Skandalsessan Cecilia

SKANDALSESSAN Prinsessan Cecilias liv kantades av skandaler. Kärleksaffären med Johan av Ostfriesland var bara en i raden. Det vildaste av Vasabarnen, kungens näst äldsta dotter, den vackra nittonåriga partyprinsessan Cecilia, hade gjort det igen. Skandal. Så hade hennes unga liv redan varit och så skulle det fortsätta tills hon blev över åttio år.

Det hela började på hösten. Kungens äldsta dotter Katarina gifte sig med en greve från Ostfriesland, Edzard hette han. Många av grevens släktingar och vänner hade kommit till Sverige, där festerna, till den snåle kungens förfäran, pågick i många veckor. Förseningarna berodde bland annat på en månförmörkelse, vilket de astrologikunniga hovmännen ansåg vara ett ont tecken och måste väntas ut. Kungen var mycket lycklig då sällskapet äntligen kom iväg söderut i slutet av 1559. Han klagade över att de tyska gästerna tycktes tro att ”Mälaren var fylld av vin”.

I början av december kom det glada följet till slottet i Vadstena där de stannade för att fira jul. Med gästerna reste bland andra kungens söner, prinsarna Erik (blivande Erik XIV) och Magnus, och i synnerhet Cecilia, som aldrig missade en fest och som enligt vittnesmålen hade blivit förälskad i brudgummens bror, Johan av Ostfriesland. Greve Johan beskrivs som en vigilant ung man med stor charm, en riktig kvinnotjusare.

Sammanlagt flera hundra personer flyttade in i slottet där nya festligheter genast inleddes. Snart märkte vakterna att något egendomligt pågick på nätterna utanför ”jungfruburen”, det vill säga den avdelning av slottet där de ogifta systrarna skulle sova. Vakterna såg hur den unge greve Johan klättrade upp på natten till prinsessan Cecilias fönster och försvann in i rummet. Så hände det nästa natt igen. Och igen.

Vakterna vågade ingenting göra på egen hand, men då det hände en fjärde gång ansåg de att något måste göras för att skydda prinsessans och hela kungafamiljens namn och rykte. De gick till Erik, han var ju äldst och ansvarig på slottet. Erik rådgjorde med sina närmaste män. De beslöt att gillra en fälla.

Natten till den 17 december var allt som vanligt. Festen slutade sent, alla drog sig tillbaka till sina rum. Tystnaden föll. Erik och hans vänner höll sig gömda. Så såg de i de fladdrande facklornas sken hur greve Johan kom med sin stege. Vigt och ivrigt klättrade han in till Cecilia – och försvann. Erik blev så arg att han höll på att dra sin värja och själv rusa in för att sticka ner greven, men han hölls tillbaka av sina rådgivare. De tog några vakter med sig och med ett fasligt buller stormade de in i prinsessans rum. Saken var klar. Där stod greve Johan ”hafvandes näppeligen hosorna på sig”, som Erik skrev i rapporten efteråt. Johan stod alltså i bara skjortan med nedhasade byxor. Under mycket larm, vrål och vapenskrammel ryckte vakterna med sig Johan och slängde honom med eller utan hosor i en fängelsehåla.

Versionerna går isär om exakt vad som hände sedan. Enligt en uppgift var Erik så upprörd att han lät kastrera den stackars greven, för att en gång för alla få slut på hans kvinnobravader. Han blev i alla fall grovt tilltyglad, varpå Erik lät skicka upp både Johan och Cecilia till Stockholm, för att Gustav Vasa själv skulle få skälla ut dem.

Gustav Vasa som nu levde sitt sista år och hade ont överallt var alldeles ifrån sig. Dels över skandalen – men lika mycket över Eriks sätt att sköta historien. Han skulle absolut inte ha sänt greven upp till Stockholm och han skulle inte ha låtit historien komma ut. Nu var allt för sent. Nu skrattade alla åt honom i alla Sveriges slott och kojor och snart också i alla de tyska furstehoven. Gustav Vasa grät på sin kammare, berättar hans sekreterare Sven Elofsson. Cecilia fick sig en rejäl omgång. Själv skrev hon att kungen ryckte håret av henne. Kungens försvar är inte briljant. Han medger lite luggning men, tillägger han i ett brev: ”Håret lopp dock eljest av henne, som mången nog veterligt är.”

För att rädda ansiktet på de inblandade föreslogs äktenskap mellan Cecilia och Johan. Men greven vägrade. Han hade fått nog av familjen Vasa. I väntan på utredning spärrades han in i fängelset på Örbyhus. Där fick han sitta nästan ett år. Hans mor och andra släktingar intervenerade. De sände flera förhandlingsdelegationer till Sverige. Efter nio sega månader släpptes Johan ur fängelset mot löfte om att han aldrig skulle hämnas den behandling han fått utstå.

Det lovade han och försvann. Enligt uppgift skulle han, den store hjärtekrossaren, aldrig mer intressera sig för kvinnor, han levde efter detta ett stilla och tillbakadraget liv i största fromhet. Just den här detaljen om grevens liv i stillhet påstår somliga skulle vara ett bevis för att han kastrerades i fängelset..

ZENDRY SVÄRDKRONA

Källa: Aftonbladet 17 december 2006