Karin (Katarina) Månsdotter

En fänrik, som säges hetat Maximilian, fattade även en häftig böjelse för Karin, men den svartsjuke konungen gav honom befallning att avgå till krigshären mot Norge. Då han likväl först ville smyga sig upp på slottet, för att åtminstone taga avsked av sin ungdoms älskade, blev han gripen av slottsknektarna. Den, så snart det gällde att tillfredställa konungens lidelser, tjänstaktige Göran Persson lät anklaga, döma och i en säck dränka den olyckliga älskaren.

Konungen for, de vackra sommaraftnarna, med sin älskarinna och några av sina förtrogna, uppåt Mälaren, varvid på de gröna stränderna musik och lekar uppfördes. En kärleksvisa från den tiden har man länge trott vara författad av konungen till henne.

Då Erik, efter de grymma Sturemorden blev vansinnig och lopp till skogs, var det Karin, som äntligen lyckades återföra honom till sig själv. Av tacksamhet beslöt han därföre upphöja henne på tronen. Han fordrade, att hans bröder skulle erkänna henne såsom drottning och hennes barn såsom tronarvingar. Ärkebiskopen vigde och krönte den fattiga bonddottren. Men hennes lycka och höghet räckte icke länge. Erik såg sina bröders uppror vinna framgång och måste slutligen förbyta tronen i ett hårt fängelse.

Karin flyttade till Liuxala kungsgård i Finland. Till sällskap i den natursköna nejden hade hon stundom sin dotter Sigrid. Sin son, Gustav, fick hon icke behålla hos sig, utan han irrade flyktig omkring i Europa, understödd av henne. Dottern blev gift med en landshövding i Finland.

Den sköna men olyckliga drottning Karin uppnådde en tämligen hög ålder, och överlevde sin son, som avled i rysk fångenskap. Hon blev begraven i sin mågs familjegrav i Åbo domkyrka.