Hälsotillståndet bland arbetarna i Nasa Silvergruva
År 1636 kunde den första lilla silverklumpen sändas till räknekammaren i Stockholm. Men gruvdriften hade svåra motigheter. Provianteringen var besvärlig och bostäderna dåliga. Man besvärades också av den ohälsosamma blyröken samt av giftiga ångor i schakten.
På sommaren det året insjuknade samtliga tyska bergsmän, och flere av dem dogo och fingo sin sista viloplats vid Nasafjäll. Även gruvfogden dukade under för sjukdom. De avgångna ersattes då med svenska arbetare. Men svårigheten att få dit folk gjorde det nödvändigt, att man av de knektar, som utskrevos i Västerbotten, tog ut det behövliga antalet till Nasafjäll och Silbojokk.
År 1636 utgjorde arbetsstyrkan i gruvorna och bruket, då den var som störst, 136 personer. För malmtransporterna behövdes bortåt 60 lappar med 600 renar. Både vid Nasafjäll och vid Silbojokk uppfördes enkla kyrkor för gruvfolket.
Följande år anlände den första större silversändningen från Silbojokk lyckligt och väl till Stockholm, och några år framåt rådde en livlig verksamhet vid gruvan och bruket här uppe i ödemarken. Även enskilda bergsmän från Piteå idkade för egen räkning gruvdrift här.
Hälsotillståndet bland arbetarne lämnade dock alltjämt mycket övrigt att önska. Mot »den förgiftiga blyröken» och den ur gruvorna uppstigande »arsenicum» sökte man skydda sig genom att före arbetet ta in ett par skedar bomolja, men tidtals grasserade i denna »galna landsort» svåra epidemier och »underliga sjukdomar», så att nästan hela personalen var sängliggande. Många av dem, som utskrevos eller eljes kommo till Nasafjäll eller Silbojokk, dogo och begravdes här uppe i den stora ödsligheten; och av dem, som återvände, var det flere, som för alltid fått sätta till hälsa och krafter i silververkets tjänst.
1 801 visningarSaxat ur: Svenska folkets underbara öden, (1913-1939)