Sven Gustaf Winnberg

1952 Örebrolän

" Lappen " i Skinnskatteberg längtar till ödemarkerna

Alla som jobbar vid boardfabriken i Skinnskatteberg känner vid det här laget hans ständigt glada nuna. Fråga efter Gustaf Winnberg och få vet vem? du talar om, men säger Du " Lappen " blir du strax visad rätt.

Inte är Gustaf same, men namnet passar honom ändå som hand i en handske. Den korta seniga figuren, det av fjällsol och vind i förtid fårade ansikte. Den plirande fjärrsynta blicken, bak de hornbågade glasögonen. Den en smula knäande, men vägvinnande - gången kort sagt hela gestalten verkar på något sätt vilsekommen i fabriksmiljön, därmed inte sagt att han inte fullgör sin uppgift så väl som någon. Gustaf är mycket riktigt fjällbo född 1906 på själva Valborgsmässoafton ett par mil på " fel " sida om norska gränsen. I tidiga barndomen tjänstgjorde han som bärare åt svenska turister i obygden. För obygd måste man väl kalla den plats, där närmaste stad ligger på 12 mils avstånd och där inga vägar finns, utan provianteringsfärderna får företas tvärs genom obanad vildmark. Så småningom drog Petrus Leopold, ( Gustafs far ) med sin familj något längre söderut till " centralare" Björklunda efter Piteåälven nästgård från Arvidsjaur- 8 mil bara. Själv återvände dock Gustaf snart till gräns-trakterna, och jobbade som tulldräng och lapp- dräng. När Gustaf sedermera blev gift stadgad karl övergick han till skogsarbete, vilket väl var det naturliga för att inte säga enda som stod till buds. Till Skinnskatteberg kom Gustaf med sin familj i sällskap med tre andra från samma trakt via mellanlandningar i Kloten Örebro län, och Grönbo. Emigrationen - om man får kalla det så - skyller Gustaf främst på en släkting som i förväg rest söderut. De förtjänster denne talade om verkade sagolika för att inte tala om alla andra förmåner som följde med. Moderna bostäder vägar, nära till affärer och nöjen.

Han känner sig väl inte lurad ?

Men sticker heller inte under stol att han längtar tillbaka. Så gör inte hustrun ( Laura ), som jämför den moderna varma lägenheten i Klockarberget Skinnskatteberg med den kalla dragiga stugan vid Piteå-älven, som tänker på flermilslånga skidfärder med ryggsäck på ryggen för att kunna få hem det viktigaste till hushållet - vilket inom parentes sagt var det oumbärliga kaffet. Nu har hon fem minuters gångväg till affären och får snart ännu närmare.

Hon minns de långa dygnens väntan när Gustaf låg ute på arbete. Hon minns ängslan när han gav sig ut på tunna nattgamla isar och hon visste om han någonsin skulle komma tillbaka. Laura minns också en gång när hon var ensam blev totalt insnöad i stugan och inte kunde komma ut till kon i ladugården. Den gången blev hon räddad endast tack vare en släkting upptäckte hennes belägenhet och hjälpte henne ut. Lika envetet som hon en gång där uppe i norr sade: " Jag flyttar aldrig dit ner och svälter ihjäl", lika envetet säjer hon idag: " Jag flyttar aldrig tillbaka". Men Gustaf har sitt hjärta kvar i fjällvärlden bland samer och renar. Med verklig förälskelse talar han om sitt liv bland lapparna. Kanske är han inget sanningsvittne alla gånger, men han är en boren berättare. När vi int´behövd´ränn´eft´rena´låg vi i kåta och mådd´gott. Och de´e´konstigt, fast lappa´hadd´så mycke´lus så lössa släpa´omkring me´en i fäll´n om nättera´ så man vakna´i ett helt annat hörn än man somna´ så fick jag int´en enda lus själv. Dom gilla´int´ blogen.

Gustaf talar om vaknätter….. Då renarna var oroliga och omöjliga att hålla samlade. Han talar om renskiljningar med tusentals renar i en enda böljande massa. Han berättar om blodig renslakt och om den så många gånger diskuterade gällningen av ungtjurarna. Hur det går till i detalj ska vi inte nämna. Metoden är idag förresten så gott som bortlagd och praktiseras endast av de gamla samerna. Tämjningen av de unga oxrenarna målar han upp i breda penseldrag och han berättar om varg och björn som han många gånger sett men själv aldrig skjutit. Han förtiger dock inte ett misslyckat försök då två man en hel dag på skidor rände efter en varg utan att se så mycket som svansspetsen av den, sedan de överraskat den på morgonen.

Han berättar om järvens sätt att föda sina ungar i en snöhåla för att först därefter föra dem till en tryggare plats i någon skyddad bergsskreva och om varglon, som med lätta fjät stryker omkring nere i skogen. Han talar med verklig glöd om fisk och fiske och när han säjer "fisk" menar han ädelfisken i fjäll- sjöar och bäckar, lax och laxöring, bäckforell, harr och röding. Givetvis menar han också sik, denna förunderliga fisk, som tycks bli ett under av läkerhet när den lever i fjällsjöarnas klara vatten men som enligt norrlänningarnas enhälliga utsago är så gott som oätlig här nere i söder". Fisken i Skinnskattebergssjöarna fryner Gustaf på näsan åt. Långt där uppe i norr har han två "egna" sjöar, där han själv har försökt praktisera förnuftig fiskevård och där han har ensam fiskerätt. Dit beger han sig när semestertiden kommer och om han kan få gumman med sig kanske han en gång åter far dit för gott.

Källa: Fagersta Posten Söndag den 14 mars 1999 Anteckningarna skrivna av Margaretha Winnberg

Här är Skinnsbergs " Norrlandsmaffia"

" Här bor Norrlandsmaffian " står det på ytterdörren hemma hos Gustaf Winnberg f. 1906-04-30 Saltdalen Norge och Laura Winnberg, Långdahl Arjeplog. f. 1909 Arjeplog, bosatta Skinnskatteberg, men den norrländska maffian tycks inte ha några större likheter med sin italienska släkting. Deras lägenhet är fylld från golv till tak med textilalster som växt fram under Gustafs fingrar.

Det var Laura som först köpte material till en korstyngskudde för att Gustaf skulle få något att göra vid pensioneringen. _ Men att brodera var tydligen svårare än han hade trott. När det körde ihop sig allför mycket blev han så arg att han slängde hela arbetet i golvet, berättar Laura. Kudden blev i alla fall färdig till sist och gav tydligen mersmak för sedan blev det fler kuddar, tavlor, vepor, löpare och ryamattor. Det mesta han har blivit presenter till barnen och bekanta. Laura gör efterarbetet: fållar och monterar för att broderierna ska komma till sin rätt ordenligt. Dessutom tävlar hennes virkade dukar med Gustafs alster på bord och hyllor. Gustaf sydde även renskinns tofflor av skinn som han köpte, när han var på semester i Norrland. Det är det skönaste skor som finns säjer Gustaf. Och när han var liten fick han sy sina skor själv.

13 syskon på fjället. Gustaf hade 13 syskon och bodde i en stuga i Merkenäs, Arjeplog, 2,5 mil från norska gränsen och invid den nya, omskrivna Silvervägen. Då fanns ingen väg alls, hans enda grannar var varg, björn och räv och Gustaf och hans syskon var nog också mer vilda än tama. Gustafs far ( Petrus Leopold Winnberg f. 1873 ) var en mångsysslande man, jagade och fiskade och på sommaren fick han lite betalt för han tog emot turister och lagade mat åt dem. Kor, får, höns och getter fanns till husbehov och en bit uppodlad mark. I sommarstugan bodde lärarinnan, som var inredd till skolsal från februari till första juni. och där undervisades Gustaf och hans syskon. Lärarinnorna kom från olika håll, mest söderifrån och Gustaf och syskonen hade mycket roligt åt att dom inte kunde åka skidor. Gustaf och hans syskon var uppväxta på skidor, det var ett evighetsarbete för Gustafs far att göra skidor till de tretton barnen, de bröts ju ganska ofta av. Stavar fick barnen tillverka själva av björkkvistar. Skridskor tillverkade barnen av sågblad och la i en skårad träbit och band fast under fötterna.

Till handelsboden en gång om året.

Den 1 april spände Per Theodor för hästen, och så bar det i väg till handelsboden för att proviantera för ett helt år. Dessemellan fick man åka skidor eller gå de åtta milen till närmaste handelsbod i Norge eller 12 mil till Arjeplog. Då fick man ro över två stora sjöar som var tre och sex mil långa, det var den kortaste och för övrigt den enda vägen. När Gustaf var tretton år flyttade dom närmare Arjeplog, fadern började att bli gammal och ville Komma närmare civilisationen.

Ingen tullman.

I Gustafs ungdom skulle han utbilda sig till Tullvaktare i Norge, bodde i två år hos en tullman som skulle lära upp honom. Men tullmannen var så mörkrädd att han inte vågade gå ut om nätterna. Gustaf och tullmannes dotter fick vakta gränsen i ställe. Efter två år for han hem för att börja arbeta i skogen i stället. Gustaf arbetade som lappdräng och det trivdes han med. På den tiden följde man renarna hela tiden och Gustaf bodde tillsammans med lapp-familjen i kåtor på fjället. Ofta var det- 40 grader ute, men man trängde ihop sig och kröp in under fällarna och klarade sig bra. Det var värst att gå upp om morgnarna.

Träslöjd och fotografering. Laura och Gustaf hade känt varandra sen barndomen när de gifte sig. Gustaf och Laura fick fem barn och flyttade neråt landet först 1952, närmare bestämt till Kloten, Örebro län. 1956 flyttade familjen till Skinnskatteberg, Västmanland. Gustaf var mycket intresserad av träslöjd och att arbeta med renhorn. Gustaf hade en önskan om att innan han dog , var att få fotografera solen, han gjorde många försök men bilderna blev ej så bra. Hans första kamera gjorde Gustaf själv, han hade fått en trasig lådkamera. Gustaf rev ut inälvorna och sen skickade han efter nya från Claes Ohlsson, Insjön. Det var den bästa kameran han haft, men Gustaf spelade bort den en gång till en lapp för 25 kronor.

Stugan vid Silvervägen… Innan släkten Winnberg kom till stugan i Merkenäs, bodde där en gammal lappgumma som det går många historier om. Bland annat berättas det att hon skrämde bort en björn en gång genom att lyfta upp kjolen och väsa några magiska ord. Sedan familjen flyttad därifrån bodde där en Stockholmska i stugan. Man gjorde ett tv-program om henne och stugan i Merkenäs, området var också aktuellt när ett trettiotal bilister fick övernatta i sina bilar på Silvervägen under en snöstorm, somliga sökte skydd i Gustafs gamla lada. Merkenäs borna gjorde många försök att förhindra att Silvervägen byggdes så närma stugan, men att rubba ett sånt beslut nog svårt till och med för Norrlandsmaffian.

Källa: Fagersta Posten Söndag den 14 mars 1999.. Anteckningarna skriven av Margaretha Winnberg

Fiskehistorier.

1 Gick ned till tjärnen en morgon för att pröva några kast. Efter gädda tänkte jag. Visste att det fanns stora luringar just där. Gick utmed stranden och kastade, men jag ville komma längre ut. Fick se ett kullfallet träd, som låg ut från stranden. klev ut på det. Upptagen som jag var av mitt fiske, märkte jag inte att jag kom längre och längre ut från stranden. Tittade till ned mot fötterna, då plötsligt fick jag se: jag stod på en gädda.' Gammelgäddan från tjärnen alla pratat om! Gustaf Winnberg Klockarberg.vägen 8 C, 770 30 Skinnakatteberg Vann en fiskeutrustning för 500 kr i historie tävlingen med denna.

2. Det hände en dag när jag skulle fiska gädda: Efter ett antal kast fick jag faktiskt en på. Men det var lite knepigt att få upp den, ett bälte av vass täckte sjökanten. När jag väl fått gäddan till kanten, försökte jag kasta upp den med ett ryck, men följden blev naturligtvis att gäddan slet sig loss från draget vilket for som en raket över mitt huvud och fastnade i en hare bakom mig. Föralldel, hare kan man också äta.

Vann fiskeutrustning för 300 kr i historietävling.

3 Det var en pimplare i Rumskulla som gjorde blink, så på en pimpeltävling var det en man ifrån Pelarne som köpte ett blink av Rumskullabon. Och nästa tävling när dom träffades igen frågade Rumskullabon om han hade fått något på blinket. Då sa Pelarnebon att jag satt och pimpla i en vik på Mossjön och abborrarna kom från andra viken så svetten rann. Vann fiskeutrustning för 200 kr i historietävlingen

Ur Västerbottens hembygdsföreningens årsbok NYBYGGARE OCH BERGSMÄN OCH PRÄSTER

Kring några släkter i Arjeplog Einar Wallqvist

Under min första tid i Arjeplog- för mer än fyrtio år sedan- fick jag då och då patienter med för mig oförklarliga buksmärtor, förlamningar och förvirringar. Man kände i socknen väl till denna mystiska sjukdom, ibland snabbförlöpande, ibland smygande. Man kallade den " släktsjukan" eller " tolvmanssjukan" enär den hade uppträtt med många fall i Tolvmansgården i Kasker.Sjukdomen, porfyri, blev så småningom klarlagd och kan nu botas och är inte längre samma gissel som den en gång var för sockenborna. Den visade sig vara en ärftlig åkomma, och det gällde därför att försöka finna vilken släkt den följde.

Efter många trevande försök, många sammanställningar av anteckningar ur kyrkböcker- som då förvarades i Arjeplogs prästgård och icke ännu hade sänts ned till landsarkivet i Härnösand - lyckades jag till slut visa upp att det var i släkten Lestadius-Lestander och dess olika förgreningar som den förekom. Det blev en intressant forskning och så småningom var denna stora släkt och dess ättlingar inom socknen och långt därutanför klarlagd.

Vid ett tillfälle höll jag dock på att misslyckas med att få porfyrifallen samlade inom en släkt. En stor grupp syntes stå vid sidan av de andra. Denna härstammade från em man vid namn Jakob i slutet av 1600-talet, vars ättlingar är Holmströmarna i Kurrokveik. Men efter samtal med minnesgoda åldringar tillrättalades saken. Arjeplogs prästgård brann 1867 och då förstördes kyrkboken för åren efter 1826. Nu visade sig att en bonde vid den tiden före den förkomna kyrkboken var gift med en första hustru.

Hon dog emellertid under den anteckninglösa tiden, han gifte om sig och även hans andra hustru dog samma tid. Det var med henne han hade barn som efter 1867 var antecknade och därmed gick det att sammanföra de båda leden av släkten och att samla alla porfyrifallen " på en hand. "

Jag kan dock här nämna att det några lappar som har porfyri utan i kyrkböckerna påvisbart samband med Lestadius avkomlingar. Men blodets sammansättning avgörs ju inte helt av anteckningar i kyrkbok. Och ett och annat erotiskt slarv har i alla tider förekommit även i lappmarken trots präster och andra myndigshetspersoners domderande försök att hålla moralen högt, bland annat genom förbud att införa brännvin. Vi får hålla för högst troligt att en och annan lappflickas telning hade porfyriblod i sina ådror. Med efterföljande uppträdande av sjukdomen.

Under detta forskande i kyrkböcker stod det snart klart att Arjeplog förr hade en mycket enhetlig befolkning. Frånsett lapparna, som också är stark sinsemellan besläktade, hörde den " svenska " befolkningen i stort till blott några mäns ättlingar.

Barn och barnbarn stannade här uppe, anlade nya gårdar, gifte sig inbördes, och befolkningen blev mycket homogen. Nasa Silvergruva började brytas tidigt på 1600-talet och från några gruvarbetare där härstammar till exempel släkterna Burman och Wallström. I viss mån kommer Zackrisson-Sundström släkten därifrån medan Mattsönerna härrör från Sorsele. Men de två mest kända släkterna från Nasafjällstiden är de prästerliga Fjellström och Lestadius. Från prästhem kommer Sundelinarna, men de är inte kvar i Arjeplog, och Winnbergarna vilka dock inkommit sent 1800-talet.

Den första undersökningen gällde alltså släkten Lestadius-Lestander med dess inom Arjeplog ännu spridda medlemmar. De härstammar alla från kyrkoherden Johan Lestadius i Arjeplog, född 1615. Han var son till bonden Nils Olofsson i Lästa by i Ytterlännes socken i Ångermanland och tog sitt namn efter hemorten. Många av hans ättlingar blev präster och lärde och behöll namnet Lestadius. Medan de som stannade kvar som bönder och praktiska män i Arjeplog tog sig namnet Lestander. En gren av dessa blev klockare, son efter far ända fram till den sista klockaren David Lestander, född 1862 och död först 1932.Tidigare hade klockarna Lestander hemman i Laisvall fyra och en halv mil från kyrkbyn ( där det nu är en känd gruva ).Det störde tydligen inte att denne kyrkans tjänare bodde så avsides.

Någon Lestadius har vi nu inte bosatt i socken men namnet Lestander är däremot mycket vanligt, ja, till och med så vanligt att det funnit det lämpligt att överge sitt fina släktnamn i utbyte mot något modernare, i mitt tycke långt mindre välljudande.

Samtidigt med Johan Lestadius under Nasagruvans tid var kyrkoherde i Arjeplog var Erik Noreus kyrkoherde vid Silbojooks silververk. Han var född 1618 i Nora by i Ångermanland och tog sitt namn efter denna. Han var gift med en dotter till fogden över lappmarkerna Per Amundsson i Klumban vid Piteå som i sin tur var gift med en dotter till Olof Andersson Burman, tillika lappfogde och av den gamla Burmanssläkten. Denne är vitt spridd i övre Norrland och kom till Arjeplog med en gruvarbetare i Nasafjäll. Dennes efterkommande är nu bosatta litet varstans i socken. Men Bur-männerna spriddes också över landet i övrigt. En namnkunning ättling är Margareta Terseria, kallad Stormon i Dalom, anmoder till en lång rad av våra lärde. Kyrkoherde Noreus` barn tog namnet Fjellström. Bland dem och deras ättlingar har vi ett stort antal framstående och lärde män, som betytt mycket för kulturerna i norra Sverige. Icke minst beryktad blev Herr Pehr, efter fadern kyrkoherde i Silbojook. Han ivrade för införande av kristendom i lappmarken och lär ha slagit ihjäl en tredskande lapp och bränt en annan på bål då han inte velat låta omvända sig. De efterkommande har dock lyckligtvis visat sig vara betydligt fridsammare.

Ett flertal av barnen till de första kyrkohedarna Lestadius och Fjellström gifte sig med varandra och från deras äktenskap härstammar en betydande del av gamla bondestammen i Arjeplog.Av Lestandrarna blev utom klockare, länsmänner, bosatta i Bergnäsudden, Kasker och Bougt. På den tiden behövde inte sådana betrodda män ha sin stationsort i själva kyrkbyn utan kunde sitta på sitt hemman långt ut i bygden. Det gjorde till och med gamle länsman Holmström i Bougt som blev 103 år och dog först 1917.

En dotter till kyrkoherde Per Fjellström, Justina, slarvade med en lapp som hette Storzackri. Deras son fick nybygge i Racksund och från honom härstammar alla dessa Per Zackrisson och Zackris Persson och så vidare som bott där och så småningom tog sig namnet Sundström efter det strömmande sundet.. De utgör nu en utbredd storbonde släkt. Även del Fjellströmar blev präster i Arjeplog. Den mest namnkunnige är nog Carl Johan Fjellström som först var officer på Jämtlands fältjägare men sedan blev kyrkoherde i Arjeplog 1823-1853.Enligt vad gamla papper berättar tog han med sig vanor från officerslivet till sitt muntra och gästfria hem i Arjeplogs prästgård.

Men dess bättre även en del vackra möbler som i den mån de är bevarade skall ingå i Arjeplogs samlingar. Hans pastorsadjunkt hette Petrus Lestadius, hav som skrev de berömda journalerna. I Fjellströms hem gästa Hougger, som skrev en reseskildring från sitt besök i Arjeplog och ritade intressanta litografier - som också skall ingå i Arjeplogssamlingarna. På en av dem ser man Petrus Lestadius predikande för lappar på Bartutefjället. En annan gäst var Höckert som i Arjeplog gjorde skisser till sina målningar från fjällvärden, Brudfärd på Hornavan och andra. En av dessa skisser, till den berömda Lappkapellet, Lövskisser till sina målningar från fjällvärlden, Brudfärd på Hornavan och andra.. En av dessa skisser, till den berömda Lappkapellet, Lövmokks kapell, har återkommit från Frankrike till Arjeplogssamlingar.

Många Fjellströmare bor än i Arjeplog, ättlingar både till höger och vänster, En gammal fru som höll mycket på sina prästerliga anor påpekade alltid att namnet Fjellström stavas med e utom av de där till vänster ty de stava med ä! Intressant är att se vilken god kontakt prästfamiljerna i övre Norrland och även norra Finland hade med varandra. Det var mycket vanligt med giftermål inom familjerna och prästerna här hade släktingar litet varstans som hos kyrkoherde Breninsulanus i Luleå, Sjöberg i Åsele, Gran i Nederkalix, Björkman i Kvikkjokk, Hollsten i Luleå och andra, alla verksamma långt bak i tiden.

Det är ytterligare några släkter som har starka grenar i Arjeplogs bondestam. Mathias Ersson, son till en klockare i Sorsele, inflyttade 1795 och gifte sig med Gertrud Lestander. Från honom härstammar de vitt spridda släkterna Mattsson och Davidsson, en del gifta med Wallströmar från Nasafjäll.En annan betydande släkt är Karlbergarna härstammade från den betydande hyttmästaren Abraham Karlberg, verksam under den tid major Stael von Holstein styrde Nasafjäll och byggde sin majorsgård vid Adolfström silvergruva. Abram var son till gruvfogden Karlberg som kom från Vaksala i Uppland.

Hyttmästaren skulle ha varit en drivande karl, för övrigt inte besvärad av de lagliga påbuden vare sig det gällde brännvinsköp eller hästaffärer med Norge. En dag under major Stael von Holstein bortvaro brann också silverhyttan i Adolfström, dock först sedan Karlberg lagt beslag på åtskilligt som fanns där. På så sätt blev den sekretär av ek räddad i vilken majoren förvarade Nasafjälls räkenskaper. Den tillhörde nu samlingarna i Arjeplog. Stael von Holstein var bror till den vittberömda madame Staels man. Jag vill gärna tro att i sekretären har förvarats någon biljett från henne. Ivrigt sökande i lådor och fack har dock inte givit resultat.

Sentida ättlingar till den livaktige hyttmästaren uppvisar emellanåt även de en värdefull aktivitet, dock får man säga av mer lagbundet slag.

Karlberg hade med sina båda hustrur. En Holmströmare från Kurrokveik och en Zackrisdotter från Racksund, 19 barn av vilka ett flertal gifte sig med ovannämnda Mathias Erssons 16 barn. Undra sedan på att det är ett starkt släktskap mellan olika familjerna av stor bondestam i Arjeplog, något både invecklat och roligt att utreda.

Man skulle kanske tro att dessa många släktband, dessa upprepade kusin giften skulle medföra mindre önskvärda försämringar av folkmaterialet, mentala rubbningar och mer. Men frånsett den här nämnda porfyrien föreligger inte något sådant. Visst finns det familjer med anhopning av särdrag men inte mer än vad man kan säga är normalt i en befolkning. Snarare har de kraftfulla och livsdugliga sexton- och sjuttonhundratalskarlar och - kvinnor som orkade med det hårda livet här lämnat efter sig en god avkomma med många resliga män och rejäla moror, överhuvudtaget ett starkt släkte med fast förankring i den lapplänska jorden och god förmåga att förvalta sin hemorts angelägenheter. Sentida och även utbredda släkter är Westerlundarna, Granströmarna och fler. Men nu har, genom stark inflyttning inte minst vid Laisvalls gruva befolkningen omskapats. Socken bebos inte längre till största delen av sinsemellan befrynade grupper, den lapska och den " svenska "Det är liksom inte någon ordning längre på befolkningsunderlaget.