Petri Stolpe, eftersom han var församlingen påtvingad av Gustav Wasa. Leonard Bygdén noterar också svårigheten att skilja herrarna åt, på grund av likheten i förnamnet.

Anders Johannis hade troligen blivit vald till kyrkoherde i Piteå församling. Man kan antaga att kyrkoherdevalet i Piteå församling inte var sanktionerat av domkapitlet, ärkebiskopen värnade om sockneprästernas ställning där församlingen valde kyrkoherde och kyrkans självständighet på det andliga planet. Ärkebiskopen kanske inte godkände Andreas Johannis men ändå inte vidtagit några åtgärder mot honom.

Gustav Wasa var kyrkans överhuvud och kunde ha ingripit, mera resolut om an velat, men han skulle därmed ha sårat sin gode vän ärkebiskopen. Gustav Wasa fick ändå tillfälle att ingripa i prästvalet i Piteå år 1544 och då på ett smartare sätt.

Gustav Wasa kände säkerligen till genom sina fogdars rapporter, den radikala sacellanen Olaus i Nordingrå. Genom att flytta honom till Piteå, så fick han en "rättrogen" och stridbar person i Andreas Johannis närhet. Gustav Wasa kunde säkra hans försörjning i den fortfarande katolska församlingen, genom att ge honom besittningsrätten till hemmanet Gamla kyrkobyn. Samtidigt fick han ge Andreas Johannis en "känga" utan att ha behöva trampa ärkebiskopen på tårna.

Andreas Johannis hade sänt 20 ungerska Gyllen till Gustav Wasa, som betalning för halva hemmanet Gamla kyrkobyn, men fick nu känna sig "blåst" på både hemmanet och pengarna.

Olaus (Olof Nilsson) kom till Piteå omkr 1550 då troligen som kapellan. Han synes ha bott i Långnäs by, där hans namnkunnige son var född, ärkebiskopen Nicolaus Olai Bothniensis. Om Olaus varit vald till kapellan på vanligt sätt och detta varit sanktionerat av domkapitlet, så borde de ha funnits någon handling med säkra uppgifter i arkiven, men så är ej fallet. Gustav Wasa kunde inte med en fullmakt bekräfta Olaus förflyttning det var domkapitlets uppgift. Men Gustav Wasa ordnade hans försörjning och hoppades att Olaus skulle fortsätta i samma anda som förut "utrotandet av de katolska vidskepligheterna". Detta är bara ett antagande till att Gustav Wasa gav Olaus bisittningsrätten till Gamla kyrkohemmanet. Men det är mindre troligt att han gav bort hemmanet på livstid, bara för att få skatteinkomsterna därifrån, han bör haft någon annan motivering också.

Gustav Wasas brev angående Gamla kyrkobyn är daterad maj 1544. Redan på hösten samma år står Herr Andreas Johannis och Olof Nilsson inför Stockholms rådstugurätt och tvistar om hemmansaffären i Gamla kyrkobyn. I detta protokoll skymtar även tvisten om kyrkoherdetjänsten i Piteå. Olof Nilsson biträddes här av en Nils Olofsson, som säkerligen är hans fader och mycket troligt bonden på Hamngården i Öjebyn. Alltså släkten Rhen. Båda ville de driva Andreas Johannis från Piteå kyrka. Ett antagande är att Nils eller Olof ville ha kyrkoherdetjänsten i hans ställe.

Angående Piteå församling kan det ha varit så att Nils Olsson Rhen från Hampnen, med rekommendation från Gustav Wasa var avsedd att bli André Petri Stolpe efterträdare och därmed församlingens andre evengelisk-lutterska kyrkoherde. Men församlingen fick välja kyrkoherde denna gången, år 1544 och då blev det Andreas Johannis enhälligt vald. Just därför kan man tro att han företrädde de gamla katolska åsikterna. Släkten Rhen fick stå tillbaka denna gången.

År 1555-1560 var Andre Nicolai (en bror till Olof Nilsson Rhen) enligt egen uppgift konung Gustavs underdånige tjenare och capillan. Detta citat ut Härnösand Stifts Herdaminne med formuleringen "enligt egen uppgift", antyder att det var ingen vanlig utnämning till capillan, som utfärdades av domkapitlet. Enligt Bygdéns anteckningar, att det ingick i konung Gustavs kyrkoreformatoriska praxis, att skickligare präster fingo sin utbildning vid hans hof. De blevo sedermera förflyttade till församlingar i landsorten, där de sålunda kommo att verksamt bidraga till gudstjänstens renande från de papistiska vidskepelserna. Nils Olofssons son Andre Nicolai var vid Konung Gustavs hof 1555-1560 och blev kyrkoherde I Piteå år 1566.

Vi ser att många av kyrkans ämbetsmän hade antaget den katolska liturgin Röda boken under Johans III:s tid 1569-1592 och därmed återgått till den katolska läran. Den gamla katolska läran , med dess mässor och guldglänsande ceremonier satt hårt fast i människornas undermedvetande. Så tydligen även hos Andre Nicolai.

Carl Grimberg skriver angående Uppsala möte 1593 om: "en Norrlandspräst som utav dialekten I hans tal synes hafva varit från Wästerbotten, den och var en olärd man, men likväl för liturgins skull igenom hovgunst kommit till ett förnämligt pastorat". Denne prästman blev vid Uppsala möte, av Nicolaus Olai Bottniensis (var farbror till Andre Nicolai) tillfrågad, vad hans mening vore om liturgia. "Jag giver henne fanen" svarade prästmannen. Då sade Uppsala mötes ordförande Nicolaus Olai Bottniensis: "Skall du så bortgiva din matmoder, som I så många år dig så rundeligen fött och uppehållit haver ?".

Nicolaus Olai Bottniensis som själv var från Piteå församling och var en farbror till Andre Nicolai kände troligen väl till prästmannens leverne, och detta styrker påståendet att det var Andre Nicolai från Piteå, som åsyftades I den gamla berättelsen som Carl Grimberg beskriver

Sedan vet vi att Andre Nicolai underskrev Uppsala mötes beslut, vilket innebar för honom en återgång till Evangelisk-Lutherska läran. Andre Nicolai kunde tydligen anpassa sig till den lära, som var ekonomiskt, mest fördelaktigt för honom själv.

Först genom "Hovgunst" hos Gustav Wasa fortbilda sig till Evangelisk-Lutherskt tänkande. Sedan under Johan III:s tid genom "Hovgunst" återgå till den katolska läran, för att sedan vid Uppsala möte ännu en gång byta åsikt I trosfrågan. Denna gång skulle han bestraffas enligt ett domkapitlets protokoll år 1593-03-01, men det blev nog inget av med detta. Istället ser vi hur han vinner förtroende hos hertig Carl, och anlitas vid utredning om gränsen mot Ryssland år 1596. Det är ingen överdrift I påståendet att släkten Rhen hade goda kontakter vid hovet i Stockholm.