Erik XIV Vasa (Gustavsson)

Kung i Sverige 1560-1568. Blev 43 år.

Barn med Agda "Agda Caritas" Persdotter (1537? - >1570)

Noteringar

Erik XIV 1533-77, svensk kung.Genom Arboga artiklar 1561 stärkte Erik riksenheten och skaffade sig, genom inrättande av en överdomstol, Konungens högsta nämnd ( Höga nämnden ), med Jöran Persson i spetsen, ett verktyg för sin personliga maktutövning. han inledde den expansiva svenska Östersjöpolitiken genom förvärvet av Estland 1561 och kom 1563 i krig med Danmark och Lubeck, under vilket han visade sig äga militär organisationsförmåga. Den inrikespolitiska åtstramningen föranledde konflikt med brodern Johan och högadeln. Eriks sjukliga misstänksamhet och häftighet ledde till Sturemorden 1567. Då han samma år äktade Karin Månsdotter gjorde adeln med hertigarna i spetsen uppror. Erik fråntogs kronan och hölls sedan fången på olika slott i Sverige och Finland, tills han på Örbyhus slott sannolikt mördades på befallning av Johan III. Erik var rikt begåvad, hade mångsidiga intressen och stod på höjden av sin tids bildning.
Gustav den förstes äldste son är en av de mest tragiska gestalter, Sveriges historia har att uppvisa. Det var en högt begåvad natur, ett hjärta, som var brinnande för Sveriges ära, ett klart och genomträngande förstånd i många ämnen, som höves en konung att känna, rika kunskaper och överträffande kroppsegenskaper; men ett olycksaligt lynne, till en början ärvt av modren och sedan av omständigheterna och en föga aktningsvärd omgivning misslett och förmörkat, gjorde hans olycka, emedan det till och med röjde spåren av vansinne.

De hävdatecknare, som strängare bedömt honom än han förtjänar, hava glömt, att hans fader just lät uppfostra honom i dessa grundsatser om majestätets gudomliga helgd, vilka så lätt komma ett huvud att svindla, medan den gamle tillika omgav honom med så många motvikter och inskränkningar, i det hans bröder fingo nästan lika makt, som han själv, att han oupphörligt måste känna sig oroad och retad, helst han genast i Johan fann en trolös broder.

De förträffliga författningar, som utmärkte början av Eriks regering, och i vilka den skicklige men hätske och föga samvetsgranne Göran Persson hade mycken del, äro kraftiga bevis på hans kännedom om sina plikter och hans kungliga vilja att uppfylla dem. Men han var försatt i en falsk ställning, därföre att han hade sina trolösa och mäktiga bröder emot sig. och bakom dem hotade en rå och mäktig adel att inskränka konungamakten, som just var Eriks dyrbaraste helgedom.

Konungens politik blev, ifrån första början, förhatlig, därföre att den måste riktas emot hans bröder.

Dessutom har hans närmaste eftervärld, som just sökte sitt försvar genom att förnedra hans minne, varit mån att tillintetgöra så mycket som möjligt av det, som kunde sätta hans handlingar i en bättre dager. Därföre, att så många offer föllo för hans straffande svärd, dömde man att de alla voro oskyldiga.

Då var likväl icke förhållandet, ty mitt under de ofta av en skuggvärld misstänksamhet ingivna och med en sökt klyftighet hopspunna anklagelsepunkterna mot dem av den högsta adeln, som föllo under Erik, finner man verkliga skäl och starka anledningar till den övertygelsen, att förrädiska stämplingar voro å bane emot konungen och hans krona. Med sitt våldsamma lynne kunde Erik därföre icke hejda sig från att gripa in i rättvisans lugna och lagliga gång.

Hans straffdomar bliva därföre, emedan de sakna laglighet, blodiga mord.

Hade han dött, då han störtades från sin tron, skulle eftervärlden med ännu stegrad fasa, i honom endast sett tyrannen, träffad av vedergällningens stränga dom. Men hans sista lidande och den död, åt vilken hans egen broder offrade honom, hava förvärvat honom hos eftervärlden ett medlidande, som försonar med hans minne.

Dessutom uppträdde vid hans sida den ljusa gestalten av en kärleksfull och ädel gemål, upplyftad ur det ringaste stånd till tronen och belönande den kunglige makens vilda och misstrogna ömhet med en sådan tillgivenhet och trohet, att icke ens de bittraste fiender till den störtade konungen förmått häfta en fläck vid hans namn.

Det ligger mycken bitterhet men också mycken sanning i Eriks svar till sin broder, då denne, inför rikets ständer förebrådde honom, att han var från vettet: "blott en gång var jag det, och det var, då jag släppte dig ur fängelset."

Personhistoria

Källor