Margareta Eriksdotter Leijonhufvud

Konung Gustav den förste hade blivit änkling efter sin första gemål, och beslöt att ibland rikets infödda adelsjungfrur välja sig en ny gemål. Hans val föll på Margareta, som på mödernet var av Wasasläkten.

Margareta, utmärkt för sin skönhet och sin ädla egenskaper, hade blivit förlovad med Svante Sture, som dock var tre år yngre än hon.

Sina släktingars böner och konungens egen personlighet förmådde hon icke motstå, och hon försakade den frånvarande ynglingens kärlek för den manlige konungens. Detta äktenskap blev för båda ganska lyckligt.

För konungen var Margareta hans goda ängel. Hon förstod att lugna och mildra det uppbrusande Wasalynnet, då hon med sina ömma omsorger, sina varma förböner väckte hos den stränge härskaren välviljans och kärlekens känslor. Han rådfrågade henne ofta, och hennes ljusa förstånd ledde eller bestämde mången gång hans beslut. Därföre räknade han de femton år, då hon var hans maka, såsom sina lyckligaste. Äktenskapet förljuvades av tio barn, av vilka endast tvenne dogo i sin barndom.

Då hon lades på sotsängen på Tynnelsö slott, där hon vistades, blev det en sorg icke blott i konungahuset, utan i hela landet.

Hennes förmaningar från dödsbädden verkade dock icke vad hennes hjärta åsyftade: det blev ingen enighet bland Wasasönerna, och även en av döttrarna, Cecilia, som ärvt moderns skönhet, ärvde icke tillika hennes dygd.

Med Margaretas död var den goda stjärnan nedgången från kungahusets himmel.