Petrus Læstadius

Man skulle kunna fylla en hel antologi med berättelser om folk som drunknat eller nästan drunknat, eller om - björnjakter. Sådant är Lappland. Följande är hämtat ur Laestadius 2. Forsättning afjournalen öfver missionsresor i Lappmarken, innefattande åren 1828-1832.

Allhelgonadag instundade, och jag skulle åter till Arvidsjaur att förrätta Gudstjänsten. Sjöarna voro tillfrusna, men farliga att färdas. Hade jag haft skridskor, så hade färden varit lätt, ty jag hade en omätlig skridskobana för mig. Men i Arjeplogs stad fanns blott en skridsko, den min far i yngre dagar begagnat; den andra var bortkommen. Att taga denna ena skridsko, ansåg jag vara utan ändamål: jag rustade mig att gå. Jag klädde mig i full vinterdräkt med en stor Renskinnspäls, tog säcken på ryggen och en yxa i hand. Men som jag, sedan första året jag reste såsom missionnair, då jag en gång spottade blod, icke tålde att hava säckbanden fästade i kors över bröstet, såsom eljest är brukligt, utan måste hava dem helt korta, blott över axeln, så var jag nu, då Renskinnspälsens yvighet gjorde rummet trångt, så ovig i min packning, att jag icke på annat sätt kunde få av mig den senare, än igenom att kläda av mig själva pälsen med. Jag kände mig liksom bunden, och yttrade därför när jag gick: "Far jag nu ner i isen, då är det för sista gången." Under sorgliga aningar skiljdes min hustru vid mig, och besvor mig att icke gå på isen sedan det blivit mörkt. Det lovade jag ock. Jag ämnade gå blott till Kahlön, ett Nybygge på Storavan: dit hade jag tre mil, och trodde mig hinna fram med dagsljuset. Jag gick. Men på hal is måste man taga små steg, för att icke halka, och detta gör att vägen blir dryg. Jag kom till Kasker klockan 2 och måste dröja där någon stund för att hämta någon förfriskning. Jag hade ännu 1 mil kvar, men solen var redan nära nedgången innan jag gick från Kasker. Även här var en skridsko, men maken förkommen. Jag harmades då, att jag icke tagit med mig skridskon i Arjeplog; så hade jag varit hulpen, och det skulle icke hava dragit långt om innan jag varit Kalilön. Emellertid tog jag nu med mig denna för att, om händelsen ännu en gång så fogade, att på något ställe i vägen en skridsko funnes, då änteligen få ett par. Ett, som i närvarande stund var vida angelägnare glömde jag i Kasker - yxan. Den hade jag begagnat att undersöka isen där det syntes farligt. Jag gick nu först efter sjön Machaur: där voro många vakar, men jag undvek dem, ty jag hade ännu dagsljuset. Däremot blev det mörkt under det jag gick på Stor-Avan. Kahlön låg på en holme, och det bekymrade mig mest, ty sunden voro farliga, visste att flera holmar, med sund emellan, lågo vid Kahlön sidan. Jag höll mig därför vid södra landet av Storavan, och ämnade fortfara så allt tills jag skulle komma mitt för Nybygget, då taga tvärs av och gå dit.

Jag visste att det var ett farligt sund kom till Kahlön, men jag skulle hava hunnit förbi det, innan ut från land, om jag gick på sätt som sagt är.

När jag nu trodde mig hava hunnit förbi sund och hava Kahlön mitt för mig så riktade jag kosan tvärt över ifrån den bana jag hittills följt. Som jag nu gick rakt utåt sjön, såg jag med en viss farhåga en klar rymd för mig, i vilken stjärnorna speglade sig livligare än vanligt. Isen är nämligen på somliga fläckar mera dunkel, på andra åter alldeles spegelklar. Jag gjorde ett ögonblicks halt: huru kommer det till att stjärnorna tindra nästan med darrande sken! tänkte jag. Ack! Jag har ju stigit på många klara fläckar förut, varför gruvar jag just för denna Så steg jag till - öppna sjön: Det var den vida klara rymden, det var det som stjärnornas darrande sken ville varna mig för, om jag blott förstått det ! Van med sjön, kände jag mig dock utan häpnad i den: Tole ketsch var det ord som undföll mig. Det är lappska och som: se där jag kunde förstå att det skulle så gå ! Skridskon bar jag i ens handen och handskarna i den andra: båda delarna släppte jag, för att med flata händerna kunna taga emot mig i fallet, och hejda mig, att jag icke måtte sjunka ned ända över huvudet. Utan en sådan presence d'esprit hade jag sannolikt icke stått att rädda. Ty hade jag icke med en övad simmares konst hållit mig uppe i fallet, utan med samma fart, som jag kom, sjunkit under vattenytan, då hade min skinnsäck, som jag bar på ryggen, i samma ögonblick blivit fylld med vatten, ty den har sin öppning ovantill. Nu skedde det icke, och säcken, som var tät sömmad, höll ute vattnet, så att det blott småningom trängde in genom sömmarna. Hade den blivit fylld, så hade den med sin tyngd snart dragit mig åt botten. Ännu, utan all häpenhet, vände jag mig om till isbrädden och sökte att komma upp, men förgäves: packningens tyngd hindrade mig att skjuta och klänga mig upp. Då försökte jag taga av mig packningen - det var också fåfängt. När jag på torra landet icke kunde få den av på annat sätt, än att tillika avkläda pälsen, huru var det då möjligt i sjön! Pälsen åter var likasom fastklibbad vid kläderna: jag hade en verklig Nessus -klädsel på mig. Nu först intogs min själ av förskräckelse, ty jag hade döden för ögonen. Ur stånd att hjälpa mig själv, hyste jag ännu ett svagt hopp om räddning genom andra, och började ropa, i tanke att jag möjligtvis kunde höras till nybygget. Men sedan jag ropat några gånger utan att få svar, och utan att hundarna ens läto höra sig, vilka vanligen äro de första att giva tillkänna då någon höres - då jag i Wuolle-tjorvitak vid Qvickjock ropade efter båt, hörde hundarna genast och började skälla -så upphörde jag därmed. Så skulle då min bana slutas här! tänkte jag; här skulle de många, till en del vittomfamnande planer, som välvt i mitt sinne och även nu, under den ensliga vandringen på den klara isen i stjärnornas tindrande sken, hade sysselsatt min själ, här skulle de, såsom ofödda foster, dem ingen kände och ingen kunde göra sig det minsta begrepp om, med mig nedstiga i det tysta djupet! I ett annat ögonblick åter föreföll det mig otroligt att jag nu skulle dö. Jag hade ju icke sett något förebådande tecken. De tankar jag hade hyst voro ju icke mitt eget foster: hade de genom försynens skickelse uppstått, så kunde det ju icke vara försynens skickelse att de så skulle slockna. Men då ihågkom jag åter den mänskliga egenkärleken och frågade vem jag väl vore, efter jag kunde tro mitt liv vara så viktigt. Jag kom ihåg i där Neros yttrande: (Min Gud vilken konstnär eller virtuos i min person går förlorad) Så är det ock med mig, tänkte jag, du tror dig vara något, men är dock platt intet. Här har döden fattat dig med sin järnarm och du undkommer honom . När jag nu tänkte på de mina, då ville hjärtat brista. Min olyckliga Carolina tänkte jag, när nu främmande personer komma och bära min stelnade kropp, huru skall hon uthärda? Att jag kunde bliva kvarliggande på sjöbotten, kom jag ej att tänka på. Därtill var det förde henne hit till öknen! Heloisa, mitt lilla arma barn: du då icke ens kunna säga att du sett din fader! du skulle icke hava ringaste minne av hans innerliga kärlek! Och min gamla Fader såsom-luftsken, såsom stjärnfall skulle han se sina söner, den ena efter den andra, lysa och försvinna. Ingenting smärtade mig dock så djupt som att jag var skyldig och att mina skulder skulle bliva obetalda: icke nog att jag ingenting gott hunnit uträtta i världen, jag skulle ännu därtill hava gjort ont och människor skulle genom mig bliva lidande!

Icke nog att mitt namn blev utan ära, det skulle ännu därtill stämplas med vanära ! Och min Carolina: hon skulle icke ens få gråta i fred! Fjärran ifrån dem, i vilkas sköte hon kunde utgjuta sina tårar, skulle hon besökas av fordrande ovänner i stället för tröstande vänner Huru ofta göra icke världens små omständigheter vänner till ovänner! Dessa dylika tankar flögo i oräknelig mängd igenom min själ och Gjorde dessa stunder till de bittraste jag överlevat. Men när jag änteligen återkom till mig själv och mitt eget öde, då kände jag väl en viss fasa förestående ögonblicket, och den omätliga och tysta ödsligheten som kom från alla håll omgav mig, framkallade i minnet det där:

"Vi syftar då längre din bedjande blick Till Himlen, den ödsliga, kalla? Av ljus är dess borg, men med port av demant: Vad brygga förmår från dess svindlande brant Till jordens avgrunder falla?"

Väl såg jag icke med Stephanus himmelen öppen och Jesum sittande på Fadrens högra hand, men jag gick dock med bättre mod den tillkommande världen till mötes, än jag skildes från den närvarande. Allt mer och mer kände jag huru kylan bemäktigade sig mina lemmar. Efter nu intet hopp var att återkomma till livet, började jag att tänka efter huru jag som snarast måtte avgöra dödsprocessen. Det syntes mig rysligt au ligga i vaken och kämpa ända till dess mina lemmar så stelnat, att jag ej längre kunde hålla mig uppe, eller till dess säcken som jag bar på ryggen blev full med vatten och drog mig åt botten. Det rann mig i sinnet att jag ju kunde krypa under isen för att göra slut på saken i en hast. Men försynen, som hade bestämt för mig ännu några flera levnadsdagar, hindrade denna tanke att gå i verkställighet. Hoppet om livet upprann åter plötsligt i min själ. Ehuru jag icke på detta stället kan slippa upp, tänkte jag, så är det kanske bättre på ett annat. Jag började då att simma längs efter isbrädden västerut under innerlig bön till Frälsaren att han måtte utsträcka sin mäktiga arm och rycka mig ur dödens svalg. Nu först kunde jag rätt erfara, huru trösteligt det är att hava Gud i människonatur för sig uppenbarad, huru människans själ ifrån det absolutas oändlighet, likasom från öknens ödsliga tomhet utan hjärta och utan liv, i nödens stund tvingas, eller själv älskar, att taga sin tillflykt till en Gud som sig förbarmar. Snart blevo ock mina böner hörda. Jag kom i en bukt av isen som böljorna urholkat: där stödde jag ena armen på den yttre iskanten och vältrade mig så upp på isen. Jag kan ej beskriva vilka känslor som genomströmmade mig, då jag nu fann mig återgiven åt livet. Det var ett Guds verk, det var ock blott inför honom jag kunde utgjuta mig.

Dock var jag ännu stadd i de ovissa gränsregionerna mellan livet och döden. Jag skyndade tillbaks till landet, men innan jag hann fram, for jag ännu en gång ner i en vak. Denna var dock icke så stor, och vattnet var där icke djupare, än att jag nådde botten, dock räckte det upp under hakan. Där var ock en stor sten, den klättrade jag upp på och sparkade mig från honom upp på isen. Då var jag redan så stel och tung att jag knappast mådde stiga upp på benen. Så kom jag väl till lands, men min belägenhet var ännu högst brydsam. Kölden var bister, kläderna styvnade is, jag visste icke vart jag skulle vända mig. Jag misströstade att komma till Kahlön, emedan jag fruktade att hela sjön var öppen. Tillbaks till Kasker var 1 mil och många farliga ställen, som jag väl med dagsljuset hade undvikit, men nu i mörkret skulle vara blottställd för. till Bergnäs åter var också en mil, men även där farliga sund och kanske åter öppna sjön. Det var dessutom stor fara att frysa ihjäl jag ej snart komme till folk. Jag beslöt således ännu göra ett försök att komma ut till Kahlön. Men jag sprang först långt österut, för att kunna komma förbi vaken som jag för övrigt var oviss om det var vak och icke tilläventyrs hela sjön var öppen. Jag vågade ej mer stiga på någon klar fläck utan höll mig blott efter de dunkla, ehuru jag måste göra många krokar till höger och vänster. Slutligen fick jag se en eld som lyste från fönstret i Kahlö nybygge. Det var för mig en glad syn, än när seglaren i ett farligt farvatten får se fyren. Jag stävade dit ut och kom lyckligt fram. Glädjen visade sig som vanligt goda folkens ansikten, när de sågo mig stiga inom dörren, men förbyttes i ett uttryck av fasa, när de kastade ögonen på mina isiga kläder. "Herre Gud! jag tror ni har varit i sjön!" Ja, svarade jag, jag kommer ifrån själva dödens famn, och att jag nu befinner mig här, icke i detta ögonblick ligger livlös på sjöbotten, det guds under: blott igenom hans synnerliga nåd står jag ännu ibland eder- Ja, ni skall väl en sådan ändalykt få till slut, huru länge ni håller uppå att fara på det här viset", sade Nybyggaren, och bad sin hustru skynda att skaffa in torra kläder och koka upp mjölk åt mig att dricka. Inom några minuter var jag åter torr och varm, hade icke heller av det kalla badet någon annan känning än en feberaktig hetta under natten, som förhindrade mig att sova.

Ur Schefferus Lapponia 1673.

Källa: Röster i Lappland Hans Anderson

Måndag den 22 mars 1999

Ur Nationalencyklopedin: Präst, kyrkoherde i Vibyggerå från 1837. Han arbetade som missionär i Pite lappmark 1826-1832 och utsågs därefter till visitator i lappmarksförsamlingarna. Hans 1831 utgivna Journal ... för första året af hans tjenstgöring såsom missionaire i Lappmarken (jämte Fortsättning... 1833; båda i faksimilupplaga 1977) år inte blott en av de viktigaste äldre dokumentationerna av same- och nybyggarkultur i Nordsverige utan även ett litterärt verk av hög klass. Han publicerade vidare sammhällskritiska Tankar om fattigdomen och fattigvården i Sverige (1840) samt politiskt radikala artiklar i bl a Aftonbladet.