Gustaf Wasa Eriksson

Valspråk:Omnis potestas a Deo est ( All makt är av Gud )

På ålderns höst
De sista åren i Gustavs liv blev besvärliga. i nästan 40 år regerade han praktiskt taget ensam hela det svenska riket. Till slut insåg han att han inte längre hade den hälsa som krävdes för en sådan uppgift. År 1556 skriver han så här :

Känne Gud, att vi för vår person hafva gjort, hvad oss hafver mest varit möjligt, och vare oss nu hvila och rolighet högligen behof, efter vi göras nu fast trötta och svaga både i hufvudet, ögonen och eljest.

Stridigheterna inom familjen orsakade Gustav stora problem de sista åren, och relationen med sönerna blev stundtals bittra. 1560 var han en gammal man, som ofta plågades av huvudvärk. Enligt Michael Roberts så var han högeligen begiven på gnälligt självmedlidande, att gnälla på den tunga regeringsbördan och oroa sig för framtiden var en favoritsysselsättning för honom. Han oroade sig ständigt för hur det skulle bli i landet när han gick bort, han gav inte mycket tilltro till sina söner. Tyvärr visade det ju sig att han fick rätt, åren 1560-1600 är inga roliga år i svensk historia. Erik blev galen, och Johan begick alltför många misstag.

På våren 1560 insjuknar Gustav i en besvärlig feber. Han tillfrisknade snart, men kände själv att slutet inte kunde vara långt borta. Den 18 maj 1560 utgick en kallelse til hela landet. Ridderskapet, adeln, samt två bönder och två präster från varje härad samt fyra borgare från varje köpstad skulle komma till Stockholm den 16 juni.

I Rikssalen på Stockholms slott hälsade han alla välkomna. Han påminde alla om hur det hade varit i Sverige tidigare, och bad dem att aldrig glömma bort hur dåligt det hade varit under de utländska kungar som förut hade styrt landet. Blygsamhet var inte Gustavs starka sida, så han liknade sig själv vid David och kung Kristian av Danmark liknades vid Goliat. Riksdagen fick lova att hålla de löften som tidigare getts, t.ex. att Sverige nu hade ärftlig tronföljd, och att Erik skulle bli nästa kung. Beslutet undertecknades i Stockholm den 30 juni 1560.

Erik (XIV) reste iväg till England på friarresa den 15 augusti, och redan dagen efter började Gustav känna sig svag, och insjuknade i svår diarré. Kungens bardskär (läkare) Mäster Jacob och apotekaren Mäster Lucas gjorde vad de kunden, men det var kyrkoherden i Storkyrkan, Mäster Ofeegh som hade kungens förtroende. Han ordinerade violsirap mot huvudvärken, granatäpplen att äta, endivievatten att dricka och vidare rosenolja och avkok på änssyrablad. Frågan är väl om detta hade någon läkande effekt över huvud taget. Trots att man gav kungen den mest lättsmälta mat, t.ex. mandelmjölk, löskokta ägg, järpkött o.s.v. så hjälpte ingenting.

En natt ville kungen att man skulle stödja honom så att han fick gå lite för att pröva sina krafter. Han måste dock snart läggas igen, varpå han yttrade "O, vilken svår pilgrimsfärd var thenne och mig till liten avlat". Drottning Katarina vakade hos kungen från det att han blev sjuk i slottets stora sal tills han fördes över till det inre kungsmaket, hon höll själv på att avlida efter allt vakandet.

Kyrkoherde Johannes Ofeegh försökte få kungen att bekänna sina synder, men Gustav ville inte höra om detta, han visste väl vilka synder han begått men ville inte bekänna dem inför prästen.

Den 29 september kl. 4 på morgonen kom Ofeegh upp till kungen och såg att denne inte kunde ha långt kvar, varpå han sprang hem efter bönboken. En dansk läkare, Mäster Guilhelmus Gortterus trodde att kungen var död och drog ner nattmössan över hans ögon, men Gustav vaknade till, drog upp mössan och frågade vad som var på färde. Kyrkoherden hade då kommit tillbaka och talade till kungen: "Allernådigaste herre och konung, troo i på Jesum Christum och hörer min röst, så giver oss något tecken". Kungen svarade med hög röst "ja". Alla blev glada åt detta och Gustav skildes från livets alla sorger efter ett par sista andetag.

Kungen lik stod på lit de parade på Stockholms slott i 8 veckor. Den 17 december satte sig den högtidliga processionen iväg mot Uppsala. Först gick 700 man från kungens livknektar, sedan 20 svartklädda ryttare och efter dom 200 djäknar, präster och biskopar som sjöng psalmer. Efter dom kom fyra beridna härolder och därpå 24 fanbärare med landskapsfanorna i svart tyg. Först därpå kom de förnämsta adelsmännen och den kungliga familjen samt hovet.

Begravningen skedde den 21/12 och båren bars av 8 biskopar in i Uppsala Domkyrka. Biskop Peder Swart höll en flera timmar lång hyllningspredikan. Vid slutet av ceremonin steg Svante Sture fram med rikssvärdet. Han stötte svärdet i golvet 3 gånger och utropade "Konungen är död". Därpå lämnade han svärdet till Prins Erik och uppmanade honom att regera landet väl.