Mats Hindriksson

Efter ett tjugotal år är Mats Hindersson ägare till finntorpet Nästvattnet i Gudmundrå socken (Gudmundrå Finnstam där Hindersöner var i majoritet) Han är säkert son till gamle Hindrich Joensson. År 1663 säljer han Nästvattnet och flyttar därifrån tillsammans med sin hustru Helena Larsdotter och några barn.
Vart de till att börja med tog vägen, vet man inte, men familjen kan ha bosatt sig Brattsbacka Nordmaling. Efter fem år påträffas familjen dock i Hörnsjö i Nordmaling, där Mats köper en hemmansdel av sina "systerssöner och döttrarsmän". Han är troligen i 45-årsåldern vid det här laget och har varit gift en gång tidigare. I sitt första äktenskap hade han en son och tre döttrar, av vilka åtminstone två tycks ha hamnat i Hörnsjö.
Mats Hindersson är grundläggare av nuvarande Lillarmsjö by. Dit kom han troligen kom år 1673, och där stannade han till sin död 1697.
Hans änka Helena Larsdotter bodde en tid hos någon av sina mågar i Örträsk och flyttade till sist till Knaften.
År 1709 sände en utfattig sjuk bonde i Bygdeå ett bud till Helenas måg Mats Hindersson "uti finnmarken i Nordmaling socken och Brassbacka by" och bad att Mats skulle komma och behandla honom för hans "beklageliga invärtes bohlningar". Men Mats skickade sin son Henrik, som for omkring i socken till en mängd sjuka människor och smorde dem med en hemgjord salva av björn-, utter-, abborr- och ormister. Under behandlingen läste han en ramsa på finska, ropade och råmade. Ingen pstient blev botad, men Henrik tog oförskämt bra betalt för sina tjänster.
Så småningom blev han åtalad för signeri och vidskepelse. När han förhördes om den finska läsningen, påstod han att han lärt den av sin fader Mats och av sin mormor Helena. Henrik dömdes att plikta med "några allvarsamma gatulopp".
Vid ett senare ting var både Mats i Brassbacka och Helena Larsdotter instämda, men båda nekade till att ha givit Henrik någon undervisning "om den finska bönen och om smörjelsen", Henrik återtog också sin beskyllning mot fadern och mormodern, "föregivandes sig själv hava uppdiktat bönen".
Ramsan eller bönen började så enligt protokollet:
"Kippu tytte, varen ney, Kipua Kinj åtelko", vilket Henrik översatte till svenska: "Värk och sveda skall bortgå, där du känner värken stå."

Ossian Egerbladh, Knaften "Finntorpet som blev storby"

Matts Hindersson var gift två gånger, andra gången med Helena Larsdotter. Familjen bodde först i Näsvattnet, Gudmundrå socken.( Fadern hette Hendrik Jonsson och var finne.) Han kom flyttande till Hörnsjö 1663 och upptog Lillarmsjö Finntorp 1670. Han var alltså den förste som uppodlade och brukade Lillarmsjö, det ställe som för 150 år framåt skulle bli något av en släktgård. Den 28 april 1672 utfärdades hans Torparbrev. Matts Hindersson kom inte med i mantalslängden förrän 1683 och då upptas en vuxen son, dotter och måg. År 1686 lät Befallningsmannen Johan Olofsson Höök undersöka varför Matts inte börjat erlägga utskylder förrän 1682. Såvitt Befallningsman visste var endast 3 frihetsår beviljade, (detta var före Lappmarksplakatet) och de skulle räknas från 1672. Vid Tinget förklarade Matts att det visserligen var sant att endast tre frihetsår beviljats, men hans uteblivna skatter hade sin förklaring. Tre frihetsår räckte inte för ett nybygge i vildmarken i svåra tider, framhöll han och förresten så var det först 1673 som han började och detta året var det en mäkta svår tid, så svår att han knappt kunde uppehålla sitt och de sinas liv. De svåra åren hade fortsatt ända till 1677, så det var först därefter som han kommit sig upp någorlunda. Han anhöll om frihetsårens förlängning till 1682 vilket bifölls.
Flera av hans mågar kanske 4 st. och däribland även Erik Ersson bosatte sig på
finntorpet allt eftersom de gifte sig med hans döttrar. Vid svärfaderns död 1697 bodde de kvar där och hade nog för avsikt att stanna kvar, men Matts ende son Johan motsatte sig detta och drev dem en och en bort från torpet. Johan hävdade att det var först och främst han som hade bördsrätten.
Mågarna hade därvidlag inget att sätta emot och hade inget annat val än att ge sig iväg därifrån.
De flyttade norrut upp i lappmarken till trakterna omkring Lycksele och Örträsk. Men då de väl givit sig iväg därifrån hade Johan inte någon brådska att ta det övergivna finntorpet i besittning. Han hade ett bra nybygge i Bastuträsk och fann för gott att stanna där. Lillarmsjö blev långa tider liggande öde. Den ende i släkten som bodde kvar där var Johans syster Anna men hon flyttade också därifrån så småningom. Andra försökte sig på att bruka stället men misslyckades. Efter en lång tid kom dock en ändring till stånd för de två hemmanen i Lillarmsjö. Hemmanet nr.1,mågen Lars Olofssons del upptogs 1736 av Erik Jonsson från Järnäs och Hemmanet nr.2 Håkan Erssons del upptogs av Johan Ersson som 1743 kom nedflyttande från Gäddträsk i Lycksele. Så blev Lillarmsjö återigen bebott av släkten. De två nya brukarna tycktes klara sig gott. På 1750-talet skattade Lillarmsjö för 12 seland och varje hemman födde 12 kor och 16 småkreatur.

Lennart Perssons Hemsida.

Två infödda Lillarmsjöbor har uppgivet att de hört berättas att de första nybyggarna skall ha varit finnar. Där den första boplatsen var har man hittat en del lämningar bl.a kritpipor. En olycka lär ha hänt att de drunknade, när de i en "ekstock" rodde över sjön. Hustrun skall ha hetat Nella. Detta var den muntliga traditionen på orten. En plats vid sjöns nordöstra ände kallas än i dag för finnfällan.

Källa: Hembygdsboken Nordmaling Bjurholm