Claes Rålamb

Friherre. Blev 75 år.

Äktenskap med Anna Stålarm (1627 - 1666)

Äktenskap med Elisabet Gyllenstierna af Ulaberg (1652 - 1702)

Noteringar

friherre till Bysta i Askers socken, Örebro län, herre till Brogård i Bro socken, Uppsala län, Länna i Almunge socken, Stockholms län, Björkvik i Östra Ryds socken, Östergötlands län, Tranås i Säby socken, Jönköpings län och Beatelund i Värmdö socken, Stockholms län. Född 1622-05-08 i Stockholm. Student i Uppsala 1638-06-22. Utrikes resor 1642–1644. Kavaljer vid fredsunderhandlingarna i Brömsebro 1645-01-02. Krigs- och hovråd 1655-06-30. Envoyé extraordinaire till turkiska hovet 1657-02-22. Landshövding i Uppland 1660-06-02. Riksråd samt tillika hovrättsråd i Åbo hovrätt 1664-08-18, vilket senare ämbete han ej kom att tillträda, utan blev i stället rikskammarråd 1664-09-12. Överståthållare i Stockholm 1673-06-18. Avsked från rikskammarrådsämbetet 1673-12-27. Friherre 1674-03-25, (introducera 1675 under nr 59). President i Göta hovrätt 1678-12-12. Lagman i norra Finland 1680-06-24. Avsked från riksrådsämbetet 1682.

'Han reste efter fullbordade studier vid Uppsala universitet 1642 utrikes, varest han inhämtade ytterligare lärdom och belevenhet. Tog 1644 hemvägen genom Osnabrück och Münster, där den stora fredskongressen då hölls och följde sedan med den till den särskilda fredens återställande i norden avsända franska ambassadören Gäspar Coignel de la Thuillerie, som för honom hyste mycken vänskap. Måste i Roskilde skiljas från franska ambassadören Gäspar Coignel de la Thuillerie, emedan danskarna, under förevändning av pöbelns raseri och bitterhet mot svenskarna, ej ville vidare tillåta franska sändebudet att hava honom i sitt sällskap för att ej än mera bli av honom utforskade i sina anslag samt undkom, oaktat ambassadören förskaffat honom danskt pass, med mycken möda varjehanda forsat, som lades för honom under hans vidare resa genom Danmark, såsom t ex i Helsingör, där pöbeln med våld ville gripa honom, det dock danska kommendanten med militärisk handräckning avböjde.

Inväntade hos fältmarskalken Gust. Horn, som stod framför Malmö, förutnämnde franska ambassadör, vilken han sedan från Landskrona åtföljde till Stockholm, där han avgav berättelse om fredshandeln i Westfalen och svenska armén i Holstein samt om ställningen i Danmark, den han noga utforskat. Förordnades därför 1645-05-02 att bevista mötet med danskarne vid Brömsebo och uppskickades till drottning Christina med fredsvillkoren samt kom tillbaka med hennes tillstånd att dem underteckna. Ägde sin överhets förtroende i hela denna underhandling, men levde sedan skild från de politiska ärendena på sina lantegendomar under hela drottning Christinas övriga regeringstid och uppvaktade endast då stora solenniteter föreföllo vid hovet. Nyttjades sedermera så mycket flitigare av konung Carl X Gustaf och var en utmärkt ämbetsman samt blev en rättvis, arbetsam och driftig rådsherre, vilken var mån om grundlagarnas bestånd samt hushållningen med rikets medel.

Följde 1655 med riksrådet, greve Bengt Oxenstierna till Polen, där han lyckligen underhandlade med polska ständerna och magnaterna, som gåvo sig under svenskt beskydd, samt fick befallning att hålla ett vaksamt öga på polackernas uppförande och underhålla dem i tillgivenhet eller fruktan för Sverige. Fick i staden Posen kunskap om ett hemligt anslag mot sig av de andliga, tillställt av den till Schlesien flyktade polska konungen Johan Casimir, varför han ur staden förvisade sjuttiofyra munkar, förutom högre fäder och många katolska borgare, samt skrämde polska fältherren Czamecki, som kort därefter med 3,000 man kom utanför staden, varest svenska besättningen genom pestens härjningar hopsmält till 200 man, att icke anfalla, i det han utspridde ett rykte om anlagda minor, och räddade således staden, till dess undsättning hann ankomma.
Reste till sin ambassad i Konstantinopel under främmande namn och merendels förklädd till handlande. Fick företräde hos turkiska sultanen Mohammed IV och hade många vidrigheter att genomgå, innan han äntligen erhöll sultanens förklaring om sin neutrala vänskap för Sverige. Författade om denna resa en Kort beskriffning om thet som wid then Constantinopolitaniske resan är föreluppit (tryckt 1679). Talade vid riksdagen i Stockholm 1660 på det kraftigaste emot konung Carl X Gustafs testamente såsom gjort utan ständernas samtycke, vadan det ock blev ogillat och varigenom han hindrade hertig Adolf Johan att inkomma i rådet. Ansågs av den på den tiden mäktige greve Magn. Gabr. De la Gardie såsom sig tillgiven, varför hans förflyttning till Åbo hovrätt omintetgjordes, men blev snart en av nämnde herres starkaste motståndare inom rådskammaren.
Gjorde jämte riksråden Sten Bielke och Knut Kurck kraftiga föreställningar mot den minderåriga konungens (Carl XI:s) försummade uppfostran. Skrev, då de tre ofrälse stånden vid 1672 års riksdag ville hava de adliga privilegierna översedda, så privilegiernas försvar, att frågan alldeles avstannade. Hade därför mycken makt hos adeln och avlägsnades av konung Carl XI till 1680 års riksdag, då han införde envåldsregeringen. Invecklades jämte flera av sina ämbetsbröder i en för dem olycklig statsprocess under början av enväldet, i anseende till styrelsen under minderårighetsregeringen och påstås det, att konungen hotat honom med livets förlust. Har av trycket utgivit »Observationes Juris Practicae, thet är åthskillige Påminnelser vthi Rättegångssaker», tryckt i Stockholm 1674 och 1679, vilket arbete vittnar om mycken lärdom och beläsenhet, samt har efterlämnat i handskrift några juridiska avhandlingar och tros vara författare till en handskriven berättelse Om 1680 års riksdags ährender med dess följder (en handskrift på över 1,000 foliosidor).

Ägde en boksamling av 15,000 volymer på sin gård Länna, däröver han själv skrivit en förteckning och vilken boksamling konung Carl XI år 1693 efter reduktionen skänkte till Uppsala bibliotek, samt dessutom ett mindre handbibliotek i Stockholm. Över honom är slutligen slagen en skådepenning, som å ena sidan visar hans bild med namn och titel och å den andra ett landskap med träd, där tvenne hundar framrusa för att med blödande mun bita i en spikklubba och inskriften 'sibimet invidia vindex', vilket allt tolkats som en framställning av »hans lyckade försvar av adelns privilegier mot de ofrälse ståndens anlopp vid 1672 års riksdag, på samma gång den gav uttryck åt hans förakt för sina avundsmäns och politiska motståndares stämplingar».

Grundade Stockholms Auktionsverk, 1674. Se Biografica.

Personhistoria

Källor