Ericus Petri Noræus (Persson)

Hans barn antog släktnamnet Fjellström

Bondeson från Nora socken i Ångermanland, f. 1618, Stud. 1645-02-15, kollega vid Pite skola 1650 och kallar sig 1653 scholæ Pithensis præceptor classicus (d.v. s. kollega i 3:dje klassen). Tillträdde Silbojocks pastorat 1656 med samma
lön som företrädaren och mottog 6 juni följande år den af bruksförvaltaren Aegidius Otto i nya pastorns händer omhänderhafda kyrkokassan. Han blev
den första pastor sedan denna församling 1673 blifvit skild från Skellefte,
församling, död i Febr. 1697. Doktor Högströms förmånliga vitsord om honom är antecknadt vid Pastor i Arjeplog Johan Nilsson Laestadius. Gift med Barbara Pehrsdotter, hvars fader, kronofogde i Pite, skall varit af Bure-slägten.

Ericus Petri Noraeus. ämbetsutöfning stördes på ett öfverraskande
och ödesdigert sätt genom det anfall, som en norsk ströfkår.
År 1659 i augusti faller en norsk strövkår in över svenska gränsen med följd att hoppet om utvinning av ädel metall ur Nasafjälls gruva och Silbojock silverbruk grusas. Själv ögonvittne ger Noraeus en skriftlig redogörelse för händelsen, som daterats Arjeplog 1660 30/8 (avtryckt i J. Bromés skrift Nasafjäll s.242). Noraeus berättar hur han 1659 15/8 kl. 5 fm är ute med brukets proviantskrivare för att dra upp fiskenoten i Sädvajaur. De håller just på att hala in båten i land, då en fientlig styrka, 20 man till häst och 80 man till fots, kommer "ansättiandes uthi engruffweligh furie". Anföraren, länsamtmannen i Nordlanden Preben von Ahnen, sätter pistolen för Noraeus bröst och frågar om han vill låta sig fångas eller nedskjuta;"bad alltså om kvarter" (pardon, nåd). Medan proviantförråd och bruksinventarier som bäst plundras, får kyrkoherden med hustru företräde inför "junkaren", anhåller om förskoning till liv och egendom, vilket omsider till en del beviljas. Följande dag berövas kyrkan sin klocka, mäss- och altarklädnader samt andra flyttbara inventarier. Därefter sätts den jämte flertalet hyttebyggnader i bran. På prästfolkets ödmjuka bön skonas dock - som deras privata egendom - lilla hyttegården med tvenne mjölbodar. Kronans hus - bodar,bagar- och bryggstugor samt fähus - spolieras. Fienden avtågar därpå till Nasafjäll, där förstörelsen fullbordas 18/8. (Alrik Hammarén)

Då det klena ekonomiska utbytet af grufdriften icke lockade till dess
Återupptagande och nybyggarväsendet i dessa trakter trots statsmakternas
Uppmuntran icke haft nämnvärd framgång, blef pastoratets vidare
Existensberättigande starkt ifrågasatt. Konsist. i Hsand förkunnar sålunda 10 maj 1661, att dn. Ericus Petri Noræus, förordnad predikant vid Silbojoki,
Tillsvidare må behålla sina förre lappar, och så framt silfverbruket härefter icke
Upprättas utan det i Luleå uppfunnet är (Kedkevare) i stället upptages, må

han sig dit begifva och njuta den lön, som där faller. (Hdpr.) Någon
förflyttning blef emellertid ej af, utan Noræus stannade som pastor i
Silbojock och kunde nu mera odeladt och med framgång ägna sig åt omvändelseverket i denna del af lappmarken. Ny kyrka uppfördes först
1691. Han afled i febr. 1697 och begrofs i Arjeplogs kyrka på samma
gång som sin ungdomsvän och kollega khden därstädes Johan Læstadius.

Källa: Lappmarkens herdaminne, Isak Grape

Vid Nasafjällsmalmens förädling, anställdes omedelbart en af
bergsstaten aflönad brukspredikant, hvilken vid inrättandet af Silbojocks
pastorat gen. kgl. förordn. 24 sept. 1640 blef dess förste khde. Trots att den egentliga
betingelsen för församlingens uppkomst och tillvaro i och med silfververkets
förstöring af norrmännen 1659 upphörde, kom pastoratet att äga bestånd i ännu
tre kvarts sekel. Prosten Grubb i Umeå förordade visserligen 16 juni 1718, att det
för lappallmogen vore nyttigare och uppbyggligare, om det funnes pastor i Arvidsjaur,
då annex till Arjeplog, i stället för i Silbojock, men först efter därom hos riksdagarna
gjord hemställan af prosten Carl Solander genomfördes denna omläggning
enl. kgl. brefvet 26 juni 1734, och sedan den siste pastorn i Silbojock följ. år förflyttats
som khde till Arjeplog, blef Silbojock först annex och uppgick slutl. 1776 helt i detta
pastorat.
Efter att till en början användt en säkerligen ganska primitiv predikolokal
uppförde man ordentlig kyrka jämte prästgård i början af 1640-talet. Ett år 1651
upprättadt kyrkoinventarium upptager följande föremål: 1 st. kalk förgylt, 1 st.
pateen förgylt, 1 st. ermekledhe på kalken sytt med swart silkie, 1½ aln rödt piuk£
fram för altaret, 1 st. theenflaska om ½ kanna, 1 st. jernstaka medh 2 pijpor. Vid
det norska öfverfallet 1659 brändes äfven kyrkan d. 16:e aug. sedan den beröfvats
sina värdesaker. Kalken hamnade i Skjerstads kyrka vid Saltenfjord, men gick förlorad
vid dess brand år 1873. Länge fick man i Silbojock nöja sig med någon provisorisk
kyrksal, ty att en sådan funnits framgår af en utgiftspost i kyrkoräkenskapernaø
för år 1687 gällande ett par stora och två par mindre kyrkfönster. Ny kyrka uppfördes
emellertid sommaren 1691 och följande års räkenskaper upptaga bl. a. utgifter för
rödfärg till yttre bestrykning, indigoblått m. m. till målning af predikstol och fönsterpanel,
anskaffade ljuskronor o. s. v. Denna kyrka förstördes 1747 genom brand, anlagd
af en sinnesrubbad broder till den siste khden i församlingen, och någon ny uppbyggdes
ej sedermera på samma plats. Enligt en visitationsakt från 1774 användes då ett
af tvenne gamla bodar sammansatt ganska förfallet hus för gudstjänsten. År
1770 hade dock frågan om uppförande af en ny kyrka i Silbojock varit på tal men
efter hemställan af pastor J. Öhrling i Arjeplog uppskjutits i afvaktan på det planerade
återupptagandet af grufdriften i Nasafjäll (Hdpr. 13/2 1771). Då intressenterna i detta
företag ansågo det förmånligare att förlägga smälthyttan till ett ställe vid Laisälfven,
som sedan fick namnet Adolfsström, hade därmed Silbojock som kyrkoplats definitivt
spelat ut sin roll. Ett kapell uppfördes i stället vid Löfmock (se Arjeplog). Hyttanläggningarna
vid Adolfsström iordningställdes under åren 1772-75, och där uppfördes
äfven en större byggnad inrymmande dels kyrksal, dels bostad åt en brukspredikant.
Denna befattning indrogs emellertid redan efter ett tiotal år såsom obehöflig.
Silfververkets historia är ingående skildrad af Janrik Bromé: Nasafjäll, Sthlm
1923.

KYRKOHERDAR SILBOJOCK.

1. Johannes Joh. Byrelius (1640-44) medföljde som själasörjare
den första arbetsstyrkan, som hösten 1635 drog upp till Lappmarken
för att sätta i gång Nasafjälls silfververk, och uppbar från och
med 1 okt. d. å. lön i egenskap af brukspredikant (KA. Norrl. Landsbok
1635).

2. Abraham Michaelis Burelius (1644-56). Efter att i 12 år
tjänstgjort som kapellan i Burträsk, förordnades han 1643 till
predikant i Nasafjäll.

3. Ericus Petri Noræus Angermannus (1656-97)

4. Petrus Noræus Fjellström (1698-1706), f. 4 okt. 1657 i
Silbojock, företrädarens son.

5. Laurentius Rangius (1709-17), f. i Ranbyn, Sorsele, af
lappska föräldrar.

6. Johan Læstadius (1719-30), f. 1664, son af khde
Joh. Læstadius i Arjeplog. År 1717, upplöstes äfven ett bref från Joh. Læstadius,
däri han begärde Silbojocks pastorat, efter han i 18 års tid uppvaktat
Arjeplogs och Arvidsjerfvi församlingar för ganska ringa lön, hvarmed
han intet kan föda hustru och barn, orkar ej heller för sin ålderdom längre
resa de långa vägarna. Læstadius beordrades att skyndsamligen begifva sig
till Silbojock med utsikt att, sedan nådåret förflutit, bekomma pastoratet.
På prosten Grubbs förord utnämndes han ock 5 mars 1718 till Rangii