Johan Carlsson (de Mornay)

Friherre. Blev högst 37 år.

Sambo med Märta Oxenstierna (af Eka och Lindö) (1586? - 1632)

Noteringar

Student i Rostock i juli 1585, i Wittenberg 7 dec. 1586, i Tübingen 29 okt. 1588 och i Heidelberg 2 okt. 1593; medlem av ständerdomstolen i Linköping mars 1600. — D. skrev sig till Helgerum och Erikstad i Småland. G. trol. 1603 eller 1604 m. sin sysslings dotter friherrinnan Märta Oxenstierna, d 22 aug. 1632 i Viborg, dotter av riksrådet friherre Gustaf Gabrielsson. Oxenstierna af Eka och Lindö och Barbro Axelsdotter (Bielke) samt 1616 omgift med riksrådet friherre Jöns Kurck.

D. synes först ha studerat vid universitetet i Köpenhamn men avreste sommaren 1585 till Tyskland, där han under ledning av sin preceptor, Nicolaus Ringius, idkade studier vid olika akademier, till en början i Rostock, Åtskilliga år dröjde han i Tübingen, vars lärosäte av många ansågs som Tysklands förnämsta. Ringius prisar i brev till hemmavarande fränder hans snabba framsteg. Han levde sedan en tid i Frankrike men utsträckte sina resor även till »andra nationer» och hemkom till Sverige med anseende som »en märkligt lärd, skicklig och förfaren herre». D. vistades 1593 hos sin moder på Helgerum. Han blev inblandad i de pågående striderna mellan konung Sigismund och hertig Karl. Redan till följd av sina släktskapsförbindelser var han predestinerad att taga konungens parti. Härtill kom, att den småländska adeln i allmänhet vid denna tid uppträdde som Sigismunds anhängare. Vid ständermötet i Stockholm juli—aug. 1597 var D. en av ledarna för adelsoppositionen mot hertigen. I början av aug. 1598 uppvaktade D. konungen i Kalmar för att erbjuda honom sin tjänst men återvände kort därefter till sin moder. Den 14 aug. bröt konungen upp från Kalmar och styrde sjöledes kosan till Stegeborg. Vid framkomsten utfärdade han befallning till D. att omedelbart inställa sig vid krigsskådeplatsen. Denne lydde och deltog i spetsen för ett tiotal egna ryttare på konungens sida i striderna vid Stegeborg och Linköping. Efter Sigismunds förlikning med hertig Karl 28 sept. begärde D. orlov ur tjänsten och återvände till Helgerum. På nyåret 1599 erhöll D. hertigens kallelse att komma till det beramade ständermötet i Jönköping 5 febr. men undskyllde sig med sjukdom. Huruvida detta motiv endast var ett svepskäl från D: s sida undandrager sig numera all bevisning. Säkert är, att D. i likhet med den småländska adeln överhuvud vid denna tid började vackla i sitt ställningstagande. Härtill bidrog icke minst Sigismunds snöpliga avfärd till Polen, varigenom han lämnade sina svenska anhängare i sticket. Då D. i likhet med Svante och Erik Bielke av hertigen kommenderades mot de konungatrogna i Kalmar, föredrog han emellertid att i de förras sällskap fly till Danmark, särskilt som hans kusin Johan Sparre i egenskap av konungens ståthållare ledde stadens försvar. Å andra sidan synes D. icke direkt velat stöta sig med hertigen. Från mars 1599 finns nämligen bevarat ett egenhändigt koncept till försvarsskrivelse, i vilken D. bl. a. ingående motiverar sin flykt till Danmark. Hela skriften karakteriseras av en tydlig önskan att undvika en brytning. Hertigen hyste emellertid alltjämt misstro mot D., ehuru han samtidigt bemödade sig att vinna honom för sina syften. Sedan Kalmar fallit i hertigens händer 12 maj 1599, inkallades D. till muntligt förhör därstädes, vilket varade en vecka (22—29 maj). Först sedan D. underskrivit en skriftlig trohetsförsäkran, vari han bl. a. måste samtycka till Jönköpings beslut, fick han tillåtelse att »draga dädan». Dessförinnan hade han hunnit bevista den avrättade Johan Sparres begravning i Kalmar. Försoningen med hertigen manifesterades utåt genom D: s deltagande såsom medlem av ständerdomstolen i Linköping, vilken uttalade dödsdomen över bl. a. D: s kusin Erik Sparre. Denne hade till D:s begåvning och rika bildning knutit förhoppningar, vilka på grund av tidsomständigheterna aldrig kommo att infrias. Även i det följande var nämligen D. föremål för Karls utpräglade misstro.

D: s levnadsöden efter 1600 äro föga kända. Troligen bodde han under denna tid hos sin moder på Helgerum. Emellertid var han vid riksdagen 1605 bland de frälsemän, som rannsakades i Stockholm såsom misstänkta för opposition mot konungen. I en dennes tänkesedel för rådet 24 maj 1605 heter det, att D. skulle tagas i förhör såväl på grund av bristande rusttjänst som ock »därför att han kryper så i skrubb» och så ofta ihågkoms i Hogenskild Bielkes dotter Ebbas brev. D. borde med tolv av adeln fria sig från att ej ha stämplat mot K. M: t eller varit ihop med Bielke och hans dotter i vad de haft för händer. Han synes ha insjuknat i fängelset och avled barnlös snart härefter samt begrovs vid faderns sida i Riddarholmskyrkan, där hans svåger Axel Oxenstierna, som synes ha varit verkligt fäst vid D., lät uppsätta ett epitafium över honom. I den av rikskanslern författade latinska inskriften karakteriseras D. såsom »i bildning och duglighet en av sin tids främste». Om de till D: s minne grundade stipendierna, se släktart. ovan. — D: s papper förvaras bland de Trolle-De Mornayska familjepapperen i Riksarkivet. Delar av hans brevväxling med Erik Sparre äro tryckta i bilagorna till Karl IX:s rimkrönika, utg. av B. Bergius (1759).

J. E. Almquist.

Personhistoria

Källor