Petrus Winnberg

Petrus Winnberg levde i Arjeplog 1865-1881 Prestebordet,Östansjö Vid ett besök sommaren 1993 på fjällstationen Mierkenis. Stugan i Mierkenis som släkten Winnbergs bott i träffade jag en same och han talade om att samerna använder stugan tidvis samt att de har byggt ut den uppskattningsvis med en till två meter på längden. Stugan är mycket liten och man har svårt att tro att en stor familj har bott där.

Samen berättade att levnadsförhållandenna på vintern var mycket svåra han skulle själv inte tänkas bo där på vintern. Han berättade att när stugan var bebodd året runt och när fähuset fortfarande var kvar band man ett rep mellan stugan och fähuset för att hålla sig kvar och inte tappa orienteringen i vinter stormen. Huset är byggt på kalfjället så det stormade nog ofta där. Några mil från Mierkenis in på den Norska sidan finns en by med några gårdar Skaiti. Där träffade jag en kvinna som var uppvuxen i Mierkenis hennes namn om jag inte minns fel var Ellinor Winnberg. Jag frågade om hon visste varför Petrus Winnberg (1847-1893) kyrkoherde Per Theodor Winnbergs son dog när han endast var 46 år gammal.

Hon berättade att Petrus bodde i fjällstugan Mierkenis och att han dog av masken och lades i en backe, sluttning intill stugan och att de fortfarande kallar denna backe för “dödsbacken” året därpå tog de Petrus till Rognens kyrkogård i Norge, för att kunna begravas i vigd jord, för Petrus var starkt religiös. Varför han begravdes i Norge och inte i Arjeplog var nog att det var närmare till Norge de bodde i ett väglöst landsända med oländig terräng med höga fjäll och djupa dalar och med många vattendrag. “En undran är varför Petrus som dog 19 juli, inte togs direkt till Rognens utan först året därpå på vårvintern, kanske för det var lättare att dra en död människa på en kälke än att bära, som de var nödsakad att göra under sommar tid. På vintern var han nerfryst så någon lukt och stank behövde inte de som tog honom till Norge utstå”. Släktingarna i Skaiti har på senare tid försökt hitta hans gravvård i Rognens men inte lyckas hitta gravvården.

Ellinor hade inte så mycket att säga om Petrus son, Petrus Leopold Winnberg, förutom att han var starkt religiös som sin far, stor och stark som nog behövdes när man bor i fjällen i väglöst land när alla förnödenheter fick bäras i flera mil till fjällstugan. Leo som han tydligen kallades var mycket ärlig, och som var en av orsakerna till att han fick arrendera Fjällstationen i Mierkenis, där samerna hade stort inflytande vem som fick bosätta sig i fjällstugan. Ellinor talade om att han var händig inom snickeri och att det var han som gjort de få möbler de hade i stugan.

Det berättas att Leo övertog fjällägenheten (kronobo) Björklunda per telefon osett, och att hela familjen med de få tillhörigheter de hade samt kreatur, gick till fots de 12 milen och när de kom fram fick de röka ut lusen ur huset. Ellinor berättade att Leo var så ärlig att när det var jaktförbud tjuvjagade han inte utan barnen fick hellre svälta. Men barnen ville inte gå hungriga utan tog saken i egna händer och tjuvjagade och åt upp sitt byte bakom en kulle i närheten av fjällstugan. Jag frågade Ellinor hur det var att bo i Mierkenis. Hon sa att hon fortfarande kunde känna lätt depression på hösten när första snön kommit och det berodde på uppväxten i fjällstugan för då visste man att man skulle få lite besök och bli isolerad uppe på fjället fram till våren. De som arrenderande Fjällstationen Mierkenis fick betalt av staten. År 1950, 1000 Kr/år samt jakt- och fiskerätt, skyldigheterna var att härbärgera vandrare som kom gående över fjället. Det fanns även en telefonväxel en tidsperiod på fjällstationen. Under 2:världskriget kom många krigsflyktingar av olika nationaliteter, det berättas att vid ett tillfälle var det så många som 50 flyktingar på gårdsplanen.

Källa: Göran Winnberg