Kyrkogårdar och begravningsplatser

En kyrkogård skiljer sig från en begravningsplats på så sätt att den ligger i direkt anslutning av en kyrkobyggnad. Många begravningsplatser ansluter endast till ett begravningskapell. Den text som nedan sammanfattar kyrkogårdarnas historia rör i stor utsträckning även begravningsplatser vad gäller gravskick och utformning.

I förhistorisk tid var det vanligt med både jordbegravningar och brandgravar, men när kristendomen infördes förbjöd man brännandet av kroppar. De döda begravdes vanligen i närheten av sina gårdar innan skicket med kyrkogårdar blev utbrett. Under medeltiden hade oftast varje kyrka en egen kyrkogård, om än liten och obetydlig. Först begrov man varje byalag för sig, men det övergick till att man delade in kyrkogården för olika hemman. Kyrkogården hade vanligen en omgärdning som kunde bestå av träbalkar som täcktes av ett spåntak. Omgärdningen kallades bogårdsmur, men har på senare tid fått namnet kyrkogårdsmur. År 1764 kom ett kungligt påbud att kallmurade gråstensmurar skulle omgärda kyrkogårdarna, och i början av 1800-talet tillät man att de murades i kalkbruk om de täcktes med tegel eller skiffer. Den medeltida kyrkogården bestod troligen av gräs eller ängsmark där de besuttnas gravvårdar stod uppställda i form av sarkofager, hällar, tumbor och stenkors.

Marin Luther föreslog redan på 1500-talet att man skulle flytta kyrkogårdarna utanför städerna och göra dem till rum för andakt och begrundan, men detta kom inte att förverkligas förrän på 1800-talet. Då infördes förbud mot att uppföra stadskyrkogårdar eftersom det ansågs ohygieniskt och sattes i samband med vattenföroreningar. På 1500- och 1600-talen hände det att kyrkogårdsmurar revs och området fick växa igen eller användas som betesmark. Först under 1700-talet började man att visa större intresse för kyrkogårdarna och lägga mer energi på att planlägga dessa.

Innan 1800-talet var det vanligast att folk som inte var av högre stånd begrovs i anonyma allmänningar kring kyrkan, medan de rika kunde få begravas inne i kyrkan eller strax utanför. Det var också bara de rika som hade egentliga gravstenar. På allmänningarna kunde graven märkas ut genom en liten kulle, ett träkors eller inte alls. Det var vanligt att man begravde i skift. Det innebar att man lade de döda i allmänningarna bredvid varandra allt eftersom. När platsen var full kunde man återigen begrava folk där man hade börjat. Fram till slutet av 1700- talet placerade man de ben man grävde upp när man återanvände marken i benhus. Sedan kom skicket att låta benen vila i “evig tid”, vilket har lett till att vi idag begraver på olika djup för att ändå kunna använda marken mest effektivt. Det innebar att det inte fanns något större behov för utvidgning av kyrkogården förrän framåt 1800-talet. Då ökade också efterfrågan efter enskilda gravplatser samtidigt som befolkningsantalet steg.

Under 1700-talet och framförallt 1800-talet började man uppföra mer strikta och välplanerade kyrkogårdar. Strax innanför kyrkogårdens gräns, som ofta bestod av en mur, kunde det vara tätt planterat med träd, vanligen lindar. Detta kallas “trädkrans” och ses som en kvarleva från 16-1700-talens franska trädgårdsstil. De olika gravkvarteren på större kyrkogårdar avskildes vanligtvis med häckar till lagom stora ytor.

År 1815 lagfästes en förordning med anvisningar för nya begravningsplatser. De skulle anläggas utanför städer och byar och vara uppbyggda med kvarter, symmetriska gångar och trädplanteringar. Enligt samma förordning upphörde officiellt rätten för den som ville begravas inom kyrkobyggnadens murar. Detta ledde till att fler gravvårdar restes utanför kyrkan. Det ansågs finare att begravas så nära kyrkan som möjligt, och den södra sidan var av högre status än den norra. Under den senare hälften av 1800-talet blev det allt vanligare för “vanligt folk” att skaffa sig en egen gravplats med gravvård. Samtidigt blev de rikas gravvårdar allt mer pompösa för att hävda sig i mängden.

Från mitten av 1800-talet började man att anlägga kyrkogårdar influerade av de engelska parkerna. Man skapade miljöer som såg naturliga ut och som inte alls hade den tidigare strikta symmetrin. En bit in på 1900-talet växte intresset för naturliga begravningsplatser och skogskyrkogårdar anlades som i större utsträckning tog tillvara på befintliga växtförhållanden och topografi. I och med att man började använda maskiner anpassades kyrkogårdarna till deras mått och krav. Gräs kom allt mer att dominera nyanläggningar och många grusgravar såddes in samtidigt som staket och häckar togs bort för att underlätta skötseln.

Kremering har varit vanligt i förhistorisk tid, men förbjöds i och med kristendomens införande och blev inte vanligt igen förrän en bit in på 1900-talet. Idag är antalet kremeringar i förhållande till jordbegravningar i Sverige ca 80/20. Denna siffra kan dock variera stort i landet och i mindre landsortsförsamlingar kan förhållandena vara de omvända. Bruket att begrava i minneslund blev gällande först 1958. Det har fått stor genomslagskraft under det sena 1990-talet, även om minneslunden fortfarande inte är populär på stora delar av landsbygden.

Vegetationen som idag återfinns på våra kyrkogårdar i form av träd, häckar och buskar är, i förhållande till kyrkogårdens ofta höga ålder, väldigt ung. Fram till 1800-talet fanns det ont om planerad vegetation på begravningsplatserna. Utvecklingen som har skett under de senaste tvåhundra åren har satt sin prägel på kyrkogårdarna och gjort dem till de gröna rum som vi känner dem idag.

Innan den strukturerade vegetationen infördes på begravningsplatserna fanns där ofta högt och vildvuxet gräs samt betande kreatur. Under medeltiden var det inte ovanligt att kyrkogården, vid sidan om sin funktion som begravningsplats, även kunde vara en plats för kontakter t.ex. handel. Klosterväsendet under medeltiden hade stort inflytande på framväxten av våra trädgårdar och därigenom har influenserna kommit att överföras även på kyrkogårdar och begravningsplatser. När kyrkogårdarna växte i skala blev det mer eller mindre nödvändigt att införa ett gångsystem. Träd planterades till en början främst av hygieniska skäl, då man ansåg att de hade en renande inverkan. De blev sedan en del i ett, för kyrkogården, nytt formspråk. Hängande arter planterades och kom att kallas sorgträd. Efter 1850 blev det allt mer vanligt att även landsbygdskyrkogårdarna fick en mer vårdad och prydlig karaktär.

Norra delen av kyrkogården ansågs vara den sämre. Bakom detta låg föreställningen att när domedagen inträffade och människorna skulle återuppstå, då skulle kyrkans murar falla åt norr. De människor som då var begravda där skulle få svårt att ta sig upp ur sina gravar. I norr begravdes oftast brottslingar. Den sämsta platsen var utanför kyrkogårdsmuren, alltså utanför den vigda jorden. Här begravdes de odöpta, de som tagit sitt liv och de som avrättats.

Förfall under reformationen
I samband med reformationen drogs kyrkans mark in till kronan, det vill säga staten. Såväl kyrkobyggnader som yttre anläggningar började förfalla. Kyrkogårdsmurar revs för att återanvändas på annat håll och gravstenar togs som trösklar. Huggen sten har alltid varit attraktiv för återanvändning.

Den tilltagande förflackningen på kyrkogården kan utläsas i Gustav Vasas förmaningsbrev 1554 där det fastslås att gravplatserna inte fick vanhelgas av kreatur. Det är tveksamt om detta dokument verkligen fick något genomslag, nyttointresset tog troligen överhand. På sina håll ingick det i klockarens löneförmåner ända in på 1800-talet att få hålla betesdjur på kyrkogården.

Murar till skydd mot djuren
Under 1700-talet växte det fram en reaktion mot vanhävden på kyrkogården och det kom ett kungligt påbud om att uppföra kyrkogårdsmurar i kallmurad sten. Syftet var att utestänga djuren.

Befolkningen i Sverige växte vilket medförde att fler människor dog. Trycket på kyrkogårdarna ökade, särskilt i städerna. Liken hann inte förmultna förrän det var dags för nästa gravsättning. Lösningen på problemet blev att av sanitära skäl, efter förebild från kontinenten, anlägga nya begravningsplatser med kapell utanför städerna. Beslutet togs i riksdagen 1815, då det även beslutades om ett förbud mot gravsättningar inne i kyrkan.

Estetik och trädkransar
Det är först från slutet av 1700-talet som begravningsplatser börjar anläggas efter estetiska ideal med geometrisk planlösning för kvarter, gångsystem och planteringar. Det är nu som trädkransarna kommer till, träd i rad längs kyrkogårdens ytterkant, och även alléer inne på kyrkogården. Träden skulle med sin sundhet och lummighet dämpa den ohälsosamma miljö som kyrkogårdarna ansågs vara.

Kyrkogårdarna delades in i områden där gravplatser kunde köpas, och områden med kostnadsfria gravplatser, så kallade allmänna linjen eller allmänna varvet. Här begravdes människor i den ordning de dog, vilket medförde att makar inte fick ligga bredvid varandra. De anhöriga hade varken gravrätt till eller bestämmanderätt över gravplatserna, men ibland satte de ändå upp en liten gravsten.

Det här gravplatssystemet upphörde först 1964. Allmänna varvets karaktäristiska utseende idag är en tät följd av små gravstenar. För de som köpte graven ingick oftast ett nyttjande av gravplatsen på all framtid men från 1940–50-talet blev det vanligt att tidsbegränsa nyttjanderätten till 50 år.

Påkostade gravanordningar
Under 1800-talet blev de välbärgade familjernas gravanordningar allt mer påkostade när det gäller storlek, material, bearbetning och inskriptioner. Industrialismen möjliggjorde utvinning av nya, hårdare stenarter för gravstensbruk. Tidigare hade den mer lättbearbetade, men också mer lättvittrade, kalkstenen använts.

Under slutet av 1800-talet uppstod modet att plantera sorgeträd, träd med hängande grenar. Ask, alm och björk var vanliga sorter. Även så kallade exoter började planeras. Det var träd som i bladfärg och form skilde sig från svenska trädslag, till exempel blodbok, silverlind, blodlönn och flikbladig bok.

Kremationens införande i slutet av 1800-talet har varit revolutionerande för markutnyttjandet på kyrkogården. Urngravplatser kräver mindre yta och djup än kistgravplatser. Intresset för kremation var inte särskilt stort under de första decennierna.

Fredlösa och odöpta (även barn till kristna föräldrar som inte hunnit döpas innan döden) fick inte ligga på kyrkogården alls. Vidare skulle kvinnor begravas på norrsidan om kyrkan och män på sydsidan. Man kan naturligtvis inte veta om de här reglerna var allmänna för hela Skandinavien eller genom hela medeltiden, men skicket att begrava kvinnor på kyrkans norrsida går igen även på svenska medeltidskyrkogårdar och en kyrkogård på Grönland. Norr sågs under medeltiden som ett ont väderstreck. Därifrån kom kyla, trolldom och onda makter, där höll djävulen till. Förutom att kvinnor begravdes på norrsidan av kyrkan skulle de dessutom sitta på norrsidan under gudstjänsterna. Synen på väderstrecket norr blev emellertid allt negativare, och efter år 1200 är det ovanligt med några nya gravar på norrsidan överhuvudtaget. Alla medeltida kvinnor begravdes inte på den negativa norrsidan av kyrkan, ens före 1200. Fruar till de stormän som begravdes inne i kyrkan fick även de sin gravplats där.”