Ur Nationalencyklopedin: Statsminister 1891-1900 och 1902-1905. Boström övertog 1863 fideikommisset Östanå i Uppland och invaldes 1875 i andra kammaren, där han, fastän lantbrukare, i början tillhörde tjänstemannapartiet Centern. Under tullstriden var han ivrig protektionist; när Lantmannapartiet 1888 splittrades, blev han en av de ledande inom det tullvänliga Nya lantmannapartiet. Som statsminister visade Boström dock en oväntad moderation inte minst i tullfrågan och lyckades genom skickliga kompromisser få till stånd samlande lösningar på en rad samhällsproblem (Boströms "rikspolitik"). Han genomdrev 1892 års härordning och lade grunden till 1901 års försvarsreform, varigenom indelningsverket avskaffades och Sverige fick en tidsenlig värnpliktsarmé. Bland andra projekt som Boström förde i hamn kan nämnas Bodens fästning och järnvägen Gällivare-Riksgränsen. Mindre framgångsrik var han i sina försök att lösa socialförsäkrings-, rösträtts- och unionsfrågorna. Under unionskrisen 1904-1905 ådrog han sig norrmännens misstroende och tvangs avgå. Under sina sista år verkade han som universitetskansler. Hos sin samtid åtnjöt Boström ett utomordentligt stort anseende; som samlande nationell gestalt har han jämförts med Per Albin Hansson. Av historikerna har några kritiserat honom för idélöshet och opportunism, men han har också funnit försvarare, som framhållit hans praktiska handlag, måttfullhet och idealitet i t ex försvarsfrågan. Källa: Leif Boström Stralsundsv 18 .187 41 Täby |