Nils Andersson

Yrke: Nybyggare
Far: Anders Andersson (- 1676)
Mor: Elisabeth Zackrisdotter (- 1694)
 
  Noteringar
Född: Omsjö, Ådals-Liden (Y) 1) 
Bosatt: Gafsele, Åsele (AC) 2) Enligt uppgift vid tinget i Nätra 1667 bott några år i Grundtjärn, Anundsjö innan han 1674 kom till Gafsele, Åsele. Han hade då med sig hustru, halvvuxna barn och en ko.
Död: 1706 Gafsele, Åsele (AC) 3) 


Familj med Ella Henriksdotter (- 1711)

Barn:Karin Nilsdotter (1650 - )
Gertrud Nilsdotter (1670 - 1722)
Märet Nilsdotter
Margareta Nilsdotter
Hindrik Nilsson (- 1734)
Ella Nilsdotter


Noteringar
Förste nybyggare i Åsele lappmark.

GAFSELE, ÅSELE

När lappmarksplakatet utkom 1673, var kolonisationen i Ume lapp-mark väl förberedd. Lämpliga platser för nybyggare var utsedda och deras förmåner beskrivna. Ändå dröjde det av allt att döma till 1678 innan någon nybyggare slog sig ned här. För Åsele lappmark, som ännu hörde till Västernorrlandslän, var ingenting planerat. Både landshövdingen Sparre och superintendenten i Härnösand visade sig skeptiska mot den tilltänkta "populationen" och ville helst ställa saken på framtiden. Trots detta fick denna lappmark sin första nybyggare redan år 1674. Då slog sig finnen Nils Andersson d. 1706, ner på "lappfjället " vid Gafselet. Enligt sägnen skall han ha uppmuntrats till företaget av en häradshövding, och det kan gott ha sin riktighet. Man kan t. o. m våga sig på en gissning om hur det gick till. Nénsens uppteckning av Gafseletraditionen vet ingenting annat om Nils Andersson, än att "han var flykting, som kommit över från Finland under ett krig". Men det säger sig självt, att han inte kan ha kommit direkt från Finland till Gafsele med sin ko, sin hustru och sina halvvuxna barn. Man måste anta, att han redan varit åtskilliga år i Sverige, antagligen han som många andra finnar farit över för att vara sommardräng hos någon husbonde och sedan inte återvänt eller han som avskedad knekt efter freden 1660 beslutat sig för att stanna i Sverige. Hans omvittnade" morskhet" inför tingsrätten och även annars tyder onekligen på en viss världsvana, som man kan vänta av en gammal knekt. Men var han har uppehållit sig före 1647 ?. Alldeles utan ledtrådar är man inte. Man vet till en början om Nils Andersson hustru, att hon hette Ella Henriksdotter och talade svenska. " för hon hade varit i Sidensjö". Kanske var hon släkt med eller rent av dotter till en Henrik finne på torpet Holm, som förekommer i skattelängder på 1600-talet. Men det fanns flera "finntorp" i Sidensjö, och säkerligen hade Nils sökt upp stamfränderna där, som flyktingfinnar brukade, och stannat så länge han kunde. Det kan inte ha varit någon längre tid, för " lösfinnar " var illa tålda av svenskbefolkningen, och värdfolket riskerade bötesstraff för de hyste dem. Men längre in i skogarna mot lappmarksgränsen kunde lösfinnar bo som inhyses hos någon skattefinne utan större risk. Och "inhyses" betydde inte nödvändigtvis att de bodde på samma gård. Lösfinnar kunde både ha satt upp ett eget pörte och haft ko och får och egna rågsvedjor i skogen. Så vet man att det varit i Grundtjärn, gamla finnbyn mellan Anundsjö och Liden. Där bodde ett par flyktingfinnar, Olof Andersson och Henrik Jonsson, i flera år tills de fick köpa var sitt ödehemman i Junsele. I Grundtjärn hade också en Nils Andersson bott, tydligen på samma villkor, för vid Nätratinget 1667 anmäldes, att " Nils Andersson från Grundtjärn köpt någons hus och jord i Holm". När köpet anmäldes för tredje gången i augusti 1671, " klandrades" det av en granne, som ansågs sig ha bättre rätt till stället, och Nils Andersson blev fråndömd torpet, fast han varit så säker på sin sak att han redan flyttat dit. Nu fick han ge sig därifrån, men vart? Först tillbaka till Grundtjärn, annat var väl inte att göra, svedja, fiska och jaga och fara till vinter- och tingsmarknaden i Åsele för att göra affärer med handlarna från Umeå och Härnösand och byteshandla med lapparna liksom de andra Ådalsborna. Om man nu vågar det antagandet, att det är just denne Nils Andersson, som sedan kommer till Gafsele ( han förekommer inte vidare i handlingar rörande Grundtjärn ), så kan man också tänka sig, att han varit med på januaritinget i Åsele 1674 och att domaren, som nyss läst upp lappmarksplakatet för menigheten, gett Nils Andersson, den " husarme" finnen, det rådet att ta tillfället i akt och bli nybyggare i Åsele. Under åren i Grundtjärn hade han med all sannolikhet både jagat och fiskat inne i lappmarken tillsammans med Anundsjö- och Junselebor, och han kände nog till den " fiskebadstuva " vid Gafselet, som Junseleborna satt upp och där de bodde under fiskesäsongen. Antagligen hade han också fått deras tillåtelse att bo i den, tills han kommit igång med nybygget, för någon osämja mellan dem förekom inte den första tiden. Och fast stugan var enkel, med jordgolv och britsar runt väggarna och en spis mitt på golvet som lapparnas "arne ", så var det bättre att bo i den än under en gran, som många andra nybyggare fick göra. En god sak var det, att Lars Zackrisson, skattelappen på Semsjölandet, tog emot nykomlingen med sådan välvilja. Han var välbärgad, som samer kunde vara på den tiden, och det berättas, att Nils` yngsta dotter fick vara hos honom, tills hon blev vuxen och kunde vara till nytta på nybygget. Hushållet var stort nog med fyra äldre döttrarna och sonen Henrik, som tillsammans med föräldrarna strävade med allt som måste göras: rödja för bete och ängsslåtter, sätta upp hus för folk och fä och stängsel kring gården samt fälla skog för svedjor, som sedan skulle brännas och rensas och besås med rovfrö och råg. Att skaffa mat till alla tog tid och arbete. De fiskade förstås i älven och andra fiskevatten, och något gav väl jaktvånorna i skogen. Mjölk hade man gott om sommartid, då betet var rikligt på myrarna och på Koholmen, men sommarsmöret måste sparas till försäljning på marknaden. Bra tillgång på brödbark fanns i tallmoarna, men ett drygt arbete var det, innan barken kunde förvandlas till bröd. Hur högt värdet av en tallskog i närheten av gården skattades, kan man se bl.a av en anmärkning till Nils Spoles karta över Risbäcks by i Anundsjö 1697: Byn har…….tallskog, som inte endast förslår för byns eget behov av brödbark utan också till försäljning åt andra byar". Någontans i närheten av Nils Andersson gård gjordes ett nybyggesförsök - stort mera blev det inte - av den "stallbroder" som skall ha följt honom till Gafsele. Det kan inte ha varit någon annan än Anders Andersson, som förekommer i den första skattelängden, taxerad för 1 dlr. Han och sonen Erik lämnade Gafsele omkring sekelskiftet för ett nytt försök i Holmträsk Nils` son Henrik började efter några år ett eget nybygge längre upp på näset, men en verlig delning mellan honom och fadern blev det först 1688, då Nils vid tinget begärde en " skillnad " i hemmanet mellan sig och sina barn, så att Henrik skulle få behålla de " intakor han uppbrutit, sedan han giftade sig, och Nils`behålla vad han med sina andra barn uppröjt". Rätten förordnade, att synemännen sommaren därpå skulle byta mellan Nils och sonen. Av intresse är att båda begärde synemän från Junsele, av namnen att döma också de av finsk härkomst. Vid delningen fick Nils 2/3 och Henrik 1/3 av det ursprungliga nybygget, men " obytt behöll var och en den åker, som de var för sig oppgjort". Sedan Henrik lämnat hemmet skaffade Nils drängar till hjälp i arbetet, och det var nog ingen tillfällighet, att åtminstone en bevisligen var från Grundtjärn, den ofta omtalade Matts Pålsson, ej att förväxla med Hällabyggaren med samma namn. Nu började också mågämnena infinna sig. En av dem var kaplanens dräng Per Danielsson från Junsele, en slarver och Don Juan, som måste "förlika" sin förra fästmö i Anundsjö, innan han inför tingsrätten 1684 högtidligen " med handslag stadfäste sin loven att äkta Märit Nilsdotter". Hans tid i Gafsele blev kort och olycksdiger, värst för svägerskan Ella Nilsdotter, som Åsele häradsrätt 1686 dömde till döden" enligt Mose lag", för att hon våren förut fött ett barn, vars fader svågern var. Per Danielsson ( svågern ) hade dött ett par månader före tinget, helt hastigt" så att han inte hunnit skrifta sig", och Ella fick ensam stå till svars för äktenskapsbrottet. Hon bedyrade att hon blivit tagen med våld, då hon och svågern var på hemväg från Anundsjö, dit de lett en oxe till deras kyrkoherde. Som bevis för våldet berättade hon, att hon vid det tillfället brutit ena armen, och att Nils Andersson kom också ihåg, att Ella vintern efteråt inte kunnat koka gröten, för hon var ofärdig i en sin arm. Men annars uppträdde han inte till dottern försvar. Han hade t. o. m skickat sin dräng att hämta henne tillbaka, då hon strax före tinget försökt rymma till Junsele. Någon blödighet märker man inte hos honom vare sig då eller senare. Ellas försäkringar möttes med misstro. Varför hade hon inte genast berättat om detta för föräldrarna? Den döde svågern hade visserligen " i förstone någorlunda tillstått sin gärning men på sistone ställt sig som om han intet ville veta därav". Rymningsförsöket blev ytterligare anklagelsepunkt, och rätten resolverade, att den " inte kunde Ella Nilsdotter från livsstraffet befria…Per Danielssons själ är under Guds dom, syndakroppen ägnas en neslig begravning". En dödsdom måste emellertid underställas hovrätten, och det är intressant att märka hur annorlunda den såg på detta mål. Enligt protokoll av den 20 febr. 1686 resolverades, att Ella Nilsdotter skulle " plikta med 80 dlr samt för horsbrottet och 40 dlr för skyldskapen och, där hon ej orkade, slita ris och stå uppenbara skrift". Att domen gått i uppfyllelse attesterades året därpå av kyrkoherde och tolvmän i Anundsjö, som intygade att då Ella " intet ägde att böta med, hade hon blivit för tingstugudörren hudstruken, stått uppenbar skrift och blivit landshövdingedömet förvist". Hennes vidare öden är okända. Till finnarna i Gafsele slöt sig redan omkring 1679 en Junselebo, Anders Jonsson från Edens by, en yngre son till nämndeman Jon Andersson. Han började ett nybygge en bra bit bortom de första gårdarna och var troligen redan då gift med Nils` dotter Karin. Annars hade väl Nils tillåtit " intrånget". För han såg ogärna att han fick grannar, som skulle dela fiskevatten och jaktmarker med honom. Inte ville han heller tåla, att Junseleborna fortsatte med sina sedvanliga jakt- och fiskefärder på allmänningen mot Gafsele. Han stämde dem inför tinget i Resele 1681, " klagade att han blivit på allmänningen mycket trängder" av dem. Han fick medhåll av rätten, som förbjöd Junseleborna att jaga och fiska på allmänningen "utan vederbörandes lov längre än en mil från deras by". Detta blev början till mycket bråk, som fortsatte långt in på 1700-talet, eftersom Junseleborna i det längsta försökte hävda sina gamla jaktmarker och ingen riktigt visste, var allmänningens gränser gick. Bara ett par år efter den första processen såg Nils Andersson återigen sina gränser allvarligt hotade, då en nybyggare slog sig ner på vad som kallades Gafselehällan. Det var finnen Matts Pålsson av Ormsjö - Nätra släkten, som fått " guvernörens lov" till bosättning där, och han hade redan börjat nyodlingen sommaren 1683, då Nils Andersson hade tänkt ut ett finurligt sätt att driva bort honom. Nils vidtalade " lantmätarens dräng" i Anundsjö ( en skrupelfri man som det framgår av andra källor ), att han skulle komma upp till Gafsele för att göra mätningar och en "uträkning", som tydligt visade, att Hällanybygget, gjorde intrång på Gafsele område. Med denna "uträkning" trädde Nils fram för tingsrätten i januari 1684 och yrkade, att Hällanybygget skulle tas från Matts Pålsson och läggas till hans eget nybygge i Gafsele. I vederlag för att han skulle få överta det arbete, som Matts redan nedlagt i Hälla, lovade Nils att erlägga högre skatt. Försöket misslyckades dock, fast rätten tycks ha varit i bryderi, hur den skulle bedöma gränsfrågan. Domen blev därför helt salomoniskt den, att Nils Andersson fick vänta på besked, när " den allmänna jordrevningen kom". En förargelse av liknande slag drabbade Nils några år senare. Den finns omtalad i urkunderna men är bevarad i traditionen. Det sägs att Nils Andersson en vår stod på älvbrinken och såg några " tvetar" flöt förbi med strömmen, täljda spånor som visade att någon höll på med ett husbygge högre upp, säkerligen i Noret, alldeles in på knutarna, tyckte han väl. Han skall ha blivit så ursinnig att han genast ville rusa iväg och driva bort inkräktaren. Men han måste avstå från det också, för " inkräktaren" var klockaren Adam Kristoffersson som fått tillåtelse att slå sig ned på prästbordet, som då sträckte sig ända till Noret. Att Nils Andersson haft ett häftigt humör är tydligt, men han skall också ha varit munter och språksam och modig. Traditionen säger, att han varit så modig och tilltagsen, att han en gång sökt upp själva kungen för att begära skydd mot Junseleborna. Vid stora bron i Själevad skall han stått, när kungen for förbi, och fått tala med honom om sina trångmål, och kungen hade lovat bekräfta hans säkerhet vid sin ankomst till Stockholm. Fast denna tradition kan låta lite äventyrlig, är den så väl belagd i tid och rum att den måste ha något verklighetsunderlag. Karl X1 företog ju en resa upp till Torneå sommaren 1694, och vid både upp och nedresan gjorde han uppehåll för att äta middag hos prosten i Själevad, och naturligtvis hade där liksom överallt annars samlats folk för att se och om möjligt få tala med kungen. Nils Andersson kan mycket väl ha stått där han också, fast hans ärende inte kan ha varit som traditionen säger. Någon strid med Junseleborna förekom inte den tiden, och någon fara för Nils Anderssons " säkerhet " förelåg inte, för han hade nu " faste " på sitt hemman och hade redan i några år skattat för det. Men bekymret- osäkerheten - kan ha rört just skatten. Enligt lappmarksplakatets bestämmelser skulle Nils Andersson efter de 15 frihetsåren betala s. k lappskatt, och den utgjordes dels i penningar, dels i naturprodukter. Ett lappskatteland räknades lika med 1/2 mantal, men Nils, som lagt under sig en så stor del av Semsjölandet, ansågs böra skatta för 1 1/2 mantal. Närmaste grannen Zackris Larsson skattade enligt skattelängden 1692 för sitt halva mantal följande:

I kronoskatt - 1 dlr Haxepalkan - 1par lappskor Tionde till kyrkan - 1 lisp.torra gäddor Lagmansränta - 1 par handskar

Samma år betalade Nils Andersson

I kronoskatt - 3 dlr Haxepalkan - 1 par lappskor Tionde till kyrkan - 1 lisp. Torra gäddor Lagmansränta - 1/2 lisp. Torra gäddor

Skatten upptogs av fogden från Umeå i samband med vintertinget. Samtidigt pågick marknaden, då både nybyggare och samer fick ihop de nödvändiga dalrarna till skatten genom försäljning av allehanda lappmarksvaror till de till de uppresta köpmännen från Umeå och Härnösand. Och några större svårigheter tycks det inte ha varit- än så länge. Men bistrare skulle de bli. Redan vid uppbörden 1692 hade fogden Renhorn med sig en kungörelse från landshövdingen Strijk i Umeå, att också Ångermanlandslapparna och med nybyggarna hädanefter skulle betala samma förhöjda skatt, som han hade föreskrivit i de andra lappmarkerna och det i kontanter, inte längre i naturaprodukter. Naturligtvis väckte stor oro och förbittring, och vid tinget 1693 framförde Åseleallmogen sin protest. Vem som förde deras talan är inte omtalat i protokollet, men det var ord och inga visor: "Allmogen besvärade sig, att de äro av befallningsman Renhorn graverade med högre skatt än de tillförene varit vana att utgöra…… Begärde att få veta, om sådant är hans Kongl. Majts vilja eller intet." Häradsrätten förklarade sig inte kunna yttra sig i detta mål, " ty remitteras allmogen till vederbörande höga överhet att i all underdånighet sin ansökan göra, om de förmoda sig någon påökt gravation kunna slippa". Det förfaller inte omöjligt, att det var detta ärende som Nils Andersson lade fram för kungen vid stora bron i Själevad, och i så fall kan han fått lugnande besked. Den Strijska skattläggningen hade mött motstånd över hela länet och måste avskrivas. Vid nästa skatteuppbörd i Åsele kunde allmogen till sin lättnad erfara att skatten i stort sett förblev " vid det gamla" och det kunde då ligga nära tillhands för dem att tro, att det var Nils Anderssons förtjänst. En nyhet blev det i alla fall. Skatten i "persedlar" hade avskaffats och allt skulle nu betalas i penningar. Nils Andersson i Gafsele betalade 7 dlr, Anders Jonsson 5 dlr och lapparna mellan 1 dlr och 5 dlr, beronde på lappmarkens storlek och övriga omständigheter, som lapplänsmännen redogjorde för vid uppbörden. Nybyggarens " säkerhet ", som Nils Andersson skall ha vädjat för och som bestod i ett visst antal frihetsår och frihet från krigstjänst och extra pålagor, blev mycket riktigt bekräftad i det nya " lappmarksplakatet", som Karl X1 utfärdade sommaren 1695. Men att detta dokument innebar en högst väsentlig skärpning av kraven på nybyggarna, stod väl inte klart för alla förrän senare. Medan förordningen av 1673 inte fodrade något verkligt åkerbruk på nybyggena, stadgades nu att en nybyggare under frihetsåren skulle ha odlat upp åker, röjt ängesland och t. o. m anlagt humlegård samt satt upp ett visst antal hus och stängsel kring gården, allt enligt vad som gällde för ett hemman i kustbygderna. Många nybyggesförsök i lappmarken skulle komma att stupa på de kraven. Men i Gafsele var man redan i full gång och hade det på det hela taget bra. Genom de många tingsprotokollen rörande Gafseleborna kan man åtminstone glimtvis få en inblick i hur de inrättat det för sig. Om själva stugorna får man inte veta något direkt. Men de var väl vanliga finnpörten med en jättestor ugn och liggplatser ovan på muren, "jällen " som omnämnes i en barnramsa, upptecknad av Nesèn. Den väldiga stenhögen på det ställe, där Nils Anderssons stuga skall ha stått, är kanske en lämning av pörtespisen. På gården hade Nils bl. a en badstuga, ett härbärge för svedjeråg och korn och en jordkällare, där han förvarade smörbyttor och kaggar med saltfisk. Det mesta var väl avsett att säljas vid marknaden, åtminstone smöret. Bröd av enklare slag bakades till julen. I vardagslag tycks man ha ätit mycket gröt av rågskräde, blandat med barkmjöl. Det fodrades krafter att stampa ihop en sådan gröt. Inte underligt att Ella Nilsdotter inte kunde koka gröten den vintern hon var ofärdig i en arm. Rågen maldes på handkvarn, och för kornet hade man en " grynstamp" av den typ, som användes allmänt den tiden och som bestod av en tjockbottnad tunna och en nedtill spikslagen stamp med handtag. I männens klädesdräkt ingick ett typiskt finskt ytterplagg, " gråskjorteln" av vadmal, som drogs över huvudet och hölls samman av ett mässingsbeslaget bälte. Den har förekommit i Värmlands finnbygder ändå in på 1800-talet och har berömts för den gav skydd mot både köld och väta. Vadmal köpte man först i början från Anundsjö eller av handlarna vid marknaden. Först senare började kvinnorna i Gafsele väva själva. Också hampan till näten köptes utifrån. I Ådalen fanns några bönder som odlade hampa, men den blev inte så bra, så man föredrog att köpa den som Härnösandsborgarna importerade och sålde. Annat som måste köpas var krut och bly för jakten, som än så länge jämte fisket var viktigare för uppehället än jordbruket. Det var framförallt jaktbytet som gav pengar. Värdefullast var bävern, både för skinnets och bävergällens skull, men också järv och räv var eftertraktade. Där sköts och gillrades för alla möjliga villebråd, och i " sörkörarnas " skrindor hopades pälsverk, fågel och harar. Gafseleborna hade lärt av Fjällsjö och Junselebor att den direkta handeln med köpare söderut var mer lönande än marknadshandeln med borgarna från Umeå och Härnösand, och när vi läser i tingsprotokollet 1690, att Nils Anderssons dräng, Matts Pålsson, " sades vara till Kopparberget förrest"., är det lätt att förstå , att han hade skrindan full med lappmarksprodukter, som han skulle sälja till gruvfolket för husbondens räkning. Kopparberget vid Falun hörde liksom Stockholm till de orter, där bönderna hade rätt att sälja " sin egen avel ", dvs. gårdens avkastning- till handlandenas förtret. Hur mycket som verkligen var gårdens "avel" är väl osäkert. Nog smusslades det åtskilligt särkilt i byteshandeln med lapparna, då inte bara rovor och brännvin utan också krut, bly och tobak kunde lämnas mot renostar och skinn. En verklig olycka för Nils Andersson och hustrun Ella blev sonen Henriks giftermål med den senare så beryktade " hustru Brita i Gafsele " hennes trätor och slagsmål fyller tingsprotokollen ett per tiotal år framåt. Hon är också ihågkommen i traditionen, som säger att både hon och Henrik var " elaka och vilda människor". Kanske var Britta värst, något kunde bero på hennes härkomst. Brita var dotter till Olof Andersson, en av de förut omtalade finnarna som flyttade från Grundtjärn till Junsele. Han var på sin tid en beryktad " visfinne " , som troddes kunna trolla. Somliga ådalsbönder anlitade honom, när de ville vara säkra på att få "öllycka" vid bryggningen. Det gick så till, att de sände en betrodd gumma till honom med lite malt i en påse och en "vit penning". Med penningen rörde han om i maltet under diverse besvärjelser och hokus- pokus. Gumman vände så hem igen med det förtrollade maltet- den vita penningen behöll han. Detta och andra trollkonster som han förövat kom i dagen vid den stora trolldomsprocessen på 1670-talet, och Olof dömdes att slita spö och springa gatlopp. F. ö var han stursk och storordig, och en gång dömdes han till böter för han förolämpat tingsrätten i Resele. Vid samma ting blev hans hustru och dottern Brita bötfällda för att de okvädat och slagit en grannhustru. Denna Brita Olofsdotter var det nu som kom till nybygget i Gafsele och med henne all den ofrid och osämja, som avspeglas i tingsprotokollen. När hennes elakhet blev för stor och handgriplig, anklagade svärföräldrarna henne hos tingsrätten, och vid de omständliga förhören berättades, hur hon överfallit svärmor Ella med slagmål och glåpord, hur hon slagit sitt svärfars vallhjon en blånad, hur hon låtit sina barn snatta saltfisk och smör ur Nils` källare osv. Men hon anklagades också av lapplänsman för att hon slagit honom tre örfilar, när han kom å tjänstens vägnar för att "båda i skjuts" åt tingsfolket, och av prästen för hon och mannen ofredat honom i prästgården och hotat att " inom tre år av honom kappan och vita kjorteln". Bakom det sista kan man ana gammalt groll. Prästen var den Junselefödde Daniel Edin, och hans far, den aktade nämndeman Salmon Persson Eden, hade suttit i rätten, som utdömde bötesstraffen på fadern och henne själv. Inte heller tingsrätten i Åsele var mild mot hustru Brita utan dömde henne flerfaldiga gånger till böter under stränga förmaningar och med hot, att om hon inte bättrade sig, skulle hon med mannen " bli skild från sitt svärfolk" Böterna kunde hon naturligtvis inte betala med penningar, utan hon fick efter vanligheten i Åsele " plikta med kroppen", men mycket bättre tycks hon inte ha blivit av det. Det kan ej förnekas, att finnblodet ibland kokade över hos de hårt prövade svärföräldrarna. Så t. ex. när Brita år 1698 " beryktat" hustru Ella för att övat trolldomskonster tillsammans med sina döttrar på " helge torsdag" morgon, Kristihimmelsfärdsdagen. Hustru Ella svarade med att anmäla för tingsrätten, att Britas döttrar- Ellas barnbarn- "brukade signerier med boskapen". Det måste självfallet bli tingsförhör om den saken, för signeri var straffbar vidskepelse, fast inte så gruvlig som trolldom. Vid förhöret erkände flickorna, de var i 15-årsåldern, att de hade tagit nöthår, som de blandat med salt och lagt i en skälla, och på en söndagsmorgon hade de gett det åt boskapen att äta, för att den skulle hålla ihop under sommararbetet i skogen. Till sådana signerier med salt hörde alltid någon, som man nu kan tycka oskyldig ramsa, som slutade med Gudsnamnet. Det räknades som en svår hädelse och det var bra för flickorna, att de pressades på den punkten. Domen blev därför tämligen mild: " De skulle sitta i stocken framför kyrkan en söndag och av prästerskapet undervisas". Vad beskyllningen mot hustru Ella beträffar, tystades den helt enkelt ned, mycket tack vare prästen herr Daniel. Men att hon haft något fuffens för sig på den urgamla vårfestdagen, måste man nog anta. Det som berättades av åsyna vittnet hustru Brita om det utklädda " beläte", som Ella och döttrarna fört i någon slags procession, påminner allt för mycket om de vårfestritter, som på" helge torsdag" förekom i det inre Finland, därifrån så många skogsfinnar kommit, Ellas släkt kanske också . Vem kan förtänka Ella, om hon efter de många svåra nödåren på 1690-talet en vår tillgrep urgamla trolldomsmedel för att säkra årsväxten ? Om sådana riter till främjande av skörden också senare förekommit i Åsele ( det finns inga riktiga belägg för det ), så har de väl snarast kommit från Anundsjö, där det var sed, att kvinnorna på fettisdagen skulle stå på skidor " i rännbacka". Den som stod säkrast och längst skulle till hösten skörda det längsta linet. En Åselefödd gumma i Vilhelmina ville ännu på 1870-talet ut och " stå i rännbacka" på fettisdagen, fast hon var gammal och skröplig. Den som 50 år efteråt berättade om henne förstod inte varför hon gjorde så. Förstod hon själv ? Och var det i så fall kornskörden hon ville säkra. Med tiden försvann de purfinska inslagen i Gafselelivet. I stället skedde en försvenskning där, även om myndigheterna fortsatte att tala om " Gafselefinnarna". Så var t. ex. alla Nils Anderssons mågar svenskfödda. De mest betydande var Anders Jonsson från Junsele, redan omnämnd, och Ingel Persson som kom till socknen 1694, närmast från Fjällsjö. Han var troligen son till en man från södra Ådalen som på 1670-talet köpte hemman i Sil i Fjällsjö. När Ingel kom till Åsele hade han tjänst hos kaplanen men kom sedan till Gafsele och gifte sig med Nils Anderssons yngsta dotter Gertrud. Han tycks inte ha varit alldeles barskrapad, och sedan han kommit till Gafsele var det han som betalade skatten för sin svärfar. En annan måg var Ingel Olofsson, möjligen från Fjällsjö också han, kanske släkt med Ingel Persson. Det är svårt att i vimlet av Ingelsfamiljer i Ådalen få klarhet i släktförhållandena dem emellan. Men alla är av svenskt, inte finskt, ursprung kan väl anses säkert. Det var Nils Anderssons mening, att en av mågarna skulle få överta gården, men eftersom han hade svårt att bestämma sig för vem det skulle bli, begärde han vid tinget 1698, att det skulle få avgöras genom lottkastning inför rätten. Den vinnande lotten föll på Ingel Persson, som alltså från det året står som ägare till Gafsele nr 1. Ingel Olofsson flyttade till Anundsjö, tog värvning som knekt och stupade i Karl X11:s krig, troligen i Skåne. Ingel Persson var en driftig och kunnig man, som efterhand förvandlade finntorpet till en verklig bondgård med fler åkrar och mindre svedjebruk, med humlegård bakom husen och skvaltkvarn i bäcken. En mjölkvarn hade också Anders Jonsson men inte Henrik, som gärna lånade svågrarnas kvarnar, ibland så de blev förstörda genom slarv eller illvilja från hans sida. Bakom en del olyckshändelser med Ingels kreatur anar man avundsjuka och hämndlystnad från Britas och Henriks sida. Hennes elaka hund biter ihjäl två lamm, döttrarna fäller ett träd i skogen över en kviga, som blir halt, en gris och två " vintringssvin " drunknar i en vak på älven, som Henriks folk huggit upp utan att efter lag och förordning sätta stängsel omkring osv. I början saknade Ingel eget härbärge och måste hyra in säden hos Henrik, och hästen delade han med svärfar. Det ena som det andra ledde till ständiga tvister inte bara Henrik och Brita utan också, värre var, med svärfar Nils, som vid tinget 1701 begärde att få igen torpet av Ingel, " som visat sig allför vidrig". Tingsrätten fann förlikning omöjlig och dömde, att Nils skulle återfå torpet, om han ersatte Ingel för de förbättringar han gjort under tiden han varit där. Detta kunde inte Nils, eller så hade han kommit på andra tankar, för året därpå kunde Ingels visa en köpskrift, varigenom Nils Andersson sålde till honom " sitt torp Gafsele både hus och jord" för 90 dlr kmt. Och därmed slutar Nils Anderssons historia, så långt man kan följa handlingarna. Troligen dog han 1706. Vid tinget 1707 omtalas han som "avliden".

Källa: Rut Gavelin- BLAD UR DE ÄLDRE BYARNAS HISTORIA….



Källor
 1) Rune Edström, Anbytarforum i Rötter
 2) Svanabyn av Erold Sandqvist
 3) Erold Sandqvist Stockholm



<< Startsida
Skapad av MinSläkt 3.0, Programmet tillhör: Richard Winnberg