Heliga Birgitta Birgersdotter

Den ära, som hon visserligen icke föraktade, och vilken det är uppenbart att hon sökte vinna, var minst då för tiden att förakta; och då hon med samvetsgrannhet uppfyllde allt vad som erfordrades för att vinna ett helgons lysande namn, har hon handlat såsom hon ansågs tillåtligt och rätt. Men även, sedan den glansen icke mera äger samma betydelse som förr, står hon i Sveriges litteraturhistoria märkvärdig och aktningsbjudande.

Den hos henne tidigt väckta religiösa känslan höjde sig till ett allt djupare känt behov av kunskap just i de heliga ämnena, och hon föranleddes därigenom att låta sin biktfader för sig översätta bibeln på svenska. Den man, som redan då verkställde detta, kunde i sanning icke sakna insikt och omdöme; och han fann ingalunda sin värdighet förnärmad av att i pennan fatta och på romarspråket återgiva den fromma fruns så kallade "uppenbarelser".

En eftervärld, som är skyldig att rättvist bedöma Birgitta, må icke utan att närmare känna detta hennes verk fälla sin dom över henne. Man skall då finna, att "revelationes sanctae Birgittae" innehålla ganska klara och uppbyggliga betraktelser över många höga religionssanningar, varma och poetiska utgjutelser av en ofta beundransvärt fin känsla i dessa i ett blomstrande språk framburna böner till Guds moder och helgonen. Man finner, att hon stått på höjden av sitt tidevarvs bildning. Hon åtnjöt, då hon gjorde sina pilgrimsfärder till utlandet, en utmärkt aktning, icke endast för sin höga rang och stora rikedom, utan också för sin lärdom, som av herrar och prelater erkändes.

Hon hade sålunda åt Sverige förvärvat en ära, som den tiden många avundats. Även hemma var hennes anseende ganska stort, ehuru hävderna berätta, att den lättsinnige konung Magnus Smek, för vilken hon under den för henne kära formen av drömmar förkunnade åtskilliga varningar, till och med bestraffningar, plägade skämta, då han frågade "vad hans fränka hade drömt om honom i natt.".

Egentligen var det sedan hon blivit änka som Birgitta vann sin stora ryktbarhet. Hon hade likväl förut, just under äktenskapet, som hon vid tretton års ålder ingick med en adertonårig maka, berett sig, genom botövningar och späkningar, till sitt stora uppträdande. Hon var moder till åtta barn; och legenden anför ganska romantiska omständigheter vid hennes besök med trenne av dessa, två söner och en dotter, i Rom och Neapel.

Dottren, som fick namn av "den heliga Catharina," följde modrens fotspår, ävensom den ene sonen var en from och gudfruktig riddare; men den andre, mera lysande av världslig fåfänga, ådrog sig modrens förebråelser ävensom en anmärkning av påven själv.

Han berättas hava fästat sitt hjärta vid Neapels regerande drottning, och modren, som var bekymrad över hans själs välfärd, säges hava genomgått den prövningen att under tårar och böner nödgas bedja om sonens död hellre, än att han skulle bliva äktenskapsbrytare.

Från hans grav fortsatte hon sin färd till Jerusalem. Men besöket i Österländerna medtog hennes krafter, så att hon var nedböjd av sjukdom och sorg, då hon återkom till Rom. Där, under fromma samtal med systrarna i det kloster, varest hon hade härbärge, och med sin biktfader, avled det svenska helgonet.

Birgitta var dotter av Upplandslagmannen Birger Persson till Finstad och hans hustru Ingeborg, som var dotter av lagman Bengt och Sigrid den fagra.

Birgitta föddes 1303. Blev 1316 gift med Ulf Gudmarsson till Ulfåsa, lagman i Närke. Han gjorde med sin fru en pilgrimsresa till S:t Jago di Campostella i Spanien. Under resan insjuknade han, och ingick vid hemkomsten såsom munk i Alvastra kloster, där han dog 1344. År 1346 reste Birgitta till Rom, och återkom aldrig till Sverige. Hennes söner besökte henne och den henne följaktliga dottren Catharina därstädes 1370. Hon avled 1373.

Källa: Internet

Källa: Bo Ollén: Historiska versboken Norstedts 1954
Birgittahymnen representerar en sång från den katolska tiden. Linköpingbiskopen Nicolaus Hermannis ord ger uttryck för katolsk mystik och helgondyrkan. Den skrevs på latin och kunde framföras endast av utbildade sångare.

Medan Psalmen om dagens stunder, en sång från den lutherska tiden, var avsedd att förstås och sjungas av var och en i menigheten.
Den är som en katakes på vers, mättad med undervisning om den sanna tron och om en kristens rätta leverne.

Denna psalm tillhör sexton- sjuttonhundratalen. Bibeln hade inte hunnit bli så spridd, de flesta kände den indirekt, genom psalmboken.

Maningen att människan vid varje klockslag bör tänka på något visst av de heliga tingen eller frambära en särskild bön vittnar om att åtskilliga katolska seder - i detta fall den s. k. tidegärden - länge levde kvar under den nya lärans tid.

sex barmhärtighetens verk - Matt. 25: 35-36 - "Ty jag var hungrig, och I gåven mig att äta ...