Prästgården brinner

Gamle kyrkoherden Carl Johan Fjellström i Arjeplog som fått vitsorden ” hade ett skämtsamt och glatt lynne”, avled 1855 efter att under flera år varit besvärad av sjukdom. Den nye pastorn som inte tillträdde förrän två år senare, hette Per Theodor Winnberg. Pastor Winnberg inflyttade till socknen tillsammans med sin hustru och sina barn. Med Winnberg fick Arjeplogs församling en mycket duglig och ödmjuk herde.

Det berättas att då Winnberg mötte sina församlingsbor för första gången var det flera kvinnor som föll på knä inför honom, vilket tydligen varit brukligt på Fjellströms tid. Detta var något som Winnberg inte tyckte om och sade till dem att så ville inte han ha det.

I och med pastor Winnberg skulle träda in i sin nya tjänst år 1857 gjordes ny syn på byggnaderna på kyrkoherde bostället. Den gamla prästgården visade sig vara i mycket dåligt skick. De nedersta timmervarven hade börjat på att ruttna på grund av att byggnaden hade sjunkit ner i marken. Både tak, mellanväggar och golv befanns vara så dåliga att det inte ansågs lönt att reparera byggnaden. I stället bestämde man att en ny prästgård skulle byggas, och på annan plats än den gamla eftersom man ansåg att den låg för nära kyrkan. Under den tid som byggnationerna pågick bodde familjen Winnberg i det äldre huset.

Färdig 1859
Den nya prästgården stod färdig sommaren 1859. Bostaden var 20 meter lång, nästan 10 meter bred och ca 4,5 meter hög och innehöll kök, sängkammare, sal, ett bättre rum, ett ämbetsrum och förstuga samt skafferi.
Den gamla byggnaden fick stå kvar och användas av prostens drängar som sovplats samt bl.a. snickeri.
De första åren i Arjeplog var lyckliga. Familjen utökades. Man hade bra relationer med församlingsborna. Ekonomin var utmärkt.

Men den 21 mars 1867 inträffade något som slog familjen Winnberg hårt. Paret Winnbergs yngsta dotter, Freija avled i hemmet denna dag, elva månader gammal. ” Sörjd och bittert begråten af oss föräldrar och 9 syskon” skriver pastorn i ett brev till en kamrat i Piteå. Detta var första gången som ett barn ryckts bort i så ung ålder i denna familj.
Knappt fyra månader efter lilla Freijas död kom nästa stora olycka. Genom ett åsknedslag i prästgården den 15 juli 1867 förstördes det nybyggda huset och hela familjen Winnberg stod då utan bostad, kläder och pengar.
Den sommardag då detta hände var mycket varm och av den anledningen var familjemedlemmarna inte särskilt påpälsade.

Pastorskan vistades i köket tillsammans med fem av barnen. Tre för övriga barn var för tillfället på annan plats i huset. Det var bara äldste sonen Johan, som inte var hemma eftersom han var i Härnösand för studier. Pastor Winnberg satt denna dag vid skrivbordet i sitt ämbetsrum och skrev.

I det tryckande vädret satte det till att åska. Klockan sex på eftermiddagen slog en blixt ned i prästgårdens köksskorsten, slog i sin fart sönder tegelstenar vilka ramlade ned genom skorstenen och ut på köksgolvet. Pastorskan och de fem barnen slogs medvetslösa av luftdraget från åskviggen, som med ett våldsamt brak öppnade husets samtliga dörrar och fönster. Samtidigt slog en åskstråle genom en av väggarna i ämbetsrummet, där pastorn satt. En chiffonjè som stod vid väggen krossades så att trästycken, pappersbitar och annat flög och ströddes omkring hela rummet. Pastorn träffades av ett trästycke och slogs omkull på golvet. En tredje åskvigg slog ned på farstutaket och antände nävret. Elden spreds därifrån med otrolig hastighet över hela vinden.

Inga andra i huset.
Denna dag var inga andra än familjen Winnberg i huset. Drängarna var borta på arbete. De avsvimmade kvicknade så småningom till. Pastor Winnberg skriver i sin redogörelse bland annat följande:

” Och jag sjelf, som är pastor i Arjeploug, och som vid åskviggens inträngande genom min kammarvägg, satt vid mitt bord och skref, blef på ena sidan af hufvudet hårdt slagen förmodligen af någon spillra från min krossade cheffonier, hvaraf äfven jag fick en dåning i mitt hufvud som ock hos mig förorsakade otilltagsenhet vid räddningsförsöket och en modlös nedslagenhet af de utevarandes, min gråtande makas och mina jämrande barns, enträgna rop: att kammartaket snart faller ned öfver pappa”.

Pastor Winnberg tog sig upp från golvet till övriga familjen, varpå de tog sig ut allesammans ur det brinnande infernot genom ett fönster. Det var ett fåtal föremål som räddades. I förvirringen var det ingen som kom att tänka på att försöka rädda nödvändiga föremål, som kläder. De enda kläder som räddades var därför de kläder som de bar på sig.

Pastorn sprang ut i skjortärmarna och pastorskan hade det mesta bekymret att få ut de yngre barnen. Då drängarna var borta var det inte många som kunde hjälpa till att få ut något av värde ur byggnaden. Några församlingsbor som vistades i närheten efter blixtnedslaget kom till undsättning. Klockaren Læstander lyckades med hjälp av en käpp få ut den nyare kyrkoboken ur kontorsfönstret. Andra kyrkböcker förstördes till dagens släktforskarens stora förtret. De allra äldsta kyrkböckerna förvarades lyckligtvis inte i huset, så dessa finns ännu kvar i behåll.

Huset övertänt.
På mindre än en timme var huset övertänt och nedbrunnet till dess stenfot. Nästan all lösegendom förstördes som sagt. Näst äldste sonen Petrus, hade dock lyckan att ha kvar sina kläder. Det sades att han fått ett varsel att han skulle bära över sin klädkista till den gamla prästgården, vilket han också hade gjort någon dag tidigare. I lågorna försvann även de pengar- över 300 riksdaler riksmynt- som pastorn sparat, till bland annat tjänstefolkets löner.
Flera församlingsbor kom till tröst för prostfamiljen, gav dem mat och litet kläder. Det stora underverket i olyckan var samtliga familjemedlemmar kom ut ur huset med livet i behåll.

En tid efter olyckan gick man ut i tidningarna och berättade om tragedin och vädjade till barmhärtiga människor för gåvor så man skulle reda sig den närmaste tiden. Insamlingen gav 184,40 riksdaler riksmynt, som i alla fall täckte de mest trängande behoven. Det blev därefter i den gamla prästgården som pastorsfamiljen fick inhysas.

Uppförandet av en ny prästgård i stället för den brunna tycks ha skett omgående. Hösten 1869 stod den nya byggnaden uppförd, en låg envåningslänga. Familjen kunde då flytta ut från rucklet till den nya prästgården.
Den gamla byggnaden fick ännu stå kvar, vilken man därefter brukade upplåta eller uthyra för några dagar till större bröllop. Eftersom byggnaderna ändå låg så nära varandra så kunde det bli störande med festdeltagare runt kåkarna vissa helger och kvällar. Därför stoppades uthyrningen till slut och huset revs en tid senare.

Familjen Winnberg blev kvar och verksamma i kommunen fram till 1875 då Per Theodor tillträdde tjänsten som kyrkoherde i grannkommunen Arvidsjaur. De flesta av barnen blev dock kvar i socknen, gifte sig och arbetade hårt.
Prästgården av 1869 stod kvar till 1920-talet, efter det att nytt boställe uppförts 1923. Byggnaden såldes då, flyttades och blev ombyggd till Folkets hus.

Källa: Carl-Oskar Lundström Flintvägen 2 Umeå.

360 visningar
Print Friendly, PDF & Email
Please follow and like us:
Share this!

Lägg till en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Enter Captcha Here : *

Reload Image

Visa
Göm