Gustaf Otto Stenbock

Greve. Blev 71 år.

Äktenskap med Brita Horn af Åminne (- 1653)

Noteringar

greve till Bogesund, friherre till Kronobäck och Öresten. Riksråd. Riksamiral. Guvernör i Riga. Liksom ättemännen i allmänhet valde S. krigarbanan, blef 1631 ryttare och 1632 kornett vid Småländska rytteriet och utgick nitton år gammal i tyska kriget, där han öfvergick till infanteriet. Här utmärkte han sig vid alla tillfällen för sin duglighet och sitt mod och fortgick på den korta tiden af tio år 1633–43 från fänrik till generalmajor af infanteriet. Vid danska krigets utbrott 1644 hemkallades han för att leda försvaret af Värmland och fyllde detta värf på ett berömligt sätt. När tyska kriget slöts med Westfaliska freden 1648, hade den blott trettiofyraåriga mannen uppstigit till värdighet af general. Under de följande fredsåren upphöjdes han 1651 till riksråd och grefve samt utnämndes 1652 till krigsråd och lagman öfver Ingermanland. I Carl Gustafs polska fälttåg trädde han ånyo i lederna och skar med djärf hand nya lagrar. Från 1654 förde han befälet öfver en stor del af den svenska hären i Polen, slog 1656 den öfverlägsna fienden vid Philippowo och belönades för denna seger med fältmarskalksstafven. Från Polen hemsändes han 1657 för att skydda den södra gränsen mot danskarna samt utnämndes efter Bohusläns eröfring 1658 till generalguvernör öfver Skåne, Halland och Bleking. Då kriget åter utbröt 1659, kämpade han mot danskarna på Fyen, men blef slagen vid Nyborg, där hela hans trupp blef tillfångatagen och han själf med möda undkom.

Efter freden i Köpenhamn fortfor han att såsom generalguvernör styra de nyeröfrade landskapen till 1661, då han utnämndes till riksamiral och intog en plats bland riksförmyndarna. »Här kom han på en plats, hvars göromål han ej mäktade uppfatta, hvars åligganden han ej mäktade uppfylla och hvars frestelser han ej mäktade emotstå, men en plats, hvars höjd ådrog honom af både samtid och eftervärld den oundvikliga granskning, som ej låter något fel slippa oanmärkt.» Inom förmyndarstyrelsen följde han i regeln slafviskt sin svåger, M. G. de la Gardie. Som riksamiral utförde han mot Danmark en för sent utrustad sjöexpedition, som lände både landet och honom själf till skada. S. dömdes också 1676 förlustig riksamiralsämbetet och skyldig att ersätta kostnaderna för flottans utrustning. Hans sista militära värf var gränsförsvaret mot Norge under kriget 1677–79.

Vid reduktionen var han bland dem, som hårdast drabbades af Stora kommissionens efterräkningar. De återbetalningar, han ådömdes, medtogo hela hans förmögenhet och bragte den frejdade krigaren till tiggarstafven. 1666–84 var han kansler för Lunds universitet. Sv. akad. lät 1872 prägla en minnespenning öfver honom och hans minne är i dess handlingar för 1873 tecknadt af F. F. Carlson.

Personhistoria

Källor