Blodsbröder
Stora salen på Stockholms slott vid midsommartid år 1560. Scenen var både dramatisk och ödes mättat behärskad. Den gamle Gustav Vasa hade låtit inkalla rikets ständer och nu framträdde han en sista gång inför dem. Bara några månader senare skulle den man som regerat Sverige i trettionio år (riksföreståndare 1521, kung från 1523) vara död. Bredvid kungen när han höll sitt avskedstal fanns hans fyra söner: Erik, Johan, Magnus och Karl. Det var den äldste av dem, Erik, som skulle ta över. Så var det bestämt i Västerås arvförening från 1544.
De historiekunniga riksdagsmännen kunde blicka bakåt i tiden och med oro studera fejderna mellan Magnus Ladulås tre söner – Birger, Erik och Valdemar – som i början av 1300-talet kastade in landet i en blodig härva av inbördesstrider och brodermord (Håtunaleken och Nyköpings gästabud).
Just ett sådant scenario försökte Gustav Vasa undvika genom att förse sina söner med varsitt hertigdöme. Döttrarna var aldrig aktuella för den typen av gåvor, de skulle giftas bort med söner ur fina europeiska furstefamiljer (något som inte alltid visade sig bli så lätt för uppkomlingen Gustav Vasa). I hertigdömena fick sönerna disponera kronans inkomster och styra som i sitt eget rike, men hela tiden var de underordnade kungen och skulle ställa trupper och andra resurser till hans förfogande om så behövdes.
Med Katarina av Sachsen-Lauenburg fick Gustav sonen Erik (född 1533) och med Margareta Leijonhufvud fick han ytterligare tre söner som skulle leva till vuxen ålder: Johan (född 1537), Magnus (född 1542) och Karl (född 1550).
Johan försågs 1556 med ett hertigdöme som utgjordes av betydande delar av Finland, medan Erik strax därefter(i väntan på att få överta tronen) erhöll ett eget hertigdöme i Småland och på Öland.
Snart utvecklades en praktfull renässanskultur vid de hertigliga hoven i Åbo och Kalmar. Magnus förlänades i faderns testamente 1560 ett mycket splittrat hertigdöme, vars bas låg i Östergötland och norra Småland, men också hade delar i nordöstra Västergötland, södra Närke och Dalsland. Vadstena blev Magnus residensstad och han kallade sig också hertig av Östergötland. Karl tillträdde sitt hertigdöme först i samband med att Erik störtades från tronen och Johan tog över makten år 1568. Karl tilldelades ett hertigdöme som omfattade Värmland, större delen av Södermanland och Närke samt några socknar i Västmanland och en del av Vadsbo härad i Skaraborg. Senare överfördes resten av Vadsbo och hela Valle härad från Magnus till Karls hertigdöme.
Gustav Vasas syfte med att tilldela sina söner hertigdömen var uttalat att stärka riksenheten. Den gamle kungen var mycket medveten om risken för brödrafejder som kunde slita sönder landet i inbördeskrig, i synnerhet om de yngre sönerna som inte ärvde tronen kände sig missgynnade. På det här sättet hoppades kungen bevara enigheten och vänskapen mellan bröderna, vilket i förlängningen skulle stärka Sveriges enighet inåt och utåt.
Denna uträkning stämde också till en början, men bara så länge alla bröderna hade hertigdömen och befann sig på jämställd nivå. Så fort den gamle kungen avled förändrades förutsättningarna och just det som han velat undvika blev ett faktum: brödrafejd och inbördes splittring.
Som hertigar i slutet av 1550-talet hade såväl Erik som Johan agerat för att få ökat manöverutrymme under faderns sista levnadsår. Här fann de båda bröderna varandra och samordnade inte minst sin politik i Baltikum och visavi England, om möjligt dessutom utanför Gustav Vasas synfält.
Men när Erik kom till makten 1560 ändrades förutsättningarna radikalt; nu hade han som kung ett eget intresse av att hertigarna inte bedrev en politik som i något avseende stred mot rikspolitiken. Genom de så kallade Arboga artiklar på våren 1561 förmådde Erik riksdagen att inskränka hertigarnas myndighet. Eftersom Karl fortfarande var ganska ung och Magnus börjat visa tecken på den sinnessjukdom som snart skulle bryta ut för fullt, var det i realiteten Johan som var Erik XIV:s problem.
Med sina nära kontakter med Polen bröt Johan i praktiken mot förbudet att föra en egen utrikespolitik och konflikten mellan de två kompromisslösa bröderna blev allt intensivare. Kulmen kom när Eriks trupper år 1563 belägrade Åbo slott och tog Johan, hans hustru Katarina Jagellonica och deras anhängare till fånga.
Nu väntade fyra år i fångenskap på Gripsholms slott för det finska hertigparet. Här i slottsfängelset skulle deras dotter Isabella födas och dö, bara två år ung, och även sonen Sigismund kom att födas i fångenskap, medan Erik övervägde att överlämna Katarina som brud till tsar Ivan den förskräcklige av Ryssland.
År 1567 släpptes Johan och Katarina. Konflikten hårdnade dock igen och i juni 1568 reste bröderna Johan och Karl upprorsfanan med stöd inte minst av högadeln.
Efter ett kort men blodigt inbördeskrig störtades Erik XIV från tronen av de två bröderna, hans hatade rådgivare Jöran Persson torterades till döds under Johans överinseende och den detroniserade kungen fängslades tillsammans med sin familj. Erik skulle aldrig komma att lämna sitt fängelse levande. I hans bevarade dagsboksanteckningar kan vi läsa om den plågade fångens ångest när hans familj slets ifrån honom. Maktkampen mellan bröderna Erik och Johan slutade inte förrän en februaridag 1577 på Örbyhus slott i norra Uppland, då Erik drog sin sista suck.
Hertig Magnus visade aldrig några politiska ambitioner, men å hans vägnar agerade i stället bröderna. I synnerhet Johan försökte först få Magnus gift med Katarina Jagellonicas äldre syster Anna, som i sin tur var arton år äldre än Magnus. Från polsk sida var det nämligen länge ett krav att den äldre Anna först måste bli gift, innan man kunde acceptera Johans frieri till Katarina. När den polska anknytningen inte gick att genomföra övervägde Johan ett giftermål med drottning Maria Stuart av Skottland. Erik å sin sida föreslog en rad tyska prinsessor. Inget av dessa projekt realiserades och sannolikt spelade den begynnande sjukdomen en roll för svårigheterna att lansera Magnus på äktenskapsmarknaden. En notis från 1561 om mediciner till Magnus har tolkats som ett första tecken på sinnessjukdom och senast 1563 bröt den ut. Även om hans sjukdomstillstånd varierade och ibland tog sig ganska lindriga uttryck, så var Magnus i praktiken borta från politiken. Han spelade inte heller någon självständig roll under upproret mot Erik 1568, även om hans båda bröder Johan och Karl lånade pengar ur Magnus silverkammare för att finansiera revolten.
Ännu ett bra tag efter Johans maktövertagande förstod inte Magnus att Erik hade blivit avsatt och att riket fått en annan kung. Därför kunde Johan och Karl den 27 juni 1572 träffas på Borgholms slott och fördela de godskomplex de tre bröderna ärvt efter mamman Margareta Leijonhufvud. Samma dag delade sedan Johan och Karl upp Magnus andel emellan sig med motive-ringen: ”Vår älskelige käre broder, är ännu till sinne och förnuft … så försvagad, att hans kärlighet själv sitt icke väl förestå kan.” År 1574 tog Johan III formellt över hertigdömets förvaltning.
Redan från början visade sig den unge hertig Karl vara en slipad och flexibel maktpolitiker som hela tiden tänjde gränserna för att gynna näringar och invånare i sitt eget hertigdöme. Från slottet i Nyköping ägnade han rastlös uppmärksamhet åt stort och smått som tilldrog sig innanför hertigdömets gränser, samtidigt som han inte drog sig för att agera med skärpa i rikspolitiken.
De första åren var förhållandet till brodern Johan ganska gott, i synnerhet eftersom Johan behövde Karls stöd för att balansera rådsadelns inflytande. Missämja och misstankar kom dock i svang, inte minst sedan Karl haft en del uppenbarligen ganska långtgående kontakter med en av de många avslöjade sammansvärjningarna mot Johans person och liv. Johan var också extremt känslig för alla försök från den yngre broderns sida att lägga sig i riksstyrelsen.
År 1582 inskränktes hertig Karls självständiga skatte- och privilegiepolitik genom den så kallade Stockholmsstadgan och tre år senare bröt konflikten ut i öppen dager sedan Karl vägrat att bevista Johans bröllop med sin andra drottning, Gunilla Bielke.
Det bekymrade riksrådet diskuterade i mars 1585 brödratvisten: ”Föreslås att, om oenigheten emellan Kunglig Majestät och hertigen, vilken oenighet särskilt förökats genom hertigens frånvaro från kunglig Majestäts bröllop, icke genom ömsesidigt tillmötesgående kunde biläggas.” En kompromiss fick dock inte, där var riksrådet och Johan eniga, ske på bekostnad av kungens position och myndighet. Ur Karls perspektiv kunde en sådan uppgörelse knappast kallas kompromiss.
Tvisten mellan bröderna förvärrades av Johans kyrkopolitik som, enligt många lutherska präster, kunde tolkas som steg i riktning mot katolicismen. När renläriga lutherska präster vägrade lyda kungens nya kyrkoordning och hotades av fängelsestraff så flydde de in i hertigdömet där de beskyddades av Karl. Hertigen var närmast kalvinistiskt influerad och hade inget till övers för kyrkopolitiska kompromisser som kunde omintetgöra det minsta lilla av reformationsverket.
Konflikten mellan bröderna förvärrades och fördjupades, men på hösten 1589 kom vändpunkten. I samband med att Johan III besökte Reval för att möta sin son Sigismund, sedan två år tillbaka kung av sin moders hemland Polen, kom Karls gyllene tillfälle.
Johan och riksrådet hamnade i djup schism över frågan om Sigismund skulle övertalas att resa hem till Sverige med all den risk det innebar för fiendskap med Polen. Kungen ville ha hem sin son, medan riksrådet såg till risken för utrikespolitiska förvecklingar. Johan fick vända hem till Sverige utan sin son men försedd med ett glödande hat till högadelns företrädare i riksrådet, som han ansåg hade berövat honom hans familjelycka på ålderdomen.
I det läget steg hertig Karl in på scenen och underblåste broderns reaktioner samtidigt som de två kunde försonas och förenas i en kampanj riktad mot Erik Sparre, Hogenskild Bielke och andra högadelsmän.
Det var sannolikt bara Johans naturliga död i november 1592 som förhindrade att några av riksråden avrättades. Istället återfann hertig Karl och riksrådet varandra i försöken att värja landet mot ett alltför stort katolskt och polskt inflytande under Sigismund, Johan III:s son som nu var kung över både Sverige och Polen. Resultatet blev det berömda Uppsala möte 1593, där reformationsverket befästes och förklarades orubbligt. Steg för steg lyckades hertig Karl under en stegrad konflikt åren 1595–97 manövrera ut brorsonen och 1598–99 kulminerade konflikten i ett kort inbördeskrig, i den finska riksdelen föregånget av ett blodigt bondeuppror, klubbekriget 1596–97.
År 1599 stod hertig Karl som ensam regent i Sverige, även om han först 1604 antog kunganamnet Karl IX och 1607 lät sig krönas till kung. Då hade de sista Sigismundtrogna högadelsmännen avrättats vid Linköpings blodbad år 1600.
Erik och Johans uppfostran hade som mål att de två halvbröderna skulle känna samhörighet med varandra och broderskärleken ges möjlighet att utvecklas. Vi vet dock inget om deras innersta känslor. De kärleksfulla fraser som utväxlades i brev mellan bröderna betyder i det sammanhanget ingenting, de hörde till normal umgängeston. Men 1559–60 inleddes en brytning som snart ledde till öppet hat. Däremot tog de hand om den andres familjemedlemmar. Erik XIV visade omtanke om Johans frilla Karin Hansdotter och Johan ordnade så att Eriks drottning Karin Månsdotter fick en tryggad försörjning på Liuksiala kungsgård i Finland sedan maken avlidit. Även förhållandet mellan Johan och Karl och deras systrar visar på varmare känslor, likaväl som djupa tvister.
Brödernas relation till Magnus var enklare. Utbrottet av Magnus sinnessjukdom kan dateras till sommaren 1563, det vill säga den tid då konflikten mellan Erik och Johan kulminerade. Det finns också uppgifter om att en vredgad Erik vid den tiden ska ha slagit Magnus hårt i huvudet när denne vägrade att vara med och döma Johan till döden. Magnus blev allt sämre och vistades de sista åren före sin död 1595 på gården Kungsbro vid Roxen. Vid flera tillfällen visade såväl Johan som Karl stor omsorg om brodern.
Men denna omsorg gällde inte de familjemedlemmar som kunde hota den egna makten. Sigismunds öde inför hertig Karl har beskrivits och Johan III beordrade 1575 att Gustav Eriksson, Erik XIV:s son och den legitime tronföljaren, med våld skulle tas ifrån sin mamma Karin Månsdotter i hennes fängelse på Åbo slott. Blott sju år gammal sändes Gustav till Estland och resten av sitt liv irrade han runt i Östersjöområdet, förbjuden att återvända till hemlandet. En gång återsåg han sin mor: i Reval 1596. Istället för den sjuåring hon berövats mötte Karin Månsdotter då en man på tjugoåtta år! Därefter fortsatte den olycklige Gustavs landsflykt till dess han avled utanför Moskva år 1607.
Johan III fick en son även i sitt andra gifte, det med Gunilla Bielke. Pojken Johan föddes 1589 och var bara tre år när fadern dog. När den äldre halvbrodern Sigismund hade detroniserats av hertig Karl var det Johan som formellt stod närmast tronen. Den yngre Johan hade dock lärt sig av sin familjs historia och höll en mycket låg politisk profil. På Norrköpings riksdag 1604 avsade sig femtonåringen formellt alla anspråk på tronen. Johan blev istället 1606 hertig av Östergötland och fick gifta sig med kusinen, Gustav II Adolfs syster, Maria Elisabet. Äktenskapet blev barnlöst och sannolikt mycket olyckligt. Bara efter några år blev Johans gemål sinnessjuk. År 1618 avled de båda makarna.
De tre äldsta bröderna Vasa tappade kontrollen över eller nådde aldrig tronen. Det innebar inte bara att de tre utan även deras söner förlorade rätten till den svenska tronen. I stället var det den fjärde brodern, Karl, som lyckades vinna den yttersta makten – inte bara för sin egen räkning utan även för sin sons. När Gustav II Adolf år 1611 besteg den svenska tronen och i oktober 1617 kröntes till Sveriges kung i Uppsala domkyrka var det kulmen på en serie våldsamma händelser under ett drygt halvsekel efter Gustav Vasas död. De båda kusinerna Gustav Adolf och Sigismund dog båda år 1632, men i Polen fortsatte Johan III:s sonsöner Vladislav IV och Johan Kasimir att hävda sin rätt till den svenska tronen. Först med freden i Oliva den 23 april 1660 avsade sig Johan Kasimir alla anspråk på Sveriges krona.
När gåspennorna raspade på fredstraktaten i Oliva hade det, på två månader när, gått jämnt ett sekel sedan Gustav Vasa tillsammans med sina söner gjorde sitt sista framträdande inför ständerna. Tvärtemot den gamle kungens ambitioner hade hans försök att förhindra brödrafejd och inhemsk oro följts av djup söndring, inbördeskrig, en långvarig serie av krig mot Polen och – med största sannolikhet – brodermord.
Om Gustav Vasas ambitioner lyckats hade en helt annan Gustav II bestigit tronen, nämligen Erik XIV:s son Gustav Eriksson Vasa.
Lars Ericson är fil dr i historia och verksam vid Försvarshögskolan i Stockholm. Han är också docent i historia vid Åbo akademi. Nyligen utkom hans bok Johan III – en biografi (Historiska Media).
Dödades Erik på order av sin bror?
Johan III oroade sig alltifrån maktövertagandet 1568 för att Erik skulle fritas och han själv störtas från makten. Där-för flyttades den kunglige fången mellan slotten i Stockholm, Åbo, Kastelholm på Åland, Gripsholm, Västerås och Örbyhus i Uppland.
Riksrådet uttalade att Erik fick dödas om en »tyrannisk sammansvärjning» hotade att befria honom, och Johan skrev flera instruktioner till vakterna om hur Erik i akuta lägen skulle kvävas eller få blodkärlen uppskurna. Den 22 februari 1577 klagade Erik XIV över smärtor i bröstet och fyra dagar senare avled han. Omgående kom mordrykten i svang och de har inte upphört sedan dess. År 1958 genom-fördes en undersökning av Eriks kropp i Västerås domkyrka. Forskarna fann höga halter av arsenik i Eriks inre organ.
Slutsatsen kan bara bli en: Erik XIV dog av arsenikförgiftning. Hur han fick i sig giftet vet vi inget om (ärtsoppa?), men kung Johans betrodde sekreterare Johan Henriksson var Eriks siste väktare.
Den enda rimliga tolkningen är att Erik XIV förgiftades med arsenik på order av brodern Johan III.
Lars Ericson
3 881 visningarKälla: Populär Historia 12/2004