Peder Bremming

Som emellertid Bremming äfven öfverlefde Arctman, kom samma historia att upprepas, dock i ännu mera invecklad form. Hos konsistoriet hade lektor Mich. Ström begärt Sköns pastorat, och en del af församlingen understödde Arctmans måg P. Kessler, som var adj. och nådårspräst, under det att Bremming sökte värfva röster för egen del. Vid tingsransakning rörande denna röstvärfning missfirmade han häradshöfdingen och dömdes till betungande böter, som utpantades, men hvilka häradshöfdingen och kronofogden sedan genom hofrättens dom dömdes återbära; dock hade han icke någon vidare utsikt att vinna pastoratet, lektor M. Ström drog sig ur det ojämna spelet och Kessler utgick som segrare ur striden.

En annan tingssak framdrog Bremming 1674; hans svåger, tullnären Carl Bröms, hade vid ett besök i Sthm aflidit i det qvarter för resande, där han tagit in. På samma ställe bodde ock hustru Margareta Backea, änka efter landsfiskalen Joh. Huss, hos hvilken Bröms tidigare tjänt ss. skrifvare. Hon bestyrde nu på anmodan af den dödes svågrar dokt. Roshemius och huspredikanten Lars Hansson om begrafningen, för hvilken kostnaderna uppgingo till 260 daler.

Däröfver klagade Bremming ss. arftagare och ansåg 160 dlr onödigtvis utkastade, då svågerns lik med mindre omkostnader kunnat föras till Medelpad. Han ville ej bestå mer än 100 daler, lika mycket, som hans faders begrafning kostat, och kräfde åter det öfriga af änkan.

Men rätten resolverade, »att 260 daler icke syntes vara för mycket kostat på en begrafning i Stockholm, man borde näml. hogkomma, att man omöjligen kunde en cronones betjent med 100 daler kmt uthan neesa begrafva. Hvarföre det förmenas sal. fiskalens änkio snarare böra för sitt menagie i detta mål berömmas, än några penningar af henne tillbaka kräfjas».