Pesten i Norden – Vasa

Digerdöden, eller pest, kom till Europa år 1347 och härjade i omgångar fram till 1700-talets början. Den drabbade Sverige över 20 gånger mellan 1350 och 1713.

Pesten spreds längs tidens handelsvägar – både människor och råttor reste med fartygen och spred sjukdomen när de kom iland. I städerna spred sig sjukdomen snabbt bland smutsiga och trånga gränder och tättbefolkade hus.

Den stora döden förändrade också människors tankesätt. Döden fick större utrymme i konsten. Den medeltida människan trodde att det var Guds vrede över människornas synder som orsakat pesten. Man trodde att det enda sättet att stoppa pesten var att blidka Gud. Det bildades så kallade botgörartåg, samlingar av människor som iklädda trasor, högljutt klagande drog fram längs vägarna.

Pesten drabbade alla oavsett vilket stånd du hörde till.

Släkten Vasa drabbades hårt av pestens härjningar i Norden.

1400-talet
Kettil Karlsson (Vasa), pestdöd 11 augusti 1465.

Döda 1522 i pesten under fångenskap i Blåtårn (Köpenhamns slott) i Danmark
Cecilia Månsdotter (Eka), hennes barn och hennes kusin (Gustav Vasas mor och systrar):

Märta Eriksdotter (Vasa)

Emerentia Eriksdotter (Vasa)

1500-talet
Magnus Eriksson (Vasa), pestdöd 1529.