Bilden av Vasa
Att Gustaf vid sin förra gemåls, Margarethas, sida blifvit gammal märkte ingen; ty han var alltid, då han omgafs af sina blomstrande barn, så glad och lycklig. Hans ögon strålade, hans gestalt var rak och stolt, bröstet högt och skuldrorna oböjda. Han bar hufvudet högt och vårdade med den hos honom kända behagsjukan sitt ovanligt vackra skägg, som i rika, krusiga vågor svallade ned öfver bröstet.
– Men han blef vid den tillbedda makans död liksom genom ett trollslag förändrad. Skuldrorna blefvo något böjda, bröstet synbarligen insjunket, ögonen hade förlorat mycket af sin glans och hår och skägg hade blifvit jemngrått, i stället att hittills hafva visat blott en och annan silfverstrimma.
Ur: Anteckningar om svenska qvinnor s.77
2 480 visningar