Prästen slutade bjuda på sprit vid gudstjänsten

ARJEPLOG – Låt mig slippa ämbetsresorna till Lövmokk, sälj kapellet och kyrkklockan. Den uppmaningen kom kyrkoherden i Arjeplog Pehr Theodor Winnberg med för 150 år sedan. Inte minst utifrån ett alltmer folktomt tempel, samernas försumlighet att besöka böndagarna och att gudstjänstfirarna inte längre kunde lockas med sprittraktering.
– Nu känner jag mig uppmanad, och kan inte längre tiga, att få ett avgörande slut på detta långvariga obehag, konstaterade Winnberg, i samband med en visitation som gjordes 1862 .

Han anförde att pengarna av försäljningen av byggnaden och den undan branden i Silbojokk räddade lilla kyrkklockan, enligt honom av obetydligt värde, skulle tillfalla Arjeplogs kyrkokassa.

Folktomt tempel
Winnberg pekade på vad som utspelat sig i samband med tredje böndagens firande i Lövmokk, i september 1861.

– Jag anträdde den sex mil långa sjöresan dit tidigt på morgonen, under stark storm och dimma, i en stor båt rodd av fyra man eftersom man längs efter Hornavan inte, utan livsfara, vågade färdas i mindre båtar. Vid framkomsten till Lövmokk hade ingen lapp kommit. Efter lång väntan kom på kvällen den 7 september tre helt unga ogifta lapska personer, vilka vandrat över fjällen från höstställena där deras föräldrar hade sina visten och kåtor. Ingen var gift och inte heller någon medelålders eller äldre lapsk person infann sig.

Söndagsmorgonen den 8 september, till vilken dag böndagen var utlyst kom två i lappdräkt klädda personer vilka förstod svenska och var i svensk by i Arjeplog tjänande som vallhjon, och som hade lika nära väg till Arjeplogs moderkyrka. Av dessa fem utgjorde nu hela lappsamlingen till den beramade Storböndagen.

Jag tillstår att det efter flera dagars mödosamt utarbetande av en lapsk Storböndagspredikan tillsammans med förberedelsen till kommunionsförhör och skriftermål kändes tungt att uppträda och tjänstgöra i det folktomma templet, tillsammans med klockaren, inför tomma väggar, nedtecknade kyrkoherde Winnberg och fortsatte:

– Under sådana förhållanden, och det känns vidrigt av mig att stämma till tings de som uraktlåter att komma, samt att det inte längre är lovligt att i präststugan bjuda åhörarna på sprit är det bäst att Lövmokks kapell upphör, slår Winnberg fast i en begäran till domkapitlet.

Winnberg hade analyserat förhållandena och funnit att, utifrån praktiska förhållanden och mot bakgrund av gudstjänsttvånget, det vore bäst att såväl fjäll- som skogssamerna fortsättningsvis besökte Arjeplogs kyrka för att där få lyssna till gudstjänsten på sitt eget modersmål. De samer som vistades i Norge ansåg Winnberg, utan att tvingas till det avlägsna Lövmokk, istället kunde besöka kyrkor i Norge.

– Jag kan efter en nära femårig ensam tjänstgöring konstatera att när lapparna vistas i socknen ganska flitigt besöker Arjeplogs kyrka fastän det på kyrkogården aldrig ges en brännvinssup åt någon, vilket tycks bevisa att då vägen till kyrkan är kort sätts inte trakteringen ifråga utan verkligen, såsom sig bör, de går dit för själva ordets skull.

Stämt uteblivna samer
Winnbergs företrädare tycks inte heller haft det lätt att samla till gudstjänst i Lövmokk, vilket framgår av de gamla visitationsberättelserna. Dit prästerna skulle resa två gånger om året.

Nils Sundelin, en kraftfull herde i församlingen åren 1807-1822, hade stämt en del samer som uteblivit från böndagarna vilka också dömts hårt, uppemot tio riksdalers böter.

Efter Sundelins död noterades hyggliga besökssiffror. Dels på grund av hotet om böter dels ditlockade av den stora mängd brännvin som fördes till kapellet av såväl nybyggare som prästen

I präststugan bjöd prästen frikostigt på så kallade ”tjöttsupar” i utbyte mot renost. Samma var förhållandena under 1830- och -40 talen. Men även de som avstod från spriten började avvika när det konstaterades att det blev allt slappare att stämma till böter och ansvar för avvikande.

Att det varit fåtaligt med samiska besökare efterföljande år framgår inte minst av 1833 ås visitationsakt, där Petrus Laestadius, då boende i Arjeplog, bland annat noterat:

– Den förra resan till Lövmokk är nästan utan ändamål, emedan högst få lappar infinna sig. Lövmokk kapell ligger så avlägset ifrån deras dåvarande vistelseorter, att man icke skäligen skall begära att de skall infinna sig.

Till Jäkkvik
1850, då brännvinsförbudet i Lappmarken infördes och samerna inte längre fick sin vanliga mötessup upphörde besöken i stort.

Samma år antecknas: ”vice pastor Lindahl anmärkte på lapska allmogens försumlighet att bevista Böndagarna vid Lövmokks kapell. Lapparna föreburo såsom ursäkt att de ofta hindrades av ofarbara älvar, att komma fram till kapellkyrkan”.

1852 noteras ”Särskilt hållas kommunionsförhör med lapparna i Lövmokks kapell, likväl infinna sig lapparna föga mangrant vid detta kapell. Såsom skäl till uteblivande föreburo lapparna hög flod i fjällbäckarna”.

1854 framförs samma klagan och 1856 noterar vice pastor Carl Natanael Fjellström att lapparna sällan besökte kapellet och ansåg orsaken vara att prästerskapet inte nu, såsom förr, medförde sprit som traktering.

Vid efterkommande visitationer fortsatte anmärkningarna och ifrågasattes kapellet.

Kapellet i Lövmokk uppfördes 1777 och ersatte kapellet som funnits i Silbojokk, som förstörts vid en brand 1747.

Då Lövmokk, vid Hornavans översta vik, var obebott flyttades kapellet och prästens kammare 1885 till Jäkkvik .

Interiören omvandlades helt, medan kapellets yttre har i stort fått behålla sitt utseende. Prästkammaren är i huvudsak i ursprungligt utförande.

Källa: PT – Piteå Tidningen

265 visningar
Print Friendly, PDF & Email
Please follow and like us:
Share this!

Lägg till en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Enter Captcha Here : *

Reload Image

Visa
Göm