Abraham Carlberg

Då han är 23 år, 1788, står Abraham Carlberg som hyttmästare. Den unge hyttmästaren bör ha varit en eftertraktad äktenskaps kandidat bland de yngre kvinnorna i Arjeplogs socken. Hans friarfärd går till nybygget Gustavsholm och till nybyggaren och klockaren Pehr Olofssons dotter, Brita. de gifter de sig 1793 och då väntar Brita sitt andra barn.

Under åren 1793 - 1803 står familjen under "Bruksfolket, Adolf-ström" i kommunionboken 8) för Arjeplogs socken. Av samma bok får vi veta att Abraham Carlberg ej är närvarande åren 1797, 1799 och 1802. Posten som hyttmästare kan inte ha varit någon lättsam uppgift. Då man studerar Nasafjällsbolagets verksamhet åren 1770 - 1810, hittar man många likheter med dagens företagsetableringar i Norrlands inland. Företaget har redan från starten svårigheter och de fortsätter under hela perioden. Ekonomin är ansträngd, extra uttaxeringar måste göras och redan 1778 begär ägarna ett lån hos K M:t. De ansvariga ledarna för verksamheten avlöser varandra.

Majoren Johan Fredrik Carpelan lämnar direktionsbefattningen i bolaget år 1785 för att bli landshövding. Under några år finns kaptenen Georg Reinhold Palmstruch, en av intressenterna, som ansvarig för driften. Notarien Fredrik Jonsson kommer till Adolfström 1796 och blir kvar ungefär fem år. Hans förvaltaretid betyder fortsatta problem för bolaget. Delägarna måste återigen skjuta till friskt kapital. Enligt en rättegång mot Jonsson i Piteå 1802, där Abraham Carlberg var närvarande, hade cirka 70 lottägare under fyra år satsat 7 240 Rdr. Under Jonssons år vid silververket ligger också driften vid hyttan nere åren 1797 - 1800. Då notarien lämnar bruket överlåter han sina rättigheter i bolaget till den tidigare omnämnde majoren Stael von Holstein, som var en av Jonssons större borgenärer. Majoren är ingen bergsman, men han lämnar Stockholm och flyttar trots detta upp till Adolfström och övertar ledningen för bolaget från 1802. Som en notis kan nämnas, att majoren och hans son, Carl Georg, hade blivit anhållna i samband med mordet på Gustav III. Myndigheterna misstänkte dem för att ha haft vetskap om planerna, men de släpptes och förklarades oskyldiga. Stael von Holstein var ingen gruvexpert och därför tog han med sig f d brukspatronen Leonard Horneman från Dannemora upp till Adolfström. Denne stod för det bergverkstekniska kunnandet. Majoren själv var mer intresserad av jordbrukstekniska frågor. Hans tes var, att en förutsättning för gruvdriften vid Nasa-fjäll var en fast arbetarstam och den skulle åstadkommas genom kolonisering och uppodling av lappmarken. Han satte också genast igång med sitt uppodlingsarbete i bland annat Adolfström och Kasker. 1 Adolfström dikades t ex nära 1 000 tunn-land myr- och ängsmark till en kostnad av cirka 1300 Rdr. Han råkar dock snart i ekonomiska svårigheter. Bruksdriften ger honom knappast några inkomster, medan odlingsarbetet drar stora summor. 1 mars 1807 får han 3000 Rdr i statligt stöd på vissa villkor. I beslutet sägs bl. a. att 2000 Rdr skall användas för att undersöka om det lönar sig att fortsätta gruvdriften. Det stipuleras vidare, att undersökningen ej skall göras av bolaget utan lämnas ut på entrepenad. Majoren får också andra penningbidrag. Kung Gustav IV Adolf är intresserad av verksamheten för uppodling och lämnar åren 1805 - 1808 ett årligt bidrag med 1000 Rdr. Den nyss nämnda undersökningen,om det skulle löna sig att fortsätta gruvdriften, hade varit aktuell långt tidigare. Redan 1782 fanns ett detaljerat förslag om att indriva den s.k sydvästra Stollen in under Stollgruvan i Nasa och göra ett genomslag.

År 1808 kostnadsberäknades arbetet till 2296 Rdr och lämnades ut rå anbud av Bergskollegium.

Abraham Carlberg fick arbetet på ett anbud på 1700 Rdr. Hyttmästaren hade rekommenderats av brukspatron Horneman, som i brev till Bergs-kollegium skriver "...Han känner folket, kan tala med lappar-na på deras eget språk, känner gruvarbetet och är en pålitlig man...."

Etreprenadkontraktet mellan Bergskollegium och Carlberg innehåller ett antal detaljerade villkor. Arbetet skall påbörjas 1808 och göras klart under följande år. Entreprenören, hyttmästaren, skall stå för alla redskap och allt material som behövs. Samtidigt skall all malm som erhålls under arbetet tillfalla honom. 1 samma kontrakt åtar sig Bergskollegium att skriva till landshövdingen i Umeå och uppmana denne att genom olika åtgärder, underlätta för Carlberg att genomföra arbetet. Landshövdingeämbetet utfärdar en skrivelse den 30/5 1808, där det sägs, att åborna i Arjeplog skulle "...genast och vid laga ansvar sig infinna för att skjutsning emottaga samt till destinerad ort mot betalning framforsla...." Kronolänsmannen i Arjeplog skulle samtidigt lämna Carlberg all den hjälp han kunde behöva för att genomföra transporterna. Landshövdingens brev lästes upp i Arjeplogs kyrka den femtonde maj, men då var snöföret i fjällen i stort sett borta och det innebar, att arbetet inte kunde starta under 1808 utan fick lov att uppskjutas.

I april året därpå, hade länsmannen kallat sexton nybyggare med hästar för att utföra transporter upp till Nasafjäll för Carlbergs räkning. Ingen nybyggare ställde upp och hyttmästaren fick själv se till att den proviant och det material, som kunde behövas under arbetet, fraktades upp till gruvan.

Man hämtade också en del verktyg och förnödenheter från Norge. Arbetet kunde påbörjas i maj och fortsättas till i september, då vintern var i antågande, utan att man kunnat göra något genomslag. I april 1810 återupptogs arbetet och bedrevs under sommaren fram till sista augusti, då man gjorde ett genomslag. Resultatet var negativt. Någon ny malm hade man inte funnit. Kostnaden för entreprenaden översteg anbudet med ca 500 Rdr.

Detta var slutet för gruvdriften i Nasafjäll. Det var också slutet på majoren Stael von Holsteins tid som ledare för bolaget. Hans ekonomiska bekymmer hade inte ändrats. Hösten 1809 hade han begärt hos riksdagen att under sex år få ett årligt bidrag med 2000 Rdr. Pengarna skulle användas till att stödja hans odlingsverksamhet. Riksdagen avslog hans begäran och majorens drömmar om sig själv som den store kolonisatören och uppodlaren i lappmarken gick om intet.

År 1810 lämnar han majorsgården i Adolfström och sitt norr-ländska äventyr. Han är utfattig och ruinerad. Fordringsägarna är många och den störste långivaren inom Arjeplogs socken är hyttmästaren Carlberg. Det är dessa fakta som ligger bakom ett brev, som omtalas av Brome'. Majoren skall i ett brev vid sin flyttning ha överlämnat all sin lösegendom till Carlberg. Möbler, redskap, husgeråd, kreatur m. m korn alltså i hyttmästarens ägo. Detta kan också utläsas av den bouppteckning, som upprättas efter Abraham Carlbergs död. Jag skall längre fram återkomma till den.

Nasafjälls andra epok var till ända. gruvdriften hade inneburit stora ekonomiska satsningar av intressenter och enskilda. För många människor medförde engagemanget ruin. Nybyggare och samer hade länge stått i opposition till bolaget och dess verksamhet och bland dem måste nedläggelsen ha mottagits med till fredsställelse.

Där fanns nu gruvan och hyttplatsen med byggnader, inventarier och redskap som en påminnelse om ett misslyckande.. Både Brome och Petrus Læstadius berättar i sina skrifter om vad som sker i Nasafjäll och Adolfström under åren närmast efter 1810. Abraham Carlberg spelar, enligt de båda, en framträdande roll i sammanhanget.

Silververksbolaget hade inte upphört, men det fanns ingen direktör och ingen styrelse. Carlberg började efter 1810 att sälja ut bolagets inventarier och tillhörigheter. Mycket av godset gick till Norge och ibland till långväga spekulanter, Dé kom till exempel ända från Stavanger. Oftast samlades uppköparna vid hyttplatsen i Adolfström och man kan anta, att då affärerna gjordes upp firade man detta och festade om. Plötsligt slog dock verkligheten till. Sommaren 1821 fanns en annons införd i Post & Inrikes Tidningar. Där kungörs att några av Nasafjälls silververks lottägare kallar till bolagsstämma i Råneå.

En bolagsstämma brukar innebära en genomgång av bolagets ställning, en summering av tillgångar och skulder. En granskning av Carlbergs förehavanden, åren efter 1610, skulle otvivelaktigt ha berett honom svårigheter. Hyttmästaren slapp dock denna granskning.

Det är en av de sista septemberdagarna 1621. Hyttplatsen vid Adolfström ligger de. I en kåta på södra sidan av Laisälven, mitt för Adolfström, finns samen Sjul Larsson. Han ser plötsligt något ovanligt vid hyttplatsen. Rök stiger upp mot morgonhimlen och följs av eldsflammor. Elden sprider sig och följande morgon är hyttan, kvarnen och malmboden borta. Branden innebär naturligtvis, att det är omöjligt att göra någon redovisning av bolagets inventarier, verktyg och andra materialier.

Branden, som ödelade hyttplatsens byggnader, men skonade bostadshusen, kom mycket lägligt. Så tyckte också många Arjeplogsbor. Deras misstankar och anklagelser riktades mot Abraham Carlberg och fördes också vidare till myndigheterna. Förre gruvfogden Carl Laestadius skriver brev till bergmästare Quensel den 14 okt. 1821. Där påstår han, att man i Arjeplog allmänt anser, att Carlberg är den som ligger bakom branden. Laestadius själv är av samma åsikt och han säger om sin forne medarbetare i bolaget "...ty mannens levnad är liderlig..." Den rättsliga maktens företrädare, länsman Vallström, har också att rapportera branden. Han uppger bl. a att Carlberg vid tiden för branden uppehöll sig i några samebyar nära Adolfström. De båda brevskrivarnas anklagelser och antydningar får inte stå oemotsagda. Carlberg, som fått kännedom om breven, begär avskrift av dem hos bergmästaren. Han kommenterar sina vedersakare ...Dessa goda män äro mina vänner, men tadlanden söka övertyga mig, att vänner kunna och ingå i dårars förmak; nog av, möjligt är, de kunna även vara skurkar, fast de äro gråhåriga..."

Mönstret mot en misstänkt tycks aldrig förändras. Den "allmänna opinionen är alltid snabb att uttala sin åsikt, Den avger ofta sin dom, innan någon rättslig prövning skett och innan den misstänktes skuld eller oskuld klarlagts. Hade Abraham Carlberg något att göra med branden vid hyttan? Det får vi aldrig veta. Bruksbranden kom aldrig att prövas av rätten och den misstänktes roll i sammanhanget blev aldrig klarlagd.

Förklaringar: Kommunionbok = här infördes uppgifter om församlings bornas nattvards gång.

Stoll = dagort; vågrät gång som leder in i malmberget.

Källa : Individen i historien en släktkrönika Av Sam Engman Strömsund….

Bouppteckning efter Abraham Karlberg och Brita Pehrsdotter Holmström.

Om man vill veta något hur livet tedde för ens förfäder i vardagens arbete och slit och ibland vid helgens fest kan bouppteckningen vara en givande källa. Redan på 1600- talet bestämdes att en viss procent skulle tillfalla socknens fattigkassa och därför började man att anteckna och värdera boets tillgångar, då någon dött.
Det var dock först efter 1734, då vi fick en förordning om obligatorisk bouppteckning efter dödsfall, som den blir mera vanlig. Från mitten av 1700-talet och nära 150 år framåt ger också bouppteckningarna ofta detaljerade beskrivningar av den kvarlåtenskap, som boet innehåller. Sam Engman Strömsund har gått igenom bouppteckningarna efter Abraham Karlberg och hans hustru Brita Pehrsdotter Holmström.
Bouppteckning efter Brita upprättades 7/9 1807.
Den här bouppteckning många intressanta upplysningar, jag (Sam ) vill först redovisa de huvudrubriker den omfattar och angivna belopp.
Fastigheter 85 Rdr * 1
Silver 31:32
Guld 4:-
Koppar 15:12
Boskap 157:-
Gångkläder, kvinns 51:12
Fiskeredskap 40:32
Körredskap 6:-
Smedje-redskap 5:-
Diverse ca 200:-
Sängkläder 31:08
Säkra fodringar 925:38
Skuld 580:24
Summa inventarier 967:38:4

Jag (Sam ) skall fortsättningsvis ge vissa kommentarer till de olika posterna.
Bakom rubriken "Boskap" döljer sig följande fakta. Familjen hade 5 mjölkkor värderade till 30 Rdr, två hästar till 24 Rdr, 87 renar till 87 Rdr, en mindre tjur till 6 Rdr och 30 får till 10 Rdr. Innehavet av renar kan i förstone tyckas märkligt, men det kan vid en närmare granskning förklaras. Hustrun Britas förfäder på gården Korrogweik var med största säkerhet av samiskt ursprung. Nybygge Sakkavare, som det gäller, hade ursprungligen anlagts av en same. Bylund har skrivit om detta. Han nämner, att i en uppbördslängd för Arjeplogs socken från 1774 upptas ett antal skattlagda nybyggen. Där nämns också de nybyggare"….som därjämte hava lappland…" I en senare uppbördslängd från 1814 upptas tio skattlagda nybyggen och deras ägare, vilka samliga är innehavare av Lappland. Bland dessa finns både Korrogweik och Sakkavare medtagna. Svenska nybyggare är alltså innehavare av lappskatteland.
Innehavet kan ha tillkommit av hävd. De första nybyggarna oftast samer, skaffade sig först lappskatteland. Därefter upptogs nybygget och det kunde dröja innan myndigheterna fick kännedom om detta och kunde kräva skatt för nybygget. Ett annat sätt att komma åt lappland var genom giftermål och arv. Lappskatteland var nämligen ärftliga också på kvinnosidan och på så sätt kunde innehavet övergå till svensk man som varit gift med en arvsberättigad samekvinna.
Sam går vidare i granskningen av den aktuelle bouppteckningen. Brita efterlämmar kläder till ett värde av 51 Rdr, eller ungefär lika mycket som boets tillgångar i guld-, silver-, kopparsaker.
Hur klädde hon sig för olika situationer i livet? Vid fest eller högtid hade hon säkert någon av sina två svarta sidentygsklänningar, kanske med sidentygsförkläde, om det var inom hemmet. Som ytterplagg kunde hon välja på en blå syrtut *2 en röd eller blå päls. Sidentygsmuffen bör också ha hört till de plagg som hon använde, då hon klädde sig för högtid.
Under posten "Diverse2 finns en väldig blandning av olika saker som skinn av olika slag, vävtillbehör. 100 rullar tobak, som värderas till 10 Rdr och två böcker. Det är de böcker som var vanliga i många svenska hem - bibel och en postilla. Som sista artiklar under " Diverse" finns fyra borddukar och nio servetter antecknade.
Familjens " Säkra Fordringar" belöper sig till 925 Rdr, Det är nästan lika mycket som boets hela behållning. En detaljstudie visar 67 poster är specificerade till namn och belopp. Det rör sig till största delen om personer i Arjeplogs socken, både av samiskt och svenskt ursprung. De flesta är skyldig mindre än 10 Rdr, men det finns också enskilda som står för betydligt högre belopp. Bland dem hittar vi länsman Per Wallström med en skuld på 100 Rdr och Johan och Gabriel Burman, handlanden i Piteå, vilkas skuld är 60 Rdr. Familjens största fordran är riktad mot Nasa Silververks Bolag, 443 Rdr, och dessutom hittar man posten " Löner till Nasa för Kronans räkning 62:18."
Det kan bli lättare att se vad som döljer sig bakom rubriken " Säkra fordringar" om den kompletteras med boets skulder och osäkra fordringar.
Boets skuld är 580 Rdr och den största posten, eller 388 Rdr, rör " Diverse personer i Norrige." I skuldförteckningen finns andra personer namngivna t.ex pigorna Helena Olofsdotter och Anna Greta Zackrisdotter. De har att fodra 30 resp.10 Rdr. Det bör röra sig om löner, som ej betalats ut. Den senare av dem är identisk med den Anna Margareta Zackrissdotter ( f.1783 ), som år 1810 blir Abraham Karlbergs andra hustru. Hennes bakgrund är intressant.
Anna Gretas farfar, Pehr Zackrisson, var " oäkt" son till samen " Stor-Zackri" och Justina Fjellström, prästdottern, vars farfar var Silbojokks förste kyrkoherde, Erik Noraeus.
Bouppteckningens sista delpost " Osäkra fordringar"-732 Rdr. Hur det gick med dessa är svårt att säga. Den största enskilda posten, 592 Rdr, bör boet ha haft svårt att driva in. Mannen bakom beloppet är notarien Fredrik Jonsson Stockholm, som utan framgång försökte sig på att leda Nasafjällsbolaget under 1700-talets sista år.. hans kortvariga tid som ledare för bolaget har beskrivits tidigare.
Resten av de osäkra fordringarna finns bland personer i Norge, Piteå, Kåge, Sorsele och Arjeplog.
Man kan dra några försiktiga slutsatser beträffande hyttmästarfamiljen utifrån boets säkra och osäkra fordringar och upptagna skulder. Tydligt är att främst hyttmästaren haft ett brett kontaktnät. Det är inte bara de egna sockenborna som känner honom liksom samefamiljerna i Pite lappmark. Han bör också vara känd av köpmän i Piteå och Skellefteå och ha gjort affärer med dessa vid marknader där eller hemma i Arjeplog.
För fjällborna var det lika vanligt med kontakter västerut, över kölen, in till Norge, som mot det svenska kustlandet. Karlberg hade många fordringsägare i Norge och allt tyder på att han hade täta kontakter och många affärer med Norge.
Jag ( Sam ) har inte gjort någon jämförande studie av bouppteckningar från samma tid och område, men jag vågar påstå, att familjen bör ha stått sig bra ekonomiskt. Det som talar för detta är främst det relativt höga beloppet " säkra fordringar " och att Karlberg tydligen uppträder som" bank" för Nasafjällsbolaget. Han är också en av fordringsägarna i den konkurs som bruksherren Fredrik Jonsson hamnar i. Hyttmästaren är tydligen också en driftig affärsman med ekonomiskt sinne.
Det kan vara på sin plats att syna hyttmästaren i Adolfström och sedermera husbonden i Sakkavare litet närmare. Min skildring av honom bygger både på de fakta jag funnit i olika källor och de berättelser om honom, som bevarats och levt vidare framför allt genom Petrus Læstadius Journaler.

1* Rdr= Riksdaler, förekommande myntenhet 1776-1855.
1 riksdaler= 48 skilling; 1 skilling= 12 runstycken.
Man använde sällan uttrycket runstycken utan istället ½ skilling ¼ skilling osv.
*2 syrtut= eg. lång rock.

Källa: Individen i historien av Sam Engman Strömsund.

Petrus Laestadius skriver i sin Journal över Missionsresor i Lappmarken "andra delen innefattande åren 1828-1832". (Använder mordern stavning i avskriften)

Hyttmästaren Abraham Carlberg var en utmärkt driftig och verksam man. Därför stod han sig bättre än någon annan av bruksfolket, själva brukets Herrar och disponenter icke undantagna, så länge de nämligen vistades vid bruket. De råkade vanligen i obligationer (förpliktelser) och till någon del i ordentlig skuld. Det var likväl inte den magra bruksrörelsen som höll honom uppe: den verksamme och tilltagsne mannen sökte sin bärgning på mångahanda sätt, och om medlen var han sällan nogräknad. Han plägade idka någon handel på Norge, gjorde mest årligen en resa dit, köpte hästar, Brännvin, Rum, Arrak, Caffe och Socker m.m. Denna handel var ortens ordentliga (läs egentliga) Handlande, Piteå Borgarskap, naturligtvis en nagel i ögat.