Lappen i Skinnskatteberg längtar till ödemarkerna

Alla som jobbar vid boardfabriken i Skinnskatteberg känner vid det här laget hans ständigt glada nuna. Fråga efter Gustaf Winnberg och få vet vem? du talar om, men säger Du ” Lappen ” blir du strax visad rätt.

Inte är Gustaf same, men namnet passar honom ändå som hand i en handske. Den korta seniga figuren, det av fjällsol och vind i förtid fårade ansikte. Den plirande fjärrsynta blicken, bak de hornbågade glasögonen. Den en smula knäande, men vägvinnande – gången kort sagt hela gestalten verkar på något sätt vilsekommen i fabriksmiljön, därmed inte sagt att han inte fullgör sin uppgift så väl som någon. Gustaf är mycket riktigt fjällbo född 1906 på själva Valborgsmässoafton ett par mil på ” fel ” sida om norska gränsen.

I tidiga barndomen tjänstgjorde han som bärare åt svenska turister i obygden. För obygd måste man väl kalla den plats, där närmaste stad ligger på 12 mils avstånd och där inga vägar finns, utan provianteringsfärderna får företas tvärs genom obanad vildmark. Så småningom drog Petrus Leopold, ( Gustafs far ) med sin familj något längre söderut till ” centralare” Björklunda efter Piteåälven nästgård från Arvidsjaur- 8 mil bara. Själv återvände dock Gustaf snart till gräns-trakterna, och jobbade som tulldräng och lapp- dräng. När Gustaf sedermera blev gift stadgad karl övergick han till skogsarbete, vilket väl var det naturliga för att inte säga enda som stod till buds. Till Skinnskatteberg kom Gustaf med sin familj i sällskap med tre andra från samma trakt via mellanlandningar i Kloten Örebro län, och Grönbo. Emigrationen – om man får kalla det så – skyller Gustaf främst på en släkting som i förväg rest söderut. De förtjänster denne talade om verkade sagolika för att inte tala om alla andra förmåner som följde med. Moderna bostäder vägar, nära till affärer och nöjen.

Han känner sig väl inte lurad ?

Men sticker heller inte under stol att han längtar tillbaka. Så gör inte hustrun ( Laura ), som jämför den moderna varma lägenheten i Klockarberget Skinnskatteberg med den kalla dragiga stugan vid Piteå-älven, som tänker på flermilslånga skidfärder med ryggsäck på ryggen för att kunna få hem det viktigaste till hushållet – vilket inom parentes sagt var det oumbärliga kaffet. Nu har hon fem minuters gångväg till affären och får snart ännu närmare.

Hon minns de långa dygnens väntan när Gustaf låg ute på arbete. Hon minns ängslan när han gav sig ut på tunna nattgamla isar och hon visste om han någonsin skulle komma tillbaka. Laura minns också en gång när hon var ensam blev totalt insnöad i stugan och inte kunde komma ut till kon i ladugården. Den gången blev hon räddad endast tack vare en släkting upptäckte hennes belägenhet och hjälpte henne ut. Lika envetet som hon en gång där uppe i norr sade: ” Jag flyttar aldrig dit ner och svälter ihjäl”, lika envetet säjer hon idag: ” Jag flyttar aldrig tillbaka”. Men Gustaf har sitt hjärta kvar i fjällvärlden bland samer och renar. Med verklig förälskelse talar han om sitt liv bland lapparna. Kanske är han inget sanningsvittne alla gånger, men han är en boren berättare. När vi int behövd ränn eft rena låg vi i kåta och mådd gott. Och de e konstigt, fast lappa hadd så mycke  lus så lössa släpa omkring me en i fälln om nättera  så man vakna i ett helt annat hörn än man somna så fick jag in  en enda lus själv. Dom gilla int blogen.

Gustaf talar om vaknätter….. Då renarna var oroliga och omöjliga att hålla samlade. Han talar om renskiljningar med tusentals renar i en enda böljande massa. Han berättar om blodig renslakt och om den så många gånger diskuterade gällningen av ungtjurarna. Hur det går till i detalj ska vi inte nämna. Metoden är idag förresten så gott som bortlagd och praktiseras endast av de gamla samerna. Tämjningen av de unga oxrenarna målar han upp i breda penseldrag och han berättar om varg och björn som han många gånger sett men själv aldrig skjutit. Han förtiger dock inte ett misslyckat försök då två man en hel dag på skidor rände efter en varg utan att se så mycket som svansspetsen av den, sedan de överraskat den på morgonen.

Han berättar om järvens sätt att föda sina ungar i en snöhåla för att först därefter föra dem till en tryggare plats i någon skyddad bergsskreva och om varglon, som med lätta fjät stryker omkring nere i skogen. Han talar med verklig glöd om fisk och fiske och när han säjer “fisk” menar han ädelfisken i fjäll- sjöar och bäckar, lax och laxöring, bäckforell, harr och röding. Givetvis menar han också sik, denna förunderliga fisk, som tycks bli ett under av läkerhet när den lever i fjällsjöarnas klara vatten men som enligt norrlänningarnas enhälliga utsago är så gott som oätlig här nere i söder”. Fisken i Skinnskattebergssjöarna fryner Gustaf på näsan åt. Långt där uppe i norr har han två “egna” sjöar, där han själv har försökt praktisera förnuftig fiskevård och där han har ensam fiskerätt. Dit beger han sig när semestertiden kommer och om han kan få gumman med sig kanske han en gång åter far dit för gott.

Källa: Fagersta Posten Söndag den 14 mars 1999 Anteckningarna skrivna av Margaretha Winnberg

1 456 visningar

Lägg till en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

error: Content is protected !!