Petrus Leopold Winnberg

Detta berättar Anders Persson-Blind (1909-1977). Om en rekord vinter i början av seklet, till tiden när Petrus Winnberg (1873-1943) med sin stora familj ännu bodde kvar uppe i Mierkenis fjällstuga, en "gudsförgäten plats där marken gav stenar i stället för bröd" och där vintrarna gick till historien som de strängaste och snörikaste i fjällbygden, åtminstone om man får tro de äldres berättelser. Det omtalas bland annat att denne Winnberg en vinter blev tvungen att gräva en tunnel mellan stugan och fähuset för att kunna mjölka korna. Det lär ha varit 4-5 meter snö kring husknutarna den snövintern. Och vi får anta vilket också framgår av äldre sagesmän att den myckna var ett utmärkt isoleringsmaterial eftersom det under samma tid talades om vintrar som var så kalla att kvicksilvret i termometrarna kunde hamras som bly.

Anders som minns att det under krigsåren förekom vintrar som var ovanligt besvärliga. Värst var det för alla de flyktingar som kom vandrande över kölen från Norge. Med benen värkande och fötterna förfrysta fick de gå till fots genom fjälldalarna genom djupa drivor av snö för att nå friheten. Hungrande, blåfrusna och trötta in till hopplösheten av allt umbärande under flykten från grannlandet sökte de sig till Sverige.

Ur boken: Drömmen om lappmarken, Kurt Kihlberg

Steg i snön, som trötta tåga, storm och köld och trasig nöd. Gränsen? - lyder ängslig fråga - den går mellan liv och död. Gränsen går där stegen snubbla, tanken domnar, viljan flyr. Främling! Sjunk ej ner och grubbla - gränsen är blott snön som yr.