Birger Jarl

Djupt har Birger Jarl ingripit i Svenska folkets inre förhållanden, och icke allenast en ny kungasläkt, utan ett nytt samhällsskick härleder sig från honom. Genom sin höga släkt var han redan tidigt betydande vid konung Erik XI:s hov och utnämndes av honom till jarl. Han förstod att även utom riket förvärva sig sådan högaktning, att det med skäl kunde sägas om honom, att han var både konung och jarl. Han uppgjorde förbund med främmande makter, och konungen endast bekräftade hans åtgärder.

Sin dotter gifte han med konungen i Norge, och vid hans hov uppehöllo sig utländska prinsar. Genom det bistånd och understöd hans skepp lämnade Lübeck, som belägrades av konungen i Danmark, hade han vunnit denna mäktiga stads vänskap. Men även krigets lagar borde smycka en man, sådan som honom. De hedniska Tavasterna i Finland hade så förföljt de kristna, som utvidgade sina församlingar från det av Svenskarna intagna och koloniserade Nyland, att påven slutligen fann sig föranlåten att uppmana svenskarna till ett korståg.

Det företogs under Birgers anförande, vilken med detta tåg förband den väl beräknade avsikten att tränga hedningarna bort från kusten och sålunda befria de svenska stränderna, som omkring Mälaren särdeles ofta blevo härjade av deras rövarflottor.

Våra hävder beskriva tillrustningarna såsom värdiga den mäktige jarlen. Med honom ville alla deltaga i det stora tåget, vilket skedde "för Guds äras skull. Då framtogs många fädernesvärd, som hängt obrukade lång tid, fartyg skötos ut i havet och penningepungar öppnades. Då kysstes mången röd mun, som sedan aldrig mera av hjärtats lust varit kysst, och vid avskedet sågos många vridna händer och stark gråt av de lämnade kvinnor."

Men med Sveriges väldiga makt drog jarlen över Bottensjön och steg i land på Finska sidan. Där lät han resa ett högt kors och kallade platsen Krytsberg eller Korsholm. Det lät han göra till ett starkt fäste. Hedningarnas härar blevo slagna och flydde. Men många antogo kristna läran, och dem gav jarlen frid och säkerhet. Han byggde också Tavastehus till en fast borg och lät sina svenskar anlägga nybyggen i landet.

Sedan han så lagt hela Österbotten under Sveriges krona, förnam han, att konung Erik avlidit och att en ny kung blivit utkorad efter honom. Den nyvalde var Birgers egen son Valdemar. Först var jarlen förtörnad däröver, att man varit så dristig och anställt konungaval under hans frånvaro, och han skyndade därföre hem med en stor del av krigsmakten. Men han stillade sin förtrytelse, då han påmintes av herr Iwar Blå, att ett nytt konungaval kunde få en annan utgång. Han godkände därföre valet och tog regeringen såsom sin sons förmyndare. Genom list och med en trolöshet, som den tiden var vanlig även hos de största män, tillintetgjorde han sina övriga släktingars stämplingar och lät döda en hel mängd av dem. Hans bröder, som innehade viktiga ämbeten, voro honom dock tillgivna.

Han riktade nu sin mäktiga verksamhet på landets lagar. Det tyckes som han först av landets regenter haft högre begrepp om handeln, till vars befordran han särskilt stiftade stadslagen. Från honom utgingo även de lagar, som gåvo skydd åt personen, kyrkofrids-, kvinnofrids-, hemfrids- och tingsfridslagarna. De voro, bland ett kraftfullt men självrådigt och föga mildsinnat folk, de förnämsta stegen till en högre, en kristlig samhällsbildning. Därtill kom att han avskaffade träldomen. Alla hans lagar vittna om en humanitet, som är sällsynt för den tiden. Järnbörden, enviget och andra den tidens råa sätt att vid domstolarna utleta sanningen och avgöra tvisterna blevo av honom avskaffade.

Den förut i samhället undertryckta och arvlösa kvinnan erhöll genom honom arvsrätt, till en början hälften emot broder. De skeppsbrutna omfattades med särdeles beskydd, och i allmänhet förmildrades och förädlades sederna under hans styrelse.

Särskilt har han förtjänt eftervärldens tacksamhet, emedan han insåg och uppfattade nyttan av att vid Mälarens mynning hava en stark stad, och, såsom det hette, sätta lås för denna insjö, den viktigaste i hela landet. Han är sålunda grundläggare till Sveriges huvudstad. Hans stora vishet såsom regent, det välde han själv hade över sitt eljest lätt uppbrusande sinne, de odödliga verk, som han efterlämnat så i lagstiftningen som i själva landet, hava med rätta överskylt de fel, som man måste förebrå honom. Han är ett av dessa visserligen för mänskligheten bekymrande exempel därpå, att en stor regent dock kan vara en straffbar människa.

Birger Jarls föräldrar voro Magnus Månesköld till Bjelbo och fru Ingrid Ylfva. Birger var först gift med Ingeborg, Erik XI:s dotter, och därefter med änkedrottning Mechtild af Danmark. Barn: drottning Richissa i Norge, konungarna Valdemar och Magnus Ladulås, hertig Erikoch biskop Bengt. Birger Jarl dog 1266 på Hjelmbolund och begrovs i Varnhem.