| Emund gamle. Kung av Sverige ca mellan 1050 och 1060. Född i slutet av 900-talet. Döpt samtidigt som brodern Anund, därefter uppfostrad i Venden. Efterträdde Anund ca 1050 som den siste av Ynglingaätten. En son, Emund eller Anund, avled före fadern till följd av förgiftning under ett fälttåg mot kvänerna (finnarna?). Emund har fått ett dåligt eftermäle och bär i många medeltida urkunder tillnamnet "slemme", uttolkat av Äldre Västgötalagens kungakrönika som att han var "slisker och ej god att motsätta sig i ty mål, han ville främja". Enligt Adam av Bremen var Emund en ljum kristen. Denna anklagelse beror dock främst på att han gynnade sin biskop Osmundus (Åsmund), som hade östlig, bysantinsk orientering och tillsammans med kungen motarbetade de tyska prästerskapet. Under Emunds regering skedde den första kända gränsdragningen mellan Danmark och Sverige; den ägde rum efter ett möte mellan Emund och Sven Estridsen. Om han därvid avträtt Blekinge, för vilket han beskylles, är osäkert. Med Emunds död omkring 1060 utslocknade Ynglingaätten på manssidan. Hans gravplats är okänd. Gift (Lagerqvist s 27). |
