Karl Theodor Winnberg

Trista Hollweck
9223859
April 10. 1996

Canadian Studies 106-401B
Den historiska hemligheten om familjen Winnberg försvinner(går ur tiden) när generationerna blir äldre och går vidare. Från början var det här undersökningsprojektet ett försök att återberätta livshistorien om mina mor-morsföräldrar, Carl och Clara Winberg, två personer som jag inte fick tillfälle att träffa och dela deras livshistoria med. Det är förmodligen det faktum att jag skulle ha lyssnat. Och det visade sig , jag har inte lyssnat. Som barn var jag för ung för att förstå det viktiga och relevanta av minnena om min morfar, Ivar Hilding Winnberg.1* Som tonåring var jag för upptagen av att sitta hos honom och ställa frågor om hur livet var "på hans tid". Förståeligt, talade han inte frivilligt om det för "döva öron". Nu är det för sent och det faktum gör mig djupt ledsen. När min morfar gick bort 1993 av Alzheimers sjukdom, var det inte bara en otrolig man som försvann utan också hans minnen. Det enda skrivna dokumentet jag har som bevis om hans levnadshistoria är fem sidor memoarer han skrev om sina pojkår i Eriksdale, Manitoba. Jag kan inte hjälpa att jag tänker att, om jag bara hade lyssnat på honom när jag hade chansen. Jag saknar min morfar, och mer än något annat, saknar jag hemligheten han behöll om mitt arv.
Men alla hans historier är inte förlorade, och det är det underbara med släkter. Det är tur för mig att min mamma lyssnade på hans berättelser. När allt kommer omkring, var det ju hennes far och far-föräldrar som var nyckelpersoner. Hursomhelst- och jag skäms att behöva erkänna det här- jag har verkligen inte lyssnat på min mamma. Jag vet att jag har hört historierna, men tills nu har jag inte förstått deras betydelse. Muntliga berättelser är lika viktiga som de som skrivs ner, och i mitt hem har det funnits av överflöd. Det här undersökningsprojektet var ett medel för mig att verkligen börja att lyssna. Fakta som jag trodde att jag visste har visat sig vara felaktiga, ta mina morföräldrar som exempel. Det var inte förrän jag var väl insatt i deras livshistoria som jag insåg att de inte var samma personer som mamma levde med i många år som barn. Faktiskt, så hade jag blandat ihop mina far- och morföräldrar.

--------------------------------------------------------------

1. Stavningen på Winnberg ändrades med min morfar som tog bort ett "n".

Jag trodde att jag undersökte min Latvian mormors föräldrar, Schumans. I själva verket, var berättelserna jag hörde och undersökningarna om min svenska morfars föräldrar, Winnbergs. Det är en bedrövlig insikt, att som universitetsstudent, att jag visste mer om andra personers historia än om min egen släkts. Det är på tiden att jag verkligen lyssnar. Jag vet inte varför det har tagit så lång tid för mig - kanske trodde jag att intressanta historier hände andra, eller så trodde jag att min mamma skulle finnas för alltid. Vad nu än anledningen är, har det här projektet inte bara öppnat ögonen på mig om hur viktig familjen är, det har också lärt mig familjens värde. Våra minnen finns endast här så länge vi finns, och vi måste lita på våra kära att behålla dessa historier levande genom framtida generationer.
Historien om Canada- immigrationen har det noterats speciellt om "Skandinaviska släktet- svenskar, norrmän, (islänningar) och danskar- sägs det bara bra saker om. Den största delen av det här släktet immigranter kom landvägen; men huruvida de engagerade sig i jordbruk eller tog jobb i städer så påvisade de strävsamhet, ärlighet, sparsamhet och intelligenta nybyggare av vilket land skulle bli stolta" (Canada och dess Provinser 565). Fastän det här säkert är en tröstande tanke för en ättling av svenska immigranter, så säger det mig inget konkret om hur livet var för dessa tidiga nybyggare. Fastän George J Houser publicerade en noggrann undersökningshandling med titeln The Swedish Community at Eriksdale, Manitoba för nationalmuseet Man Mercury Series, är det anmärkningsvärt att bland alla dessa källor av svenska namnlistor är Winnbergs frånvarande. Vad som är ännu mer obehagligt är att Winnbergs inte nämnts i den här publiceringen, men att det är ett ouppklarat tomrum i min egen släkthistoria när man kommer till pionjärlivet av Carl Theodor Winnberg (1877- 1946) och Clara Louisa Lundmark (1886- 1970). Det lilla som man vetat har passerat muntligt genom min morfar (1912- 1990), min mamma (1943-), och slutligen mig själv (1974-). Jag vägrar att låta den här historien gå förlorad eller glömmas av tiden. I skriften om Winnbergs historia till existerande litteratur och historien om tidiga Eriksdale, Manitoba, som författare (upphovsman) måste jag inse svårigheterna som sanningen kräver. Jag berättar en historia om en släkt som jag aldrig kände, en tid långt olik min egen, och en plats jag inte känner till. Det är inte bara min kritiska position som är avlägsen, den är , måste jag erkänna också partisk. Jag skriver inte bara om ett ungt pars immigration in i Canadas historia, utan jag berättar livshistorien om mina morföräldrar, och, utan tvivel, det är av det faktum som gör det till ett mer partiskt undersökningsprojekt. Likväl, trots min utländska berättarattityd, tror jag ändå att det här är ett projekt värt att eftersträva och "som många andra former av historiska undersökningar, krävs det energiskt, självmedvetna övningar av fantasi" (Akenson Xii). Winnbergs historia är inte olik alla de andra som emigrerade till Canada på tidiga 1900-talet i sökandet efter välstånd, frihet, och
ett "bättre liv". Hursomhelst, var Winnbergs historia kritiskt olikt den i sitt samband med mitt arv och till min personlighet. I ett försök att bättre förstå de prövningar(vedermödor) som mina morföräldrar mötte i Canada, så reste jag inte bara in i deras livs-äventyr, utan också i min egen. Jag ägnade den här biografiska strävan till minnena av Winnbergs, ett starkt svenskt par som jag aldrig fick tillfälle att träffa, till min morfar vars livshistoria som lever vidare genom mig, och till min mamma som uppmuntrade mig att alltid komma ihåg mina rötter

Historien om Clara och Carl Winberg

Det var ingen lovande start för de unga tu i byn Jäckvik i Arjeplog, Sverige. Redan fyra månader in i graviditeten gifte sig Clara Louisa Lundmark i stillhet med Carl Theodor Winnberg den 1 juli 1905. Med lite pengar och inga egna ägodelar, längtade de två efter ett bättre liv för deras väntande barn. Även om små skalor av svenska emigranter till Canada började 1870, så var det inte förrän efter 1900 som emigrationen startade i ökande skala. Som unga svenskar, var säkert Carl och Clara inte immuna för känslan av nationens vidomfattande otillfredsställelse med löner och arbetsvillkor vilket ledde till den allmäna strejken i Sverige 19092*. Öppnandet av Eriksdale, Manitoba för bönder 1905 var en perfekt lösning för ett ungt par som Carl och Clara, att äga sin egen mark, blev framgångsrikt, och att försörja en ny familj.
Som många europeiska länder, svämmade Sverige över av framgångssagor levererade av jordbruksdepartementet och immigrationen och Canadas statliga järnvägar (CPR). Det var inte undra på att Carl och Clara höll på att bli vansinniga av emigrationen. De broschyrer som sändes till utlandet proklamerades dristigt och det innefattade En Brittisk koloni, Öppen för alla Erbjuder Mark, Frihet, Välstånd, och arbetsvilliga får arbete och löner (Canadas centrum är Manitoba).Inuti broschyrerna fanns sanna vittnesmål från talrika emigranter av män och kvinnor, men otvivelaktigt, de mest övertygande var ifrån en skandinavisk kamrat som skrev: "Om en person kommer hit och är villig att arbeta kan han leva gott"(CPRFramgångsrikt jordbruk 78), och " jag är mer än nöjd……. Jag har fått det bättre här än jag kunnat få någon annanstans. Människor som jobbar tjänar pengar i det här landet. Jag skulle starkt råda mina landsmän att komma hit. Jag tycker om vintern och tycker att klimatet är hälsosamt.

-------------------------------------------------------------------------------------------
2. Tills förändringen i sekelskiftet var de flesta immigranter från Sverige jordbruksarbetare och arrendatorer vars högsta önskan var att äga och bruka sin egen jord. Hursomhelst, 1900, arbetare,(timmerhuggare, gruvarbetare, mjölkhandlare, och en del lokala industriarbetare) började anlända i allt större utsträckning p.g.a. att de inte kunde hitta tillfredsställande arbeten och löner i Sverige. Den stora strejken var konsekvenserna av det här landsomfattande känslorna av otillfredsställelse. (Houser 5)
(Ämbetsmannahandboken 483*. För Carl och Clara, och likaså för deras svenska kamrater, det som var mest lockande var bilderna av ett blomstrande Manitoba fylld med bastanta hus, enspännare, hästar, och flera tunnland mark som medföljde dessa historier. Kanske bilden som dröjde sig kvar längst genom åren i både Clara och Carls minne hittades i Ämbetsmannahandboken av makten i Canada. Det var ett foto av en ung man i en stor vidbräddad halmhatt, som stod stolt bakom en bastant järnplog förspänd vid två starka oxar. Rubriken under fotot var "Hans första start - inget kapital". Det var ett synligt bevis på att succén i Canada var där för att tas, och det var en bild som återkom till Clara varje gång hon försökte föreställa sig Carl förbereda ett liv för familjen i Canada.
Den 12 December 1905, föddes deras första dotter, Klara Teresia. Fortfarande utan att hitta tillfredsställande arbetsvillkor och lön att försörja familjen, 1907, bestämde sig slutligen Carl att emigrera till Canada för att söka efter ett bättre liv. Han slog upp sin bondgård på Ranges 5 och 6 väster om Township i vad som senare (1918) skulle bli Rurals kommun i Eriksdale, Manitoba4*. Efter en lång båtresa från Sverige till Quebec, reste Carl Canadian Pacific Railway till Winnipeg. Efter ankomsten till den lilla staden Prairie, som de flesta emigranter, fick Carl all nödvändig information och råd han behövde angående hans nya hemby, av representanter från styrelsen och CPR (Canadas statliga järnvägars sällskap) (Officiell handbok 75). Från Winnipeg, fortsatte Carl sin resa med tåg till Oak Point, slutstationen för järnvägen som hade blivit färdig 1904. Med en blandning av hopp, mod och realism, började Carl sin nästan 5 mil långa väg att gå till Eriksdale, platsen som snart skulle bli "hemma"5*. När han en gång satt sin fot i kommunen, mötte Carl en stenig och sumpig ödemark. Den fattiga kvaliteten på jorden, var uppenbar även för den tidigaste pionjären, tillika med otillgängligheten av platsen och den svåra transporten var säkert allvarliga bekymmer för Carl som i sin bild satte upp bondgård och brukade

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

3. Dessa noteringar är nödvändigtvis inte samma som sände till Sverige. Dess medräknande är menat endast att illustrera den typ av framgång som historierna berättades till utlandet. De faktiska papperen och informationsskrifterna som användes av mina morföräldrar har tyvärr försvunnit, och borde obligatoriskt blivit skrivet i Sverige.
4.Alla bondgårdar i provinsen Manitoba är kontrollerade av sittande regering genom inrikesdepartimentet. Den här marken kan disponeras fritt av nybyggare, och är uppmätt i kvadrater, 9,6 km lång och 9,6 km bred.Sådana kvadrater kallas kommun, Varje kommun är indelad i 36 kvadrater, som kallas sektioner. En sektion är 1,6 kvadrat och innehåller 640 acres (4047kvadratm.) tunnland. Sektionerna är numrerade från 1 - 36, från söder till norr. Varje rad av kommuner bildar sålunda en kedja av nummer. Raderna startar huvudsakligen från meridianen och är numrerade i följd. Den första meridianen är några mil väster om Winnipeg. Numreringen från den här meridianen är startstället både öster- och västerut. Beträffande alla andra meridianer numrerades raderna bara västerut. (Officiell Handbok 29)
5. Detaljerna omkring den dominanta svenska lantbrukskommunen, Eriksdale, Manitoba fanns i George J Housers grundliga undersökning (forskningspapper) gjort för National Museum of Man Mercury Series, titulerad Det svenska samhället Eriksdale, Manitoba.

jorden. Hursomhelst, i slutändan, vägdes de här svårigheterna upp av mera positiva betraktanden. Den relativt billiga marken, tio dollar för en kvarts stycke (160 tunnland) kopplat till det faktum att marken var riklig på skog och vilt, gjort för mera lovande investeringar. Otvivelaktigt, skulle Carls minnen av Eriksdale låta likadana som Paulina Lindell, en annan svensk emigrant i området, som sade: "Ja, människorna lämnar sitt gamla land för ett nytt. Däröver (Sverige) ägnar de stackars människorna all sin tid till att jobba på sina gårdar. De har ingenting själva. Männen måste göra två år i lumpen. Det gillar vi inte. Men här (Canada) är det inte heller lätt, den första tiden (qtd in Houser 6).

Det första året, för att fylla ut sin levnadsstandard, ställa upp ett hus och förbereda för sin familj, gjorde Carl som många emigrantmän, jobbade i timmerlägren runt Manitoba, under hela tiden såg han fram emot ankomsten av fru och barn.
Ett år efter Carls avresa, lämnade Clara Sverige för Canada. Hon följde den Officiella Handboken som förhållandena "generellt talat var den bästa tiden, för alla klasser, det är tidig vår" hon gick ombord på ett ångfartyg 1908.
Hon såg fram emot att återförenas med din man, Clara hade varit ledsen vid den oundvikliga separationen från sin familj. Hon kände sig speciellt bekymrad för son dotters välstånd, Klara Teresia, som bara var tre år gammal. Därför att Carl och Clara inte hade tillräckligt med pengar för att ta med Klara Teresia till Canada, den lilla flickan blev tvungen att tas om hand av hennes morföräldrar i Arjeplog tills det fanns så pass mycket pengar att sända efter henne. Det hade alltid varit Winnberg`s avsikt att återförena familjen i Canada och det var drömmen om ett bättre liv för familjen som tände gnistan att emigrera. Olyckligtvis för Winnberg`s, var de inte välbärgade nog i Canada att sända efter sitt förstfödda, hågkomsten av vem som fanns kvar var ständigt ledsamt i deras liv, ett ungt barn separerat från sina föräldrar med mil av ocean. Fastän min morfar aldrig fick chansen att träffa sin äldre syster, var hon inte glömd som medlem i familjen. Aldrig återförenad med sina föräldrar, symboliserade Klara några av de kvalfulla beslut som emigranter måste göra i sina försök för oberoende och välstånd. Klara Teresia blev kvar i Jäckvik, Arjeplog, gifte sig med Max Otto Hofman 1928, med vilken hon fick tre barn, ( Ann-Sofi, 1929, Lars Otto, 1936 och Sven- Göran, 1938). Hon dog den 19 Maj, 1983 i Arjeplog6*.
,
----------------------------------------------------------------
6. Datum funna i Winnbergs familjeträd samlades in 1984 till mig från min mormors papper i Lac du Bonnet, Manitoba
7. Enligt George Houser, var oxar det första lantbruksdjuret, anskaffade av svenska nybyggare. Fastän nybyggarna visade sig vara outtröttliga, så var inte fallet med oxarna som inte bara spelade ut innan de nådde sin destination, tvingade sina ägare att bära förnödenheterna när de gick hem, utan de var också oförutsägbara. Ett exempel på detta relaterat till Paulina Lindell som sade: En dag "Hammer" försökte ploga, lössen var hemska. Oxarna går inte bra och han sade till dem, " okej, din fuling, gå vart du vill, det kommer att bli plöjt i alla fall. (qtd in Houser 77)

När Clara anlände till Eriksdale, möttes hon av Carl och två oxar som inte bara användes till röjning och plogning av marken utan också som hjälpmedel att transportering av färd över svårframkomliga slingor och oräkneliga träsk utanför Winnipeg. I Claras frånvaro, med hjälp av sina grannar, hade Carl byggt ett kraftigt tvåvåningshus, stall och spannmålsmagasin. Det svenska samhället Eriksdale arbetade tillsammans för att hjälpa till att bygga upp sin kommun, lånade ut starka hände till det svåra jobbet att röja marken, bygga hem och plantera skördar. I uppförandet av strukturen, var stockarna sammanbundna på ett komplicerat sätt, räfflade och fogade tillsammans, en teknik vanlig från Sverige, som uteslöt nödvändigheten att gipsa väggarna med lera eftersom det inte blir några sprickor mellan stockarna8*. För att emigranter uppmuntras att resa lätt, hade Clara tagit med sig få dekorativa saker, bara det nödvändiga som varma kläder, sängkläder, örngott och sin gitarr. Följsktligen, i ett försök att göra sitt hem mera attraktivt, klistrade hon upp tidningspapper på väggarna över stockarna för att få det att verka mera rent, och hängde smakfulla, stärkta, strukna spetsgardiner för fönstren. Inte långt efter, följde hon den brukliga seden att vittvätta väggarna både in- och utvändigt, som regel att stänga ute sannolika hyresgäster som vägglöss och fästingar. Den lokala slagrutemannen, Henri Linossier, rådfrågades och snart sattes en brunn upp på rätt sätt9*. Huset var klart för familjen som började 1909 med födelsen av Dagny Maria, följd av Ivar Hilding (1912), Hildur Adelia (1914), Ingrid Viola (1916), Carl Torsten (1919),Vega Linnea (1920), och den unga babyn som döptes till Marion, precis innan hennes död i mars 1923.
Likt det manliga samhället var stämningen omgivande kring byggandet av bondgården, i Eriksdales kvinnliga samhälle fanns det alltid vilja att hjälpa till under barnafödslar. Tills 1926, när E.M. Crowe Memorial sjukhuset öppnades i Lundar, c:a 25 km söderut. För Clara var förlossningshjälp ett sätt att leva, och i praktiken var hon beroende av att lyckas överlämna barnen. Bara hennes sista dotter Marion, överlämnades till sjukhuset som låg i en annan stad utanför Eriksdale. I avsikt att få hjälp under förlossningen, och utan att kunna använda sig av telefon, upprättade familjerna en stolpe på logen, en given signal skulle visa att förlossningsarbetet hade börjat.10*
8. Fogningstekniken, vanlig i Sverige och Norge, var både krånglig och förbrukad. De flesta nybyggare hyrde en erfaren snickare för konstruktionen av huset och ibland till ladugården, men bearbetade enklare timmer med en yxa, spetsade ändarna, och murbrukade väggarna med lera, i konstruktionen av de andrauthusen. (Houser 50)
9. Enligt Houser, " Det finns väldigt få brunnar i Eriksdale, tomter som inte var bestämda av Henri Linossier, den lokala slagrutemannan….. som aldrig begärde ersättning för sin service. Med hjälp av sin stav bestämde han först positionen av två paralella underjordiska strömmar, sedan stegade han upp den ungefärliga distansen mellan dem. Fastställandet av det mest gynnsamma läget av brunnen och hur djupt de var tvungna att borra, uppgav han som invecklad beräkning, baserat på distansen mellan strömmarna, den exakta karaktären av vilken Henri, förståss, vägrade konstant att avslöja" (70).
10. Detaljerna om förlossning och barnafödsel i hemmet var en vanlig procedur tills BB var färdigt i Eriksdales sjukhus och blev oumbärligt. Som Paulina Lindell berättade " Det var ett fint sjukhus i Eriksdale, öppnades till våren innan Rudy blev född, men det var inte värt att gå till sjukhuset för den här babyn, när jag hade fött alla de andra hemma, så Rudy blev född hemma också" (qtd. In Houser 27)

Likt många nybyggare i Eriksdale- området, fann Winnbergs att marken de ägde var olämplig att skörda. För Carl såg det ut att bara vara berg och sten som växte på hans mark. En gång hade han en fullständig fysisk fordran att förgäves göra rent marken från sten, andra blev synliga istället. Mitt i sin frustration, blev det snart uppenbart att deras familjs överlevnad skulle komma att bero på produktionen av kreatur och mjölkboskap. Carl sålde snart sina oxar mot hästar vilket gjorde transporten och jordbruksarbetet mycket lättare. Hur som helst, däremot var betraktandet av blandat jordbruk framåt enligt Jordbruksdepartementet i Manitobas regering där det väsentliga- " vete, havre, korn, ärter, rötter och grönsaker, ja, faktiskt, nästan all slags sädesslag och rötter…..är lyckosamt att odla i Manitoba. Samma sak kan sägas om boskap; hästar, nötkreatur, får och grisar…..frodas underbart" ( Homes in Manitoba 13)- det var sannerligen inte fallet för Winnbergs. Det såg ut som om ansträngningen inte hjälpte för att få lantbruket blomstrande. Följaktligen, på vintrarna på tidiga 1920-talet, i ett försök att tjäna mera pengar för att underhålla familjen, var Carl tvungen att arbeta i timmerlägren, och lämna Clara ensam att ta hand om gården och deras små barn ( den äldsta som var elva) i dessa bittert kalla och hårda präriemånader. Till skillnad från brittiska nybyggare i Eriksdales området som gick miste om sina bondgårdar på vintern, syntes det att svenskarna var vana vid hårt fysiskt arbete och vintrarna i norra Sverige, och var sålunda dugliga att överleva genom dessa svåra bitande Manitoba-månader.

Livet för Winnbergs var inte vad de hade väntat sig. Bevisligen, vedermödor, och kamp var deras dagliga verklighet. Deras son, Ivar Winnberg minns dessa svåra dagar i sin kortfattade biografi när han skrev:

Det kunde tyckas att tiden var svår under det tidiga tjugotalet,
Men en förändring skedde. Tiderna var tillbörligt hårdare. Far
var borta varje vinter de senaste fem åren och arbetade med
vad han var bra på …….hugga timmer, binda och göra trämassa
för att tjäna pengar med önskan att köpa säd och utrustning
till gården, och kläder till familjen, och jag minns på en bittert
kall vinterkväll stående stilla med mina systrar i en halvcirkel
runt min mor som var sittande nära den gamla kaminen och
tittade på när hon döpte vår lillasyster som var några veckor
gammal, bara minuterna innan hon dog i lunginflammation. Den
ende av oss som var född på ett sjukhus hon klarade sig inte
Snälla grannar ordnade med en kista, mor klädde henne i hennes
sötaste barnkläder och lade henne i kistan med kärleksfulla
händer och bar sedan ut den i spannmålsmagasinet. Det var ett
äkta leende i det lilla ansiktet, vi gick ut och tittade på henne
varje dag………tills våren och då far kom hem, sen begravde vi
henne på kyrkogården i hörnet alldeles öster om Eriksdale. (3)

Som så många emigranter- mödrar, döden och begravningen av hennes barn stadgade Clara som immigrant och såg Canada som sitt nya hem. Även om tiderna var svåra var hon tvungen att göra det bästa av det. Barnen behövde fortfarande mat och uppfostran, och hon skulle inte förlora hoppet. Likt många svenska pionjärkvinnor i Eriksdale, var Clara utrustad med kvaliteter av fyndighet, mångsidighet och vänlighet. Det fanns alltid mat på bordet, och beroende på disponibel tillgång var det mat som hölls fryst ute på vintern, potatis, grönsaker, och en typ av bröd. Clara specialiserade sig på svenska maträtter, som vetebröd, limpa, ( mjukt rågbröd smaksatt med sirap) och blodpalt ( en typ av hårt bröd, gjort på rå, grovt mjöl, friskt blod och vatten11*
I syfte att tjäna lite extra pengar. Clara kunde sitta timvis vid smörkärnan, blanda, skölja,………, och forma smöret för försäljning i den lokala affären. Det var Ivars jobb att föra smöret till den lokala affären, Hallsons, och inkasera de få pennys det var värt. När Clara frågade huruvida det var bra mottaget, svarade alltid Ivar positivt, aldrig kapabel att tala om för sin mor att hennes smör bara kastades i en stor kanna med buntvis av annat smör och smältes ned för att användas till något annat.
Trots att både Clara och Carl arbetade hårt på gården, så förbättrades inte deras situation genom åren. Utan att kunna göra något åt den fattiga kvaliteten på jorden, blev deras skördar inte så bra som deras grannars, och de kunde aldrig tjäna tillräckligt med pengar för att köpa en frodig kreatursbesättning. Visserligen var deras omständigheter inte förbättrade av naturens vändning och vridning. 1911, härjade en stor skogsbrand i området, förstörde matjorden och ödelade massvis av skogsmark. Inga ekar eller björkar växte upp igen, bara mindre populära och värdelösa vintergröna busksnår. En andra naturkatastrof hände 1918 när en sträng hagelskur plattade till vetet i området. Slutligen, 1919, var naturen snäll och en god skörd blev odlad, men marknadspriset på vete hade sjunkit drastiskt, och lämnat spår hos Winnbergs. Fastän de kämpade för att upprätthålla sin gård, blev den 1926 utauktionerad till ett extremt lågt pris. Alla i familjen, utom Ivar (15 år), flyttade till Great Falls, Manitoba, en liten stad på andra sidan Lake Winnipeg, där de blv tvungna att börja om igen.
Efter den långa tågresan från Oak Point till Winnipeg och vidare till Pine Falls, var familjen tvungna att hitta någon transport längs den svåra vägen till Great Falls ( c:a 24 km). Vid anländandet i den lilla staden, hade familjen bara få nödvändigheter och det lilla kapital de erhöll vid aktionen av deras tidigare bondgård.
------------------------------------------------------------------------------
11. Dessa svenska bröd, tillsammans med andra traditionella maträtter beskrivs av George Houser (17-26). Jag har spekulerat att det här brödet särskilt syntes på Winnbergs bord.

Rädda, osäkra över framtiden, och saknaden av det svenska samhället, Eriksdale som hade varit deras hem så många år, insåg Winnbergs att de inte hade tillräckligt med pengar för att starta en ny bondgård. Hursomhelst. Lyckan måste ha varit med dem i Great Falls. Det var i den här inte ännu befolkade trakt som Carl, Clara och deras fem återstående barn en liten övergiven timmerkoja på vatten. Deras liv var inte längre ett sökande efter välstånd, mera ett kämpande för att överleva. Carls dröm för ett fruktbart bondliv var kasserat, och de måste leta efter mark för mat och proviant. Den övergivna timmerkojan, i Claras kärleksfulla händer, förvandlades den till det bästa hem de kunde hoppas på under dessa omständigheter. Medans Carl fixade allt han kunde för att göra strukturen starkare, Arbetade Clara och barnen hårt för att rensa upp insidan från vart än livshistorien hade varit innan deras egen. Än en gång, de ordentligt stärkta och strukna spetsgardinerna prydde de skrubbade fönstren och ett fräscht lager med färg tillämpades väggarna, inte bara för att få dem att se nyare ut, utan för en mer praktisk anledning-att hålla ute vad det månde vara av skalbaggar och insekter som också delade bostaden. Med ett hem iordning, måste alla i familjen lära sig hur de skulle använda marken runt dem för att ordna med föda.

Det var lyckligt för Carl och Clara att de hade grannar som var villiga att lära dem allt de visste om hur de kunde leva av marken. Det var infödda canadensare som sanningsenligt hjälpte Winnbergs att överleva. Sedan Sverige, hade Carl och Clara arbetat hårt på sin gård, och var snabba lärlingar när det kom till praktisk händighet. Genom lektionerna och råden av grannarna, lärde sig familjen att effektivt jaga och fiska. Att ha sitt hem på vattnet gjorde fiskandet till ett mycket lättare uppdrag, och det dröjde inte länge förrän huset luktade färskt stekt fisk till middagen. Grönsaker sim den råa potatisen var en livsnödvändighet i deras trädgård, och snaror sattes upp runt om i buskarna i hopp om att kött snart skulle behaga deras bord. I tider av desperation, kom infödda grannar ofta förbi hos Winnberg med torkat hjortkött eller fisk att mata familjen med.12*
Hursomhelst, i fruktan att den här livsstilen låter för romantisk, måste det kommas ihåg att Winnbergs kämpade konstant för att uppehålla familjen. 1930, när Ivar Hilding var arton år, besökte han sina föräldrar och syskon i Great Falls och blev verkligen medveten om deras problem. Medveten om att han " bara var en mun till att mätta"13*, åkte han till Ontario för att finna arbete i Hardrocksgruvorna.
----------------------------------------------------------------------------
12. I Eriksdale, var infödda Canadensare mycket hjälpfulla mot emigranter. Paulina Lindell berättade en historia: "Ja, det var en massa indianer, men de var snälla grannar, säger jag. De har många gånger kommit med hjortkött och fisk till oss, och jag säger att det verkligen smakade gott. En gång var vi länge utan kött och de kom med torkat hjortkött. Jag tittade och tittade på de tills mina ögon värkte. Men det var gott! De talade om för oss att nya människor skulle komma" (qtd. In Houser 17).
12. De sade att min morfar brukade förklara för min mamma sina skäl för att inte stanna med sin familj och istället, letade efter arbete i Ontario.