Lars Levi Læstadius

Sin främsta betydelse fick Laestadius som upphovsman till laestadianismen. Efter nära tjugo år som präst genomgick Laestadius en religiös kris under viss påverkan av sameflickan Maria (Milla Clementsdotter från Föllinge i Jämtland, fostrad i norrlandsläseriet). Från denna tid framträdde han som en lidelsefull, drastisk bot- och omvändelsepredikant. Följden blev en omfattande andlig väckelse bland den samisk-, finsk- och svensktalande befolkningen i nordligaste Norrland. Den innebar även en framgångsrik kamp mot det utbredda spritmissbruket och andra sociala missförhållanden. Väckelsen spred sig snabbt till Finland, Norge, Nordamerika, t o m Ungern. Trots kontroverser med kyrkoledningen fortsatte Laestadius sin prästtjänst. Laestadius trosåskådning kan främst studeras i pastoralavhandlingen Crapula mundi (1843; "Världens rus"), Kirkkopostilla (utg. postumt 1900; "Kyrkopostilla") och det länge förlorade manuskriptet till Dårhushjonet, som gavs ut 1949-1964. Laestadius förkunnelse präglades både av pietismens lagiskhet och den evangeliska väckelsens nådelära. Han indelar människorna i säkra, väckta och benådade. De senare är de som har fått den förvandlande "himmelska passionen" i sina hjärtan, ofta i förbindelse med starka känsloupplevelser.