Gustaf Wasa Eriksson

Hyllad till Sveriges kronprins, då hans moder, den sköna och milda Karin Månsdotter blivit krönt till Sveriges drottning, tycktes då den unge Gustav redan tidigt bestämd för olyckan. Han var endast några månader gammal, då hans fader förbytte tronen i ett fängelse.

Rörande äro berättelserna om den olyckliga Karins besök med sin späda i fadrens fängelse.

Konung Johan, som misstrodde och hatade den olycklige brodren, kunde icke finna ro för bekymren om de okända öden, till vilka den späde Gustavs liv kunde utveckla sig. Att brodermördaren skulle draga i betänkande att öka sin blodsskuld var icke att vänta. Konung Johans listiga anslag följdes därföre med uppmärksamhet av rikets förnämste män. Erik Sparre mötte en dag en hovbetjänt, som bar en säck. Uppmärksam på hovbetjäntens uppsyn, där det ångestfulla medvetandet av brottet framlyste, befallde han honom stanna och tvang honom, med värjan i hand, att öppna säcken, varur det olyckliga konungabarnet, som just bortfördes för att dränkas, blev räddad. Sparre gömde gossen och skickade honom utrikes. Han uppfostrades i Schlesien, där jesuiter åtogo sig hans uppfostran.

Ryske tsaren hade flera gånger inbjudit honom till sig, och slutligen, sedan Gustav erhållit ett lejdebrev, som försäkrade honom fri fram- och återresa, antog han inbjudningen. Han emottogs med furstlig prakt, och sedan tsaren lärt närmare känna honom, erbjöd han honom sin dotter Axinia till gemål och såsom hemgift Livland och Finland, vilka skulle erövras av en Rysk krigshär. Men Gustav, som alltid ansåg Sverige för sitt fädernesland, vägrade att föra avog sköld emot detsamma. Då förändrades tsarens sinnelag. Han lät i hemlighet bortsnappa lejdebrevet och bortföra prinsen i fängelse, varuti han flera år blev strängt hållen.

Slutligen fick han befallning att uppehålla sig i en liten stad Kashin i Ryssland, där han åtnjöt någon frihet. Han avled i nämnde stad.

Prins Gustav hade en hög bildning och ett utseende värdigt en furste. Hans ansikte uttryckte majestät, och hans uppsyn en med förtrytelse över sitt öde blandad värdighet.