Petrus Winnberg

Stugan i Mierkenis som släkten Winnbergs bott i träffade jag en same och han talade om att samerna använder stugan tidvis samt att de har byggt ut den uppskattningsvis med en till två meter på längden. Stugan är mycket liten och man har svårt att tro att en stor familj har bott där. Samen berättade att levnadsförhållandenna på vintern var mycket svåra han skulle själv inte tänkas bo där på vintern. Han berättade att när stugan var bebodd året runt och när fähuset fortfarande var kvar band man ett rep mellan stugan och fähuset för att hålla sig kvar och inte tappa orienteringen i vinter stormen. Huset är byggt på kalfjället så det stormade nog ofta där.

Några mil från Mierkenis in på den Norska sidan finns en by med några gårdar Skaiti. Där träffade jag en kvinna som var uppvuxen i Mierkenis hennes namn om jag inte minns fel var Ellinor Winnberg. Jag frågade om hon visste varför Petrus Winnberg (1847-1893) kyrkoherde Per Theodor Winnbergs son dog när han endast var 46 år gammal. Hon berättade att Petrus bodde i fjällstugan Mierkenis och att han dog av masken och lades i en backe, sluttning intill stugan och att de fortfarande kallar denna backe för "dödsbacken" året därpå tog de Petrus till Rognens kyrkogård i Norge, för att kunna begravas i vigd jord, för Petrus var starkt religiös. Varför han begravdes i Norge och inte i Arjeplog var nog att det var närmare till Norge de bodde i ett väglöst landsända med oländig terräng med höga fjäll och djupa dalar och med många vattendrag. "En undran är varför Petrus som dog 19 juli, inte togs direkt till Rognens utan först året därpå på vårvintern, kanske för det var lättare att dra en död människa på en kälke än att bära, som de var nödsakad att göra under sommar tid. På vintern var han nerfryst så någon lukt och stank behövde inte de som tog honom till Norge utstå". Släktingarna i Skaiti har på senare tid försökt hitta hans gravvård i Rognens men inte lyckas hitta gravvården.

Ellinor hade inte så mycket att säga om Petrus son, Petrus Leopold Winnberg, förutom att han var starkt religiös som sin far, stor och stark som nog behövdes när man bor i fjällen i väglöst land när alla förnödenheter fick bäras i flera mil till fjällstugan. Leo som han tydligen kallades var mycket ärlig, och som var en av orsakerna till att han fick arrendera Fjällstationen i Mierkenis, där samerna hade stort inflytande vem som fick bosätta sig i fjällstugan. Ellinor talade om att han var händig inom snickeri och att det var han som gjort de få möbler de hade i stugan. Det berättas att Leo övertog fjällägenheten (kronobo) Björklunda per telefon osett, och att hela familjen med de få tillhörigheter de hade samt kreatur, gick till fots de 12 milen och när de kom fram fick de röka ut lusen ur huset. Ellinor berättade att Leo var så ärlig att när det var jaktförbud tjuvjagade han inte utan barnen fick hellre svälta. Men barnen ville inte gå hungriga utan tog saken i egna händer och tjuvjagade och åt upp sitt byte bakom en kulle i närheten av fjällstugan.

Jag frågade Ellinor hur det var att bo i Mierkenis. Hon sa att hon fortfarande kunde känna lätt depression på hösten när första snön kommit och det berodde på uppväxten i fjällstugan för då visste man att man skulle få lite besök och bli isolerad uppe på fjället fram till våren.

De som arrenderande Fjällstationen Mierkenis fick betalt av staten. År 1950, 1000 Kr/år samt jakt- och fiskerätt, skyldigheterna var att härbärgera vandrare som kom gående över fjället. Det fanns även en telefonväxel en tidsperiod på fjällstationen. Under 2:världskriget kom många krigsflyktingar av olika nationaliteter, det berättas att vid ett tillfälle var det så många som 50 flyktingar på gårdsplanen.

Källa: Göran Winnberg

Doktor Ekelöf kostaterade att en stor del av befolkningen i Arjeplog var behäftad av med bandmask. Under 1913 fick han behandla 69 fall inom så gott som alla åldrar. Orsaken var förtärandet av lufttorkad fisk." Det Ellinor Winnberg berättade att Petrus dog av masken är troligen bandmasken han dog av".

Källa: Lennart Öhman

Sammandrag av artikel i NV, skriven av Veronica Stenlund

Ovanför Merkenes går vandringsleden Jäckvik till Graddis i Norge. Där i närheten ligger fem så kallade kopparskärpningar från 1600-talet. Förmodligen var det privatpersoner och då främst på 1800-talet som ägnade sig åt mineralutvinning. Någon storskalig brytning har det aldrig förekommit. Det var kopparkis gulaktig till färgen som bröts. Kopparkisen fraktades till Junkerdal och för att sedan skeppas ut från Norska hamnar.

Vandringsleden från Merkenes till Graddis är fågelvägen 2.2 mil.

Källa: Boken, "I samernas land förr i tiden" av Lars Rensund
Lars Rensund är same och född 1901-12-15 i Sakavare, Arjeplog.
Bosatt i Sädvaluspen, Arjeplog.

STATENS FJÄLLSTUGOR

I början av 1870-talet blev det bestämt att staten skulle bygga fjällstugor på tre platser i övre delen av Skellefteälvdalen. Saken hade väl varit varit på tal i många år innan Kungl. Maj:s anbefallde Konungens Befallningshavande i Norrbottens län att sätta igång. Länsman i Arjeplog och två nämndemän skulle utse platsen där stugorna skulle stå.

Östligaste stugan: skulle byggas i närheten av Ballasluokta (Ballasviken). Stugan byggdes och bemannades med en fjällstugubo. Samerna på området kallade boplatsen kort och gott för ”Ballas”.

Mellersta stugan: skulle byggas på norra sidan av Östra Vuoggarjålmejaure, strax öster om sundet mellan östra och västra Vuoggarjålmejaure. Det sundet heter Vuoggatjålme, på svenska ”Metkrokssund”.

Västligaste stugan: skulle byggas någonstans nedanför Mergenesjaure på norra sidan av Mergenesjåkkå.

Timmret till stugorna höggs i Vuoggatjålm / Arravuobme av Jokkmokkssamebröderna Nils- och Pavva Ribbja och kördes fram med häst på snöföre till gårdsplatserna som länsman och nämndemännen stakat ut, med hjälp av lotsen.

Merkenis fjällstuga skulle byggas på den golvliknande lilla släta heden på norra sidan av Merkenis-jåkkå och vattnet skulle hämtas från jokken. Strax norr därom stupade Avvaha-bakte och på södra sidan dalen låg Krahpesvare-bakte. Merkenisdalen är mycket rik på sommaren och flödar av gräs och blommor. Man kan med fog kalla den blommornas dal.

Till varje fjällstuga sattes en fjällstuguåbo som skull sköta fjällstugan och stå alla resande och vägfarande till tjänst med mat och husrum, från höga herrar till luffare. Fjällstugan var en slags gästgivargård och fjällstuguåbon var avlönad av staten. Merkenis var högst avlönad för den låg högst upp i fjälldalen och fick vidkännas de allra värsta besvärligheterna.

En fjällstuguåbo hade många skyldigheter. Han skulle hjälpa de resande, lotsa dem och bära deras ryggsäckar, frakta dem med båt över sjöarna, och när de blev isbelagda om hösten, markera vinterkörväg med björkruskor på ömse sidor om spåret med 50 meters avstånd mellan dem och efter större snöfall även köra upp spåret med släde. Varje åbo hade en viss sträcka att hålla uppe. Men fjällstuguåbo hade också förmåner: ett stort område att röra sig på där han fick jaga och fiska fritt. Gården var mittpunkten, därifrån räknades en mil åt alla håll; dvs två mil tvärs över en cirkel.

Till Merkenis första åbo antogs Abraham Mikael Holgersen från Junkerdalen i Norge och hans hustru Brita Anna Elisabet, samt döttrarna Amanda, Rosina och Emilia.

Strax efter att Merkenis hade bemannats anbefallde Konungens Befallningshavande länsmannen i Arjeplog att sätta igång med ett dammbygge just nedanför utloppet i Merkenisjaure och dämma upp sjön och dränka de stora videsnåren på sjöns södra sida för att de skulle ruttna bort och på så sätt ge slåtterängar åt åbon. Dammen byggdes på sommaren och var färdig på senhösten. Merkenisjaure dämdes upp och de frös is på sjön. På våren brast dammen då första vårfloden kom och enligt den första åbon i Merkenis var det bara några steg kvar innan stugan åkt med.. Sedan den gången gjordes inget nytt försök att dämma upp sjön.

Före fjällstugornas tillkomst hade en same som inte flyttade med renarna bosatt sig vid västra ändan av Tjaktjajaure på samma backe som den nuvarande bebyggelsen är anlagd på. Samen byggde en torvkåta där han bodde och en getkåta där han hade fem getter. Han bodde där i tre vintrar innan han flyttade till Randalen i Norge. Den gamla kåtan efter samen reparerade Merkenis första åbo och använde den vid fiske. Merkenis andra åbo Petrus Winnberg satte så småningom upp en fiske kåta på platsen. I den kåtan bodde Alfred Winnberg, son till Petrus, då han gifte sig. Petrus Winnberg ägde ett hemman i Östansjö, men bolagsherrarna och deras lakejer lurade av honom det och han ställdes på bar backe. Han sökte då åboskap i Merkenis efter Abraham Holgersen som hade flyttat tillbaka till Junkerdalen i Norge.

Tjaktjajaure betraktades på den tiden som annex till Merkenis. På samma sätt var det med Örnberget då Axel Winnberg gifte sig och bosatte sig där. Det var ett annex till Vuoggatjålme. Alldeles i början av 1910-talet timrade Alfred Winnberg en sexkantig liten stuga av björktimmer, där han bodde med hustrun Hilda och sonen Alexander. Åren 1917-18 byggde han en större stuga av furutimmer. Där bodde han till 1920, då han sålde sina hus till Edvard Wallström som var båtbyggare i Rognan. Alfred Winnberg med familj lämnade fjällvärlden och Arjeplogs socken och flyttade till Halland för att aldrig återkomma.

Genom 1928 års renbeteslag växte lappfogdeväldet och blev mycket starkt. Lappfogdeväldet ansåg att Tjaktjaur och Örnberget som olaga bebyggelse och hotade med vräkning. Men rensamerna sa bestämt till lappfogden att Winnbergspojkarna har vuxit upp i Merkenis och vi känner dem sedan de var små. Det är präktiga och ordentliga unga män som måste få bo kvar. Myndigheterna får inte fara fram så hårt. Då hejdade sig den styvnackade lappfogden. Efter några år uppmanade han först Wallström i Tjaktjajaure sedan Georg Winnberg i Örnberget att söka fjällägenhet på sina ställen.

Samerna behövde och hade stor nytta av den bofasta befolkningen för renskötselarbetet, som rensamlingar, skiljningar och flyttningar från fjällen till vinterbetesland. Lars Rensund minns att i början av 1920-talet fanns skiljningshagar i Jorron, Skaptavare och Tjapka där det tidigt på höstarna hade skiljningar och alla dessa rendragare som drog starka, motsträviga renar, hur de slängde av sig kläderna och bara hade en tunn skjorta på kroppen som var genomblöt av svett och hur svetten rann om de bara huvudena. Så arbetade fjälldalarnas unga män på den tiden och tvekade inte att ställa upp när de blev tillfrågade. De kom till renhagen och drog renar.

År 1912 då Lars Renlund var 11 år gammal följde han på sommaren sin mor till Merkenis fjällstuga. Kvällen innan en man och en kvinna kommit dit. Kvinnan var så kallad spågumma som påstod sig kunna trolla bort yttre skavanker som människor besvärades av. Husbonden fjällstumannen, besvärades av vårtor på händerna som sprack och blödde. Spågumman tittade på vårtorna och sa: -Har du såna otyg på händerna? Och fjällstumannen frågade om hon kanske ville ta bort vårtorna. Då gick spågumman ut och tittade sig omkring. Efter en stund kom hon in och pekade mot Avvaha-bakte och sa: -Där under, på branta sluttningen, finns medicin åt dina händer. Vill du att jag hämtar medicin därifrån? Fjällstumannen svarade att hämta bara. Då gick gumman iväg och var borta en lång stund. När hon kom tillbaka hade hon plockat en knippe örter och blommor som hon behandlade fjällstumannens vårtiga händer med. Sen stoppade hon örterna och blommorna i en papperspåse och sa till fjällstumannen att spotta ordentligt i påsen. Han tog fram sin snusdosa och tog sig en ordentlig pris snus och sedan spottade han i påsen. Det var bra, tyckte spågumman och skrattade. Därefter tog hon påsen och gick ut och gömde den. Gömstället fick ingen veta. Och innan sommaren var slut var fjällstumannens händer friska och fria från vårtor.