Ur nationalencyklopedin: Filosof, professor i praktisk filosofi i Uppsala 1842-1863. Boström var Sveriges mest inflytelserike filosof under 1800-talet. Han byggde upp ett metafysiskt system av betydande originalitet, om än med rötter i tidigare tysk och svensk idealism. Den yttersta verkligehten bestod enligt Boström av Gud och dennes tankar eller idéer. Idéerna, som samtidigt tänktes utgöra självständiga personligheter, antogs insatta i en hierarki, jämförlig med talserien. Gud, motsvarande det högsta talet, skulle därvidinnefatta alla de övriga ned till det lägsta. Personligehterna i denna idévärld förutsattes ha sina motsvarigheter i sinnevärlden. Mot varje människa på jorden svarade sålunda en evig idé. Men också kollektiva storheter som familjer, stånd och stater ansågs motsvaras av idéer. Två inslag i Boströms tänkande blev särskilt omstridda. Hans politiska filosofi, byggd på tanken att idéernas förnuftiga verklighet var evig och höjd över varje förändring, var konservativ. Boström var monarkist och såg i konungen den ende tänkbare företrädaren för statens idé. Den svenska fyrståndsriksdagen betraktade han som den enda rationella representationsformen. I sin religionsfilosofi var Boström däremot förhållandevis radikal. Hans förnekande av Kristi gudom och helvetesläran, särskilt i Anmärkningar om helfvetesläran (1864), drog in honom i häftig polemik med ortodxa teologer och präster. Boströms s k rationella idealism kom att utöva ett djupgående inflytande på tänkesätten i Sverige under senare hälften av 1800-talet. Länge behärskades den svenska univeristetsfilosofin av den rationella idealismens anhängare. Källa: Leif Boström Stralsundsv 18 .187 41 Täby |