Öppningen av Karl XII:s kista 1917

Mitt i sommaren den 18 juli 1917 samlades ett antal mycket allvarliga herrar ur landets politiska och kulturella elit med prins Carl och riksmarskalken i spetsen i Riddarholmskyrkans kor. Deras ärende var att bevittna öppningen av Karl XII:s kista.

En av herrarna var Verner von Heidenstam. Han berättade om händelsen i en uppsats med titeln ”Hur jag minns den 18 juli 1917”. Uppsatsen publicerades i en vänbok till Hjalmar Söderbergs femtioårsdag den 2 juli 1919.

Det är en sanslös text – pompös, tårögt sentimental och ohöljt nationalistisk, men på samma gång observant, uppriktig och avväpnande naiv. Framför allt är uppsatsen ett rykande tidsdokument. Mitt i sin grandiosa roll som nationalskald, akademiledamot och nobelpristagare i litteratur har Verner von Heidenstam i ordval och formuleringar fångat stämningar som bara fanns där och då, i Riddarholmskyrkan den 18 juli 1917:

Nu borttogs kuddarna. Det var en bredaxlad krigare, som låg där i den långa veckrika skjortan, vilans och sömnens rätta dräkt. Konungsligare vilar ingen konung. Blott de handskbeklädda, hoptorkade händerna hade ett slappt läge, de händer som förr hållit så hårt om värjkavlen, och jag kan ej tänka annat, än att de från början varit korslagda och sedan glidit isär…

Ett viktigt skäl till gravöppningen var den ständigt återkommande frågan om hur Karl XII egentligen dog den där kulna novemberdagen 1718. Undersökningen gjordes med de modernaste metoder som stod till buds. Bland annat forslade man in en röntgenapparat i kyrkan, en revolutionerande nymodighet vid denna tid. Rapporten från undersökningen är illustrerad med knivskarpa fotografier av kungens kranium i närbild. Ett annat skäl var rent praktiskt. Sarkofagen var i dåligt skick och måste renoveras. Men det fanns också andra, mer underförstådda och tidsbundna skäl.

Källa: Ur Populär Historia 11/2004