2388 Erik Johansson (Vasa)

Riddare och riksråd. Blev högst 50 år.

Äktenskap med 2389 Cecilia Månsdotter (Eka) (>1475 - 1522)

Noteringar

Erik Johansson var häradshövding i Danderyd och Rydbo och 1504–05 hövitsman på Kastelholms slott på Åland. Han ägde sätesgården Rydboholm i Uppland.

År 1490 dräpte han en man från Stockholm, som gjort intrång på Rydboholms marker, och fick efteråt lova att icke vidare dem låta slå, hamra och hantera som andra oskäliga skogsdjur, ryssar eller dödsfiender.[1]

Under stormannaupproret mot morbrodern Sten Sture den äldre 1497 skall han ha plundrat Fröunda prästgård, varför han en tid hotades med bannlysning. När inbördsstriderna ebbat ut var Erik Johansson delaktig i förlikningen mellan Sten Sture den äldre och Hans av Danmark och blev dubbad till riddare vid kung Hans kröning senhösten 1497.[1]

Erik Johansson stödde sin morbror Sten Sture den äldre i ett lyckat uppror mot kung Hans som gjorde Sten Sture till riksföreståndare, varefter Erik blev Svenskt riksråd. Hans jordinnehav ökade ännu mer efter att morbrodern avlidit 1503, och Erik ärvde alla hans gårdar i Uppland och Sörmland.[1]

Enligt flera 1500-talskällor, bland andra Olaus Petri och den lybeckske krönikören Reimar Kock, skall han ha tillhört dem som avrättades vid Stockholms blodbad. Enligt berättelsen skall Erik Johansson ha kommit för sent till kröningsfesten och ovetande om vad som pågick där inne, bankade han på dörren och krävde att släppas in. Så skedde och sålunda avrättades även han.

Kungafadern Erik Johansson har fått ett mycket dåligt eftermäle. I allmänhet beskrivs han som trätgirig, brutal och med dålig respekt för lagar och regler, trots att han var häradshövding.[1] Hans egen systerdotter har kallat honom en simpel och enfaldig man. Arkivariern och 1500-talshistorikern Rasmus Ludvigsson beskrev honom som "en lustig och snacken herre, så at han genom sitt lustige snack offte kom mongen til löye", och släktforskaren Hans Gillingstam har skrivit att Erik Johansson var ett ovanligt svagt nummer inom sin lysande ätt.[1]

Det franska sändebudet Charles Dançay, som 1567–73 rapporterade att han skall ha varit en dåre, som rände kring på gatorna, men den uppgiften kan knappast heller tros vara en objektiv sanning. I Stockholms stads tänkeböcker finns också ett antal brottmål mot honom, han gjorde sig bland annat skyldig till dråp. I övrigt känner man mest till mer sentida nationalistisk historieskrivning.

[ 1 ] Larsson, Lars-Olof (2002). Gustav Vasa – landsfader eller tyrann?

Personhistoria

Källor