Matts (Den dumbe ) Pålsson

Matts Pålsson var Nils Anderssons granne i Gafsele, Matts Pålsson överlevde honom i många år. Matts var aldrig invecklad i några stridigheter, som behövde redas ut vid tinget, och därför vet man mycket mindre om honom och hans husfolk än om dom samtida Gafseleborna. Att han var dövstum - " en dumbe" står det i handlingarna, och " Mattes dumbe" vet man om än i dag- ökar ens respekt för hans klokhet och företagsamhet. Bara det att hos guvernören i Gävle utverka tillstånd till bosättningen kan inte ha varit en lätt sak, hur det nu kan ha gått till. Och nog hade det fodrats seg uthållighet sedan också för att övervinna motståndet från grannen i Gafsele. Nensèn hade hört berättas, att hustrun kommit från Skellefteå, väl en flyktingflicka. Efter hennes död gifte han om sig med en kvinna från Ådalsliden. I sitt första gifte skall Matts ha haft många barn, och med all säkerhet känner man sonen Pål Andersson och två döttrar. En av de senare blev första nybyggarhustrun i nuvarande Vilhelmina. Hennes man Sven Jakobsson från Almselelandet tog på 1720-talet upp nybygget Mesele, nära nuvarande Råsele, ett ställe som blev öde efter bådas död. Nybygget Råsele, anlades på 1740- talet av sonson Erik Pålsson, som blev stamfader för prästsläkten Rådström. Pål Mattson gifte sig 1710 med Abluna Eriksdotter från Edens by i Junsele. Därigenom blev finnfamiljen i Hälla befryndad med en av de förnämsta släkterna i Junsele och med prästfamiljen Edin i Åsele. Abluna var "herr Daniels" brorsdotter. Man kan ta för givet, att detta giftermål skulle påskynda " försvenskningen" i Hälla, liksom Nils döttrarnas giftermål gjort i Gafsele. Ett slutgiltigt närmande mellan de båda byarna blev det f. ö 1711, då Anders Jonssons äldsta son Jon gifte sig med Matts Påls dotter Elisabet "Lispeta" i kyrkboken. Omkring år 1700 hade Jakob Hansson " slagit sig neder bredvid Matts", utan något hinder från hans sida. Jakob var säkerligen av finnsläkt, möjligen från Kläppsjö finntorp. Hans hustru hette Malen Persdotter, svenskfödd att döma av namnet. Till Hälla kom vid jultiden 1715 den unge lektor Wallin från Härnösand på genomresa till Åsele, och genom hans resebeskrivning får man veta åtskilligt, både hur man vintertid färdades dit på den tiden och hur där såg ut. Wallin hade sin unga hustru med sig, hade först besökt Anundsjö och tog därpå vägen över Myckelgensjö, dit man nödtorftigt kunde åka släde. Men därifrån var det omöjligt att komma fram på annat sätt än med renskjuts genom vilda skogen. Så kom de resande äntligen fram till Hälla, där de övernattade i Matts Pålssons gård, som han kallar " enstaka". Tydligen hade han inte klart för sig, att Jakob Hanssons gård var ett nybygge för sig. Om Matts säger han, att " han är en dumbe men en god och frommer man med många barn och anhöriga". "Gården" beskriver han " ligger makalöst på en halvö, så att på den ena sidan löper en stor vik in och på den andra den sköna Ångermanälven. Skog är där ock överflödigt men med säd och hö icke så. säden eller kornet är så bortfruset och eländigt, att de aldrig får något dricka därav och med svårhet något bröd." Wallin och kanske ännu mer hans hustru, professorsdotter från Uppsala, " såg med förundran på deras bakverk, som mest liknade paltar, så grovt och fullt med sådor som det var", men som Hällaborna skulle " njuta till helgen såsom en delica -tesse och confiture". Tydligen hade 1715 varit ett "svagår", då kornet frusit också i Hälla, där enligt andra vittnesbörd säden sällan brukade skadas av köld.