Offerfjäll

Inte långt ifrån Silbojokk ska det ha funnits ett heligt offerfjäll, Wala vari. Så ser den stavning ut som kyrkoherden i Piteå Olaus Graan lämnade efter sig. Bakgrunden var att samen Hans Friare, troligen på 1660-talet eller något senare, ska ha berättat om fjället för Graan. Hans Friare uppges i Bromés sammanställning ha arbetat med transporter i bergverksrörelsen och var stationerad i Vaksnäs vid Hornavan. Han ska ha varit en “ivrig avgudadyrkare och spåman”. Wala vari går inte att hitta på dagens karta, men det finns en mäktig höjd på 1 386 m ö.h. med namnet Vávlátjårro som reser sig ovanför dalgången och deltat Smuolevágge. Fågelvägen ligger det 21 km från Silbojokk. Eller fjället Vállåjvve söderut, 1 002 m ö.h. 9 km ifrån? Hur det än är med fjällen i närheten av Silbojokk, så måste kyrkohereden ha ansett att berättelsen var angelägen.

För Hans Friare ska även ha berättat hur en märklig stor fågel flugit över Lappland och satt sig på fjället Darregájsse 1 653 m ö.h. nordöst om Kvikkjokk. Där ska fågeln ha blivit till sten och platsen förvandlats till helig mark. Samer ska ha vallfärdat dit för att dyrka och tillbe fågeln, samt lägga gåvor. Fågeln skulle, enligt nedteckningen, ha behållit sin kroppsform och kunde meddela sig med de besökare som kom för att lämna offergåvor.

Ryktet om seiten, fågelstenen, på Darregájsse spreds vida omkring. Hans Friare, som alltså påstås komma från Arjeplog, dyker upp i fler sammanhang. Han ska som spåman ha blivit stämd inför tinget i Piteå. Bakgrunden påstås, enligt tidningen Rötter, vara att han hjälpte en kvinna som avrättades för häxeri 1682.

Ingeborg Pedersdotter från Lillpite var piga i Arvidsjaur 1678. Hon anklagades felaktigt för att ha stulit tre garnnystan av prästens fru. Pigan hade under ett gräl med en annan piga sagt att hon skulle “märka det finger och den näsa och sätta en levande orm i det livet” tillsammans med Hans Friare, som i detta sammanhang omnämndes som trollkarl. Trots att nystanen återfanns, och allt borde vara ur världen, fick prästfrun utslag på näsan, fingret och smärtor i kroppen. Sedan hon avlidit anmäldes Ingeborg Pedersdotter för att ha orsakat prästfruns död. Anmälare var prästen och änkemannen Daniel Offerdalin. Denne präst, som kom från Offerdal, var troligen så nitisk som man förväntade sig av en präst vid denna tid. I tingsrättsprotokoll från Arjeplog den 6 februari 1680 och 7 februari 1682 (vilket torde ha varit i samband med marknaden) dömdes samen Amond Andersson att ta sin döda far, som han själv begravt, till kyrkogården i Arjeplog.

För Ingeborg Pedersdotter gick det inte så bra. Hon dömdes till döden för häxeri 1682. Hans Friare däremot undgick straff.

Det var lagmanstinget med den tidigare bruks- och proviantskrivaren i Nasafjäll, Ægidius Otto, som avkunnade domen. Otto var då kronobefallningsman och dömde den 35-åriga Ingeborg Pedersdotter att dö genom halshuggning. Världen i Pite lappmark var inte större än att Ægidius Otto troligen kände, eller kände till, Hans Friare. Mellan åren 1642 till 1659 var Otto engagerad i bergsverksrörelsen. Sommartid bodde han med hustrun Ingeborg Torbjörnsdotter och barnen i Silbojokk, vintertid i Arjeplog. De hade många barn, men fyra dog mycket unga och är begravda i Arjeplog. Deras namn Aegidius, Brita, Johannes och Elisabeth finns inristade i fjällskifferhällar som idag ligger placerade längst fram vid kyrkans altarring.