Valdemar Knutsson den store av Danmark

Naturligvis överdriver krönikan, Valdemars regeringstid var krigisk, en lång följd av år inkallades ledungsflottan för plundringsfärder till södra Östersjön. Framgångarna blev storam bland annat lade Valdemar under sig Rügen. Men framför allt resulterade krigstågen i att hotet från de vendiska sjörövarna eliminerades.

Som Valdemars främste rådgivare framstår Absalon, 1158 utsedd till biskop i Roskilde. Han tillhörde den inflytelserika släkten Hvide. Valdemar hade växt upp i Absalons föräldrahem och den unge biskopen blev hans stöd och lojale medarbetare under hela hans regeringstid. Till det kungliga kansliet knöts också flera andra medlemmar av släkten.

Absalon hade utbildats till att bli en kyrkans man men han var lika mycket krigare, och han deltog i flera vendertåg som ledare tillsammans med Valdemar. Även 3rkebiskop Eskil var med, krigsföretagen betraktades som korståg och Roskildekrönikans ord om hedningarna som förts till tro syftar på att missionärer placerades hos venderna.

Förhållandet mellan ärkebiskopen och den nya kungen var till en början ganska gott. Men det försämrades efter hans av flera olika skäl. Under det tidigare inbördeskriget hade de stridande sökt stöd i Tyskland och därvid tvingats erkänna kejsaren som längivare. Detta accepterades också av Valdermar vilket Eskil motsatte sig. Han fruktade att ärkestiftet i Hamburg skulle försöka återta Skandinavienunder sitt område. Konflikten förvärrades då kejsaren utsåg en motpåve som Valdemar erkände medan Eskil höll sig till den rättmätigt valde påven. Ytterligare en motsättning gällde helgonförklaringen av Valdemars far Knud Lavrad. Eskil vägrade och Valdemar stod fast vid sitt krav. En helgonförklaring skulle avsevärt stärka kungadömet och Valdemars släktlinje. Eskil, däremot, verkade för kyrkans frihet gentemot kungamakten.

1161 hade maktkampen gått så långt att Eskil tvingades i landsflykt. Han var borta i sex år. När han återvände hade situationen förändrats och Valdemar hade bytt sida i påvestriden.

Danmark var ett valrike. Nackdelarna med detta hade klart framkommit när två och därefter tre kungar hade utsetts samtidigt. Valdemar strävade efter att redan under sin livstid fastlägga tronföljden. 1165 lade några stormän fram ett förslag om att Valdemars som Knud, då endast två är gammal, skulle utropas som kung och efterträdare. Valdemar godkände detta och därmed hade en viktig förändring av statskicket ägt rum. Danmark var nu ett arvrike, ett kungadöme av Guds nåde, även om landstingen formellt skulle godkänna en nytillträdd kung även i fortsättningen.

Sedan Eskil återvänt försonades kung och ärkebiskop. Detta manifesterades på den stora kyrkofesten i Ringsted 1170. Året dessförinnan hade Valdemar fått sin vilja igenom, påven hade helgonförklarat Knud Lavrad. Nu lades hans kvarlevor i ett skrin och ärkebiskopen ledde själv processionen fram till högaltaret där det förgyllda skrinet placerades. Därefter smordes gossen Knud av Eskil till kung och tronföljare.

Eskil företog nu ännu en utlandsresa. När han återvände 1176 ställdes han inför en svår situation. En sammansvärjning mot Valdemar hade avslöjats. De upproriska vände sig bland annat mot arvkungadömet. Det fanns många ättlingar till de tidigare kungarna och flera av dem betraktade sig som kungsämnen. Till de ledande i konspirationen hörde också två dottersöner till ärkebiskopen, Karl och Knud, söner till hertig Karl av Halland. Själv tycks dock Eskil inte ha varit indragen. Saxo frikänner honom helt men menar att sorgen över dottersönernas förräderi bidrog till att Eskil 1177 nedlade sitt ämbete och begav sig till klostret i Clairvaux där han dog 1181 eller 1182.

Till ny ärkebiskop utsågs Absalon. Det var Valdemar som låg bakom valet men påven stadfäste det och tillät samtidigt Absalon att få behålla Roskilde stift. Kungens rådgivare var nu den starke mannen i landet.

Absalon insatte släktingar och vänner i höga positioner. Han förklarade att prästerna skulle leva i celibat och hävdade ärkebiskopens rätt till en tredjedel av tiondet. Han fick snabbt en kraftig opposition mot sig, 1180 gjorde de skåne bönderna uppror. De slogs ner 1181 varefter Valdemar reste runt i landskapet och manade om lugn och besinning. Men något tionde till Absalon ville bönderna fortfarande inte betala.