Birger – jarlen som byggde riket

Med hänsynslösa metoder manövrerade Birger jarl ut sina motståndare. Den fred som följde gav unika möjligheter att bygga riket – borgar och städer anlades och en riksomfattande lagstiftning infördes.

Den man som långt senare skulle bli känd som Birger jarl såg dagens ljus i östgötska Bjälbo omkring 1210. Förmodligen föddes han i en ännu outgrävd stormannagård strax väster eller nordväst om Bjälbo kyrka, vars magnifika torn restes medan Birger var tonåring. Fram till alldeles nyligen var det kutym att ange ”cirka 1200” som hans födelseår, men analyserna av Birgers skelett har visat att han var i 55-årsåldern när han dog, varför forskarna har skjutit fram födelseåret med ett decennium.

Yngst av bröderna
Fadern hette Magnus Bengtsson, mer känd som Magnus Minnesköld, modern Ingrid Ylva. Ingendera föräldern är välkänd. Eftersom Magnus försvinner ur källorna ungefär samtidigt som Birger föddes brukar man mena att han dog omkring 1210 och att det följaktligen var änkan som ombesörjde att barnet fick en god uppfostran. Birger var en av de yngsta pojkarna, kanske allra yngst, i hushållet på Bjälbo. Hans bröder gjorde karriär medan han själv var ett barn. Brodern Eskil blev lagman i Västergötland och dog omkring 1227, när Birger var i 17-årsåldern. Bröderna Karl och Bengt efterträdde varandra som biskopar i Linköping. Karl stupade redan 1220, under ett krigståg i Estland, och Bengt dog 1237, alldeles i början av Birgers egen politiska bana. En annan broder vid namn Elof förefaller ha levt längre, men källorna om honom är få. Uppväxtåren lär alltså ha präglats av en stark moder och av starka bröder. Utrymmet för den unge Birger att armbåga sig fram till en egen position under dessa år var litet. Dessutom var Sverige ett oroligt land.

Strid om kronan
Den unge kungen Erik Eriksson (av en senare elak tradition döpt till ”Erik läspe och halte”) störtades från tronen år 1229 av stormannen Knut långe, som förmodligen tillhörde en annan gren av kungahuset. Efter en kort regeringstid avled Knut år 1234, och under ännu ouppklarade omständigheter kunde Erik återta kronan. Sådana fejder och oroligheter var allt annat än ovanliga. De tillhörde politikens realiteter i den äldre medeltidens Sverige. Makten vilade i händerna på en liten klick stormän och biskopar som i regel gjorde som de ville i de egna bygderna, utan störande inblandning uppifrån, och som tidvis enades om en gemensam härskare. Men inte alltid. På 1100-talet hade Sverige ofta haft mer än en monark samtidigt. Kungen och hans närmaste man, jarlen, måste ständigt vara på sin vakt mot uppror och kupper…

Läs hela artikeln om Birger Jarl