Johan Thomasson Bure 1568–1652

Fornforskaren och mystikern Johan Thomasson Bure (1568–1652) har beskrivits som en stormaktstidens portalgestalt. Han var sin tids mest lärda man, en begåvad mångsysslare och tusenkonstnär som blandade klarsynta, vetenskapliga iakttagelser med ohämmad mystik och som i tidens apokalyptiska anda kom att se sig som en Guds profet förutsagd i bibeln.

I Johan Bure förenas en utpräglad individualism med en stark släkttillhörighet. Han lägger i dagen en tydlig medvetenhet om vad som skiljer honom från andra samtidigt som han tillskriver mormoderns norrländska släktkrets, Bureätten, upphovet till denna individualitet, och det i en tid när härstamning och släktförbindelser i högre utsträckning än tidigare kom att betraktas som avgörande för en människas sociala kapital och livsöde, hennes själva väsen och sociala status. I ens meritförteckning ingick inte bara de egna förtjänsterna utan även förfäder och fränder.

Johan Bure var den förste ofrälse privatperson i Sverige som bedrev släktforskning på sin fritid och den förste som ägnade sig åt icke adliga släkter. Han tillbringade mer än fyrtio år – från 1598 eller 1599 och ännu 1641 – med att kartlägga sin och sin första hustrus släkt, och forskningsresultaten sammanställdes till en i flera avseenden unik släktbok.

Sammanlagt omnämner Johan Bures släktbok drygt 3 000 personer: 2 700 personer i själva släktträden, från omkring år 1400 till 1600-talets första del, och omkring 300 andra personer nämnda i samband med dessa. De allra flesta är ofrälse, dvs. icke adliga, och det i en tid då endast adeln ansågs ha anor och vara värda släktutredningar – att utreda allmoge och borgerliga släkter var ett apart beteende på Johan Bures tid. Man kan jämföra med fornforskaren Johannes Messenius, som ungefär vid samma tid (1616) på kunglig befallning gav ut stamtavlor för furstehuset och den yppersta adeln, där dessa kunde leda sin härstamning bakåt till såväl trojanska kungar som Adam och Eva.

Johan Bures släkttavlor omfattar även regioner där ingen adel i princip fanns och därmed inte heller något intresse från krona och frälse att genomföra några släkthistoriska undersökningar. Johan Bure är helt utan motsvarighet i sitt fokus på ofrälse personer och genom att han redovisar härstamning på både mans- och kvinnosidorna i lika utsträckning, oavsett om de varit tjänstepigor, biskopinnor, knektar eller utomäktenskapligt födda.

Släktboksversionerna
Johan Bure gjorde åtminstone två versioner av sin släktbok, en ursprunglig och en renskriven version. Den ursprungliga autografen som legat till grund för de två svenska, delvis ofullständiga och korrupta släktboksavskrifterna i Uppsala universitetsbibliotek från 1714, är nu förlorad. Släktboksautografen, som upptäcktes 2008, upprättades av Johan Bure i februari 1613 och redogör för tre ofrälse släktkretsar: den så kallade Bureätten från Skellefteå i Västerbotten vilken Johan Bures mormor tillhörde; Johan Bures morfars fars ättlingar – allmoge och präster i främst Uppland – samt Johan Bures första hustrus borgerliga släkt i flera mellansvenska städer.

De svenska släktboksavskrifterna inleds med en avhandling bestående av tio kapitel som redogör för namnet Bure inom Sverige och utomlands och Bureättens äldsta historia tillbaka till antikens goter och Sveriges grundande. Av denna avhandling finns i autografen endast några få sidor.

Källa: genealogi.net