Hilma Maria Marrti

Blev 91 år.

Äktenskap med Johan Hjalmar Skillerstedt (Pudas) (1882 - 1950)

Noteringar

Hilma var det sista barnet som föddes på Marttigården i Lainio, den gård som hennes farfars far byggde och där laestadianismen sägs ha uppståt. Idag är gården museum och har flyttats ett hundratal meter nedströms från sin ursprungsplats.

Hilma föddes den 6 oktober 1883, först i en syskonskara på elva.
Hennes föräldrar, Johan Petter Isaksson Martti och Helena Henriksdotter Rova, var inte gifta utan endast trolovade så Hilma fick streck i kolumnen "oäkta" i födelseboken - där hon underligt nog inte är införd förrän 1885, det år hennes föräldrar gifte sig! Alla andra barn är införda i den ordning de föddes.

Som 22-åring, den 20 maj 1905, gifte sig Hilma med den ett år äldre änklingen Johan Hjalmar Henriksson Pudas. De stannade kvar i Lainio hela livet och fick 13 barn

Detta berättas om om Hilma, som förmedlats till Lena genom hennes döttrar Eva och Terese i Masugnsbyn i juli 1998
Från Lainio åkte man med häst till Kiruna för att köpa livsmedel som mjöl, socker och salt i Silverbrandts affär. Hilma var i bland med på sådana resor och har berättat för döttrarna hur man rastade vid Suptallen och övernattade i Svappavaara. Gubbarna fick sova på golvet. Kronan gav gårdarna ersättning för att de tillhandahöll uppstallning över natten.

Hilmas dotter Terese berättade hur de arbetade med att skära och mala kornet. Åkrarna var stora och arbetet tungt. Man gjorde grovt kornbröd som var mjukt och ojäst. Senare började man göra surdeg och då fick kornbrödet jäsa. När man fick köpa mjöl började man göra hårtbröd.
Hilma började röka redan som 8-åring för att undvika TBC. Hon hade en krokig pipa med lock.

Emot giftermålet
Hennes föräldrar var till en början emot att hon skulle gifta sig med Hjalmar, vars fru hade dött i barnsäng två år tidigare. "Ska byns skönhet gifta sig med en änkeman?" sade de om den då 22-årige Hjalmar ...

Paret bodde först i Hjalmars föräldrahem Allanpää. Men de ville bygga något eget och i början av oktober 1918 stod det nya huset inne i byn färdigt. När familjen flyttade in fick de tigga ihop tidningspapper till tapeter, som klistrades fast med en blandning av mjölk och piimä (fil) eller med mjölvälling. Rödrutiga gardiner som täckte nedre fönsterhalvan var vanligast, men i kammaren hade Hilma långgardiner. I det nya huset fanns ett pörte och två kammare, en med värme och en kall. Huset hade stora ugnar och enkla fönsterrutor.

Friska barn
"Vad konstigt, alla barnen är friska" sade sjuksystern som kom på hembesök till Hjalmar och Hilma. Men i deras hem fanns det ju alltid kött, fisk och mjölk. Hjalmar jagade och fiskade, man åt får- och nötkött från gården och ren som man köpte av samerna. Vid renkoket brukade Hjalmar gå runt med den varma tungan i handen och smaska - det var en riktig delikatess, tyckte han.

Samer övernattade
Samer fick ofta sova över på Marttigården. De var nomader och ansågs av många bofasta som mindervärdiga. Men när de kom nedför älvens is varje år med de stora hjordarna och hundarna som skällde var det ett skådespel ingen ville missa. Ännu när Harry, Hilmas dotterson, var liten i slutet på 30-talet kom de med renar i 10 000-tal och de fick slakta på gården i Kuokso.

Hilma var känd som en piprökande krutgumma som vågade säga vad hon tyckte. Hon blev änka 1950, men bodde kvar på gården länge därefter.

Hilma var nära 93 år gammal då hon 1976 dog i sviterna av en lunginflammation. Hon var liten och tunn och vägde vid sin död bara 36 kilo.

Hilma hade ofta haft kalla fötter, och när hon låg i bårhuset i väntan på begravning hade en av hennes döttrar en dröm: Hilma kom och sade att hon fortfarande frös om fötterna. Dottern var lite rädd av sig, men när drömmen återkom gång på gång såg hon ingen annan råd än att gå till en som var lite modigare och be henne göra vad som måste göras.
Så kom det sig att Hilma begravdes med ullstrumpor på.

Källa: Lena Gärdemalm, Vittangi

Personhistoria

Källor