Alf Roar Dag Meyerhöffer

Infanterriinspektör. Blev 70 år.

Barn med Mabel Amanda Falkman (1890 - 1968)

Noteringar

Meyerhöffer, Alf Roar Dag, f 16 dec 1891 i Luleå, d 29 april 1962 i Sthlm, Matt. Föräldrar: majoren Carl Oskar Theodor M o Ida Aurora Ekman. Studentex vid Luleå hal 4 juni 10, volontär vid Norrbottens reg 6 maj 11, oflicersex 20 dec 13, underlöjtn vid Norrbottens reg 31 dec 13, löjtn 1 jan 17, reg:adjutant där 19–22, elev vid krigshögsk 22–24, aspirant vid generalstaben 15 okt 25–27, kapten vid Norrbottens reg 15 nov 28, led av stadsfullm i Boden 30–32, K M:ts ombud i Norrbottens skytteförb 30–34, led av Norrbottens läns landsting 30–38, av AK 33–36 (led av AK:s tredje tillf utsk 33, av AK:s första tillf utsk 34–36), major vid Jämtlands fältjägarreg 11 dec 36, överstelöjtn där o beredskapsofficer vid andra arméfördeln:s stab 1 okt 39, chef vid nämnda stab 41–42, chef för fältförbandet I 35 8 maj–sept 42, överste o sekundchef för Livreg:s grenadjärer 1 okt 42, tf inspektör för infanteriet o kavalleriet 1 okt 47, ord 49-51. – LKrVA 47.

G 15 nov 1919 i Umeå m Mabel Amanda Falkman, f 16 nov 1890 i Great Falls, Montana, USA, d 6 aug 1968 i Sthlm, Matt, dtr till farmaren Frans Edward F o Olinda Pettersson.

Biografi
Alf M växte upp i ett officershem i övre Norrland. Fadern tjänstgjorde vid vad som skulle bli Bodens fästning. Det är sannolikt att M djupt präglades av de stämningar som rådde inom officerskåren decenniet före första världskriget; stämningar som kännetecknades av misstro mot Ryssland – den ryska faran – och en nationalism som ofta kombinerades med Karl XII-dyrkan och drömmen om en ny sv storhetstid.

M tillhörde den grupp av generalstabsaspiranter som efter det stora nedrustningsbeslutet 1925 valde att verka partipolitiskt för upprustning och för en förändrad sv säkerhetspolitik. Den tongivande kretsen i hans generation, samlad kring Ny militär tidskrift, valde till skillnad från M att agera som en modern intressegrupp, fackmässigt förankrad, utan uttalade partipolitiska sympatier och ambitioner. I M:s väsen låg dock ett framträdande drag av kompromissovillighet. Hans grundinställning förde honom till den radikala gruppen inom högern, samlad i Sveriges nationella ungdomsförbund (SNU). Han kom här snart att inta en framskjuten, tongivande position. Den nationella radikalism som SNU alltmer kom att företräda innehöll krav på mer långtgående samhällsförändringar än de som rymdes inom ramen för den kompromisspolitik som kännetecknade det politiska livet omkring 1930 manifesterad såväl i vågmästarpolitiken som i krisuppgörelsen 1933. Denna beredvillighet till kompromisser hade ingen anhängare i M.

M influerades starkt av den tyska politiska utvecklingen, och han såg med sympati på det nazistiska partiets maktövertagande och oresonliga hållning till samarbete över partigränser. Åren kring 1930 angrep M alltmer öppet högern för den – såsom han uppfattade det – bristande viljan att göra något konstruktivt för försvaret. Han ryckte samtidigt alltmer fram i ledningen för såväl riksorganisationen av SNU som för dess norra distrikt, där han med stor agitatorisk kraft drev "kulturella korståg" mot kommunismen.

De försök som gjordes framförallt av Ivar Anderson för att undvika en fullständig brytning mellan högern (Allmänna valmansförbundet) och SNU, fick till följd att SNU erbjöds möjlighet att bli representerat i riksdagen på högerns listor. M invaldes som representant för Norrbotten i 1932 års val. Kompromissviljan på bägge sidor hade emellertid klara gränser. M tillhörde dem inom SNU som drev fram en brytning med högern genom ovillighet att ge efter i framförallt försvars-, skol- och arbetslöshetsfrågorna. Till skillnad från högern, som ideologiskt utvecklades i ekonomisk-liberal riktning, försvarade M och SNU i nykonservativ anda behovet av statliga ingripanden i ekonomin och därmed viss planhushållning. Han var heller inte' beredd att ta avstånd ifrån nazismen och de kampmetoder denna rörelse använde i det politiska arbetet. Tvärtom inspirerades M starkt av det tyska nazistpartiets effektiva metoder, som han studerat under ett besök i Tyskland sommaren 1933. Inom SNU bildades efter nazistisk modell en kamporganisation och M utsågs till kårchef för kampgrupperna, vilka inom kort uppträdde uniformerade på massmöten där M var ledande agitator. Genom riksdagsbeslut förbjöds emellertid uniformerade sammankomster. I riksdagen verkade M utan framgång för att uniformsförbudslagen skulle upphävas.

Brytningen mellan SNU och högern blev definitiv sommaren 1934. I anslutning därtill lämnade M tillsammans med två andra medlemmar av SNU såväl högerns riksorganisation (AVF) som dess riksdagsgrupp. M:s insats i riksdagen var aktiv men rönte föga framgång. Han angrep framförallt utrikes-och säkerhetspolitiken; medlemskapet i Nationernas Förbund uppfattade han som ett avsteg från neutralitetspolitiken genom att Sovjetunionen var representerat men inte USA. M nominerades inför valet 1936 som första namn på det nationella partiets Norrbotten-lista men blev inte återvald. Själv uppfattade han detta som ett resultat av en massiv politisk förföljelse från såväl kommunister och socialdemokrater som de borgerliga partierna (Wärenstam, Nyman).

M:s rikspolitiska verksamhet upphörde under 1930-talets senare hälft. Orsakerna är fortfarande oklara. Måhända fann M i likhet med många andra inom SNU Hitlers utrikespolitik småningom alltför aggressiv samtidigt som försvarsbeslutet 1936 ingav vissa förhoppningar om militära förbättringar. Det bör understrykas att det som under 30-talets första hälft framförallt förenade M:s – och SNU:s – politik med nazismen var, förutom vissa likheter i kampformer, den skarpa motsättningen till kommunismen och Sovjetunionen. Belägg för att M mer allmänt skulle ha anslutit sig till en nazistisk ideologi eller önskat ett närmande till Tyskland saknas helt.

Parallellt med sin politiska verksamhet gjorde M karriär inom officersyrket. Han uppfattades allmänt som en sällsynt skicklig trupputbildare och var uppenbarligen mer intresserad av den pedagogiska delen av yrket än av de rent strategiska frågorna. Han kom aldrig att tjänstgöra som officer inom generalstaben utan endast som aspirant. Det ligger i sakens natur att M:s politiska framtoning utgjorde en belastning för honom i hans yrkeskarriär. Hans obestridliga kvaliteter som truppman gjorde dock att han 1942 utnämndes till regementschef och överste. 1947 föreslogs han av arméchefen, generalen A Douglas, till inspektör för infanteriet och kavalleriet. Försvarsminister A Vougt hade inga invändningar men den tidigare försvarsministern Sköld var tillsammans med flera andra statsråd emot utnämningen. En politiskt besvärlig situation hotade genom att såväl Vougt som Douglas och M önskade avgå från sina respektive poster om en utnämning inte kom till stånd. Frågan väckte snart uppseende i pressen. En kompromiss nåddes vilken innebar att M endast blev förordnad som inspektör (Jonasson, Douglas). Först ett par år senare kom den definitiva utnämningen. Politiska och personliga motsättningar ledde dock till att han i förtid begärde att få lämna sin tjänst (Rosenblad).

Sedan M avgått, påbörjade han ett intensivt och omfattande militär- och säkerhetspolitiskt författarskap, där han ihärdigt pläderade för ett uppgivande av neutralitetspolitiken. Han ansåg att hans säkerhetspolitiska analyser gav honom säkra belägg för en kommande sovjetisk aggression mot Sverige, som landet inte ensamt hade möjlighet att stå emot. Enda sättet att värna sv territorium var, menade M, genom samverkan med USA inom Natos ram.

I den utrikespolitiska debatten stod M tämligen isolerad. Hans författarskap vittnar emellertid om hans ovilja att i något läge kompromissa med sin övertygelse och hans djupt rotade antikommunism. Dessa båda komponenter tillsammans med en stark nationalism går som -en röd tråd genom hans livsgärning.

Författare
Per Thullberg

Alf R D Meyerhöffer, sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9333, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per Thullberg), hämtad 2022-06-07.

Personhistoria

Källor