Johan III Wasa Gustafsson

Då Erik fick i sinnet att använda alla möjliga medel för att bekämpa för att befrämja sitt frieri till drottning Elisabet i England, var det Johan som slutligen övertalade den gamle fadren att lämna ett motvilligt bifall, och själv åtog sig att till drottningen framföra sin broders begäran. Johans behagliga utseende, hans lärdom och skicklighet intogo Engelsmännen; men han lyckades icke vinna sin avsikt, vilken hävdatecknare misstänka hava varit att avlägsna brodren från Sverige och sålunda lättare själv kunna vinna dess krona. Efter hemkomsten utbröt osämjan emellan bröderna uppenbart, och då fadren ville låta fängsla och från tronföljden utestänga Erik, vågade Johan ännu icke låta det gå så långt, utan avböjde verkställigheten av fadrens beslut.

Konung Gustav gav honom Finland till furstendöme, och sökte på allt sätt därstädes givas honom en självständig makt. Efter den gamles död, då den förhatade brodren satt kronan på sitt huvud, blevo Johans ränker än mera förrädiska, då de riktades icke blott mot brodren, utan mot konungen.

Erik var invecklad i krig mot Polen. Johan reste till Polen, gifte sig med den polska prinsessan Katarina. Då prinsen återkom till sitt furstendöme, smmankallande han Finnarna i Åbo och till dem häftiga tal, fulla av falska beskyllningar mot brodren, samt förklarade, att han ville hjälpa sitt olyckliga fädernesland. Hans avsikt var att bilda ett självständigt rike av Finland och Österjö-provinserna.Men konung Erik sände sin härsmakt emot Åbo, och efter två månaders belägring fördes förrädaren, förut av ständerna dömd att mista liv och gods, fången till Gripsholm, där han dock i sitt fängelse furstligt behandlades.

Då konungen i sitt vansinne återgivit Johan friheten, använde han den genast till ett nytt förräderi emot den som benådat honom. Den yngre brodern Karl inleddes att deltaga i uppresningen, med villkor att få dela tronen. Då Erik blivit avsatt, behöll Johan, förrädisk såsom alltid, tronen för sig själv.

Men hans inres vankelmod, samvetskval och ett hetsigt lynne lämnade honom ingen ro, förrän han krönt sina nedriga anslag med ett onödigt och lömskt brodermord.

Hans sista stunder röjde en själ, som var söndersliten av sina minnen, och som ännu kämpade emot att uttala ord av försoning och ånger.