Fale Bure hin unge

Fale hin Unge i Byrestad
I den inledande skissen benämns anfadern Fale i Byrestad, i de mer detaljerade släkttavlorna benämns han Fale hin Unge i Byrestad. Johan Bure och hans sagesman herr Peder i Sköns socken förlägger Fales levnad till början av 1200-talet och berättar om hans bedrifter.
Johan Bure var född 1568. Fale skulle ha varit hans mm ff ff ff, dvs vara i åttonde generationen före Johan Bure. Om han levde i början av 1200-talet innebär det i genomsnitt 50 år per generation, dvs att anorna skulle ha varit i genomsnitt 50 år när de fick barn. Det är märkligt att Johan Bure inte reagerat på detta. Om man istället räknar 30-35 år per generation kommer man till att personerna i åttonde generationen före Johan Bure bör ha varit födda i början av 1300-talet.
En underlagman i Medelpad, Farthæghn (hin) Unge, är nämnd i olika dokument 1342-1363. En gravsten i Sköns socken antas vara hans. Tidsmässigt skulle han kunna passa in i åttonde generationen före Johan Bure. Namnet Fale är härlett ur Farthæghn. Att en Farthæghn Unge har existerat tycker jag betyder att herr Peder i Skön och troligen även Johan Bure känt till hans existens på ett eller annat sätt.
En intressant fråga att ställa sig är varför Johan Bure har velat härstamma från Fale hin Unge eller trott sig göra det. Varför har han valt just honom? Det bör ha funnits en mängd andra prominenta personer att välja bland. En annan intressant fråga är hur mycket av legenderna om Fale hin Unge som fanns innan Johan Bure skrev sin släktbok. Ytterligare en fråga är varför Johan Bure önskar förnämt ursprung just för mormodern istället för t ex farfadern.
Johan Bure hade intresse av att visa härstamning från frälset. Fale hin Unge bör ha tillhört lågfrälset.
Johan Bures mormoders släkt kom från Bure i Skellefteå socken i Västerbotten. Hur kommer det sig att Johan Bure väljer en person från Sköns socken i Medelpad som ana? Många senare forskare har trott att likheten i namnen Birsta (Byrestad) och Bure kan vara en orsak till att Johan Bure har antagit släktskap. Jag är ingen expert på ortnamns etymologi, men jag skulle tro att Byre i Byrestad kommer av Byrel, Birger med betydelsen hjälpare. Bure däremot bör komma av ordet bur, antingen med betydelsen förrådshus, kammare eller borgare. I båda fallen med den vidare betydelsen bo. Möjligen skulle det istället kunna komma av buri, med betydelsen son, ättling. Dvs namnet Byrestad bör inte ha kunnat komma av Bure. Johan Bure trodde kanske det, eftersom han skriver på fol 130v att "Byrestad är en by uti Sköns socken i Melpad, der hafwa Burarna bodt i förtiden och af them har thet nampn, der bodde Fale hin unge". Däremot använder inte Johan Bure tillnamnet Bure på Fale hin Unge i Sköns socken eller på någon annan av dem han tror sig vara släkt med innan de bosatt sig i Bure i Skellefteå socken.
Man skulle också kunna tänka sig att Johan Bure skulle ha valt Fale hin Unge för att han tidsmässigt passade bra in i antavlan, vilket han i verkligheten gör. Men eftersom Johan Bure förlägger hans levnad ungefär 150 år för tidigt, så kan det inte vara därför han har valt honom.
Enligt Johan Bure var Anders Olofsson och hans son Jakob Andersson, även kallad Jakob Lagman, underlagmän i Västerbotten. Fale hin Unge skulle ha varit ff f till Anders Olofsson. Johan Bure skulle ha kunnat välja Fale hin Unge eftersom han var underlagman och den typen av yrken ofta innehades av vissa släkter. Men jag har inte kunnat se att Johan Bure visste att Fale hin Unge var underlagman. Det finns visserligen inga samtida dokument som bekräftar att Anders Olofsson och hans son Jakob Lagman verkligen varit underlagmän. Enligt Ulf Lundström, Bönder och gårdar i Skellefteå socken 1539-1650, Umeå 1997, sid XCVIII, finns följande underlagmän i Västerbotten belagda: 1443 Laurens Paulsson, 1479-1500 Nils Hansson Djäkn, 1500 Olof Nilsson och 1514 Erik Olsson. Anders Olofsson och Jakob Andersson skall då ha varit underlagmän utanför de åren. Möjligen var inte Nils Hansson Djäkn underlagman under alla åren 1479-1500. Om Anders Olofsson och hans son Jakob var underlagmän, så skulle det kunna vara ett svagt indicium på verkligt släktskap med Farthæghn Unge. Jakob Andersson Lagmans dotterson Jakob Andersson Grubb och Jakob Grubbs son Anders Jakobsson och sonson Jakob Andersson (1557-1638) och sonsons son Jakob Jakobsson Grubb var underlagmän i Västerbotten.
Ett skäl att välja Fale hin Unge som ana skulle kunna vara att han varit mycket omtalad och att legender om honom var kända. Det är svårt att säga vad Johan Bures sagesmän känt till, men det skulle kunna vara så att legenderna om Fale hin Unge inte var kända bland Johan Bures släktingar i Skellefteå socken. Det skulle kunna vara så att det endast är genom Peder i Skön som Johan Bure fått upplysningar om Fale hin Unge. Jag tycker att det skulle kunna tyda på att Fale hin Unge inte var särskilt omtalad.
Hur har Johan Bure fått reda på Fale hin Unges existens? Kände han till honom och sökte upp Peder i Skön för att få fler upplysningar eller var det möjligen en tillfällighet att Peder i Skön berättade om Fale hin Unge för Johan Bure och att Johan Bure sedan använde det i sin släktbok?
Hur har Johan Bure fått reda på släktskapet mellan Fale hin Unge i Sköns socken och Herse i Bure socken? Har han hittat på det själv, eller har någon av hans sagesmän hävdat det? Sikeborg påpekar (sid 260-261) att Johan Bure troligen tydligt skulle ha noterat om någon av hans sagesmän hade hävdat att Herse var son till Fale hin Unge.
En omständighet som talar emot släktskap är det stora avståndet mellan Sköns socken och Skellefteå socken. Farthæghn Unges trolige far Nikolaus Farthæghnsson, som förde ett vapen med en böjd arm från sinister som sköldemärke, hade 1327 tillsammans med Peter Ungi erhållit en tredjedel av Lule älvdal. Medlemmarna i den släkten rörde sig troligen över hela Norrland och det skulle inte vara helt orimligt att en son till Farthæghn Unge bosatte sig i Skellefteå socken.
Ättlingarna till bönderna i Bure verkar tillhöra de mer förmögna bönderna, många blir präster, några t o m ärkebiskopar. De sprider sig också över hela landet, framför allt från Umeå socken i söder till Luleå socken i norr. Jag skulle tro att det är en större geografisk rörlighet än i de flesta andra, även rika, bondsläkter. Det är visserligen svårt att veta något om rörligheten i andra släkter i Norrland under den här tiden, eftersom det finns så få bevarade dokument. Möjligen skulle den geografiska rörligheten och de många studenterna kunna tyda på "förnämt" ursprung.
Att Farthæghn Unge skulle ha haft ättlingar i Bure i Skellefteå socken är inte särskilt troligt och om så skulle vara fallet så går det inte att visa, p g a bristen på dokument. Frågan om varför just Fale hin Unge har valts till ana kvarstår.

Detta är sammanfattningen av Urban Sikeborgs artikel ”Johan Bures släktbok – tillkomst och tillförlitlighet”, tryckt i Släktforskarnas årsbok 1996
Få svenska släktutredningar har fått så mycket uppmärksamhet som Bure-genealogin, som sammanställdes av Johan Bure (1568-1652) omkring 1600-1612 och där säkert hundratusentals nu levande svenskar kan finna en del av sina förfäder. Denna säregna och detaljerade släktutredning leder i sin mest utbroderade version tillbaka till en viss Tord i Byr, som ska ha levat på 900-talet. De två mest välkända och prominenta medlemmarna av släkten är dock Fale hin gamle och Fale hin unge, som ska ha spelat en avgörande roll i svensk politik på 1100- och 1200-talen. Men, som Urban Sikeborg visar: det finns ingen anledning att tro att någon av dessa personer verkligen tillhört släkten.
Johan Bure [JB] var ett barn av sin tid. Den historiska metodik han använde sig av för att införliva Fale hin unge i Buregenealogien hade auktoriserats av Johannes Magnus, vars märkliga verk om Sveriges historia – i vilket han bland annat leder svearnas och götarnas kungalängd ända tillbaka till Magog, sonson till den bibliske Noa – ännu på JB:s tid kunde ses som ett föredömligt exempel på historieskrivning. Med en sådan metodik, där romantiska spekulationer spelade en viktig roll, kunde JB i runstensgestalter igenkänna anfäder och utifrån ortnamn återskapa släktens historia. Denna okritiska hållning speglas öppet i den fantasifulla inledningen till släktboken. Själva genealogien karakteriseras emellertid av en förvånansvärt kritisk och försiktig hållning. JB:s anförvanter, vare de tjänstehjon, bönder eller biskopar, antecknas samvetsgrant, för att inte säga kärleksfullt i släktboken, och stor möda görs för att samla in så många uppgifter som möjligt om släktingar spridda runt om i riket. Vid upprättandet av släktöversikterna har JB:s roll uppenbarligen varit den omsorgsfulle nedtecknarens och sammanställarens, till skillnad från den inledande redogörelsen, där han uppträder som självständig och självsvåldig författare.
Buregenealogien upptar norrländsk allmoge och prästerskap (däribland tre ärkebiskopar med Burehärstamning) i en omfattning utan samtida motstycke i Sverige. Detta gör JB:s släktbok till ett unikt genealogiskt verk av näst intill episk bredd i en tid helt dominerad av furstliga och adliga genealogier. Eftersom den så kallade Bureätten har blivit ett begrepp som få bland svenska släktforskare, kunde man förledas att tro, att just de framträdande allmogegenealogierna skulle stå i fokus när Buregenealogien diskuteras. Ändock är det fortfarande de äldsta leden och dess legendariska material som drar till sig de flestas intresse, trots att det vid det här laget borde stå klart för envar att släktforskare där har mycket, mycket lite att hämta.
Jag har med denna studie velat visa att Fale hin gamle och hin unge inte ingått i den ursprungliga släkttraditionen inom Bureätten, att Fale hin unges upptagande som släktmedlem skett på försiktigt uttryckt ohållbara grunder av JB, och att den äldre Fale för sin del tycks ha uppstått till följd av ett missförstånd bland svenska historiker efter JB:s död (för övrigt försökte inte ens JB överbrygga gapet mellan Fale hin unge och de tidigaste runstensmedlemmarna). JB:s med honom befryndade sagesmän kände inte till någon släktmedlem äldre än Härse, som jag därför ser som Buretraditionens egentlige stamfader.
Fale hin unge och Fale hin gamle hör lika lite som Tor och Oden hemma i någon seriös släkttavla. Och eftersom Fale hin unge inte på något sätt kunnat knytas till den ursprungliga Buretraditionen, faller med nödvändighet också dennes historiske motsvarighet, Farthæghn Unge, bort ur Buregenealogien.
Det ligger i sakens natur att det inte går att sätta en genomgående gräns för vilka generationer som är historiska och vilka som är apokryfiska, vilka uppgifter som är korrekta eller vilka som är felaktiga. Ändå menar jag att släktbokens uppgifter berättigar till en viktig slutsats:
Släktboken koncentrerar sig på Anders Olofssons i Bure avkomlingar. På JB:s tid levde enligt släktboken ännu ättlingar i tredje och fjärde led till samtliga av dennes sex barn; av dessa avkomlingar synes JB ha besökt åtskilliga, med tanke på de detaljerade släkttavlorna över Anders Olofssons barn. Skriftliga belägg finns endast för Jakob Anderssons familj och de angivna sagesmännen härstammar flertalet (åtminstone åtta stycken) från Jakob Andersson. Den noggrant redovisade oenigheten om huruvida Anders Olofsson egentligen hade fyra eller fem barn visar att man bland ättlingarna hade en ingående kännedom om dennes släktskapsförhållanden. Bygdén ville i Anders Jakobsson i Bure 1507 se släktens äldste kände medlem, sannolikt eftersom han inte tycks ha tillerkänt släktbokens traditionsuppgifter något större värde. I beaktande av de ingående och tydligen i allt väsentligt samstämmiga uppgifter som JB:s sagesmän, sins emellan relativt avlägset besläktade, lämnat om Jakob Anderssons familj, anser jag dock att denne Anders Olofsson, med vederbörlig reservation, bör ses som den äldste kände medlemmen av Bureätten. Det är givet att jag därmed inte menar att alla de uppgifter som lämnas om dennes avkomlingar i Buregenealogien skulle vara fullständiga eller korrekta.
Jag vill också framhålla släktbokens unika genealogier för 1500-tal och tidigt 1600-tal, vilka på grund av sin upphovsmans okritiska handlag med de äldsta leden inte kommit att uppmärksammas efter förtjänst. Även om det skrivits en hel del om denna Bureätt, har mycket litet gjorts för att värdera krönikans uppgifter för denna tid. Ett lysande undantag är Carl Henrik Carlssons studie om två släkter Burman, där släktbokens uppgifter rörande dessa familjer i konfrontation med samtida källmaterial visat sig hålla mycket väl, i den mån källmaterialet tillåtit en verifiering. Ingen av de uppgifter som JB ger om dessa har kunnat beläggas som felaktig (förutom ett avskriftsfel i X37 och Genealogica 53). Felaktiga har dock i flera fall varit de upplysningar som bestås i Nils Burmans släktbok om samma personer. I den mån jag själv haft anledning att använda JB:s släktbok har jag inte kunnat undgå att imponerats av korrektheten i de detaljerade uppgifter JB ger om släktmedlemmar spridda över landet på 1500-talet. Över huvud förefaller JB:s släktbok vara ett underskattat dokument, när det gäller 1500-talsgenealogi.
JB:s grundlighet och samvetsgranna nedtecknande av sina sagesmäns släktskapsuppgifter, med detaljerade familjeuppgifter för allmoge och prästerskap, gör släktboken till ett värdefullt referensmaterial även för andra historiska discipliner, däribland för undersökningar om namnuppkallelse, migration, antal barn, skatteregistrering och hemmansklyvningar, för att nämna några.
Det är min förhoppning att en källkritisk utgåva med kommentarer av de genealogiska partierna av JB:s släktbok så småningom skall komma till stånd, befriad från senare tendentiösa tillägg och medvetna förvanskningar. Jag tror att detta skulle bidra till att återställa den ursprungliga Buregenealogiens status som ett av Vasatidens märkligaste släkthistoriska verk.