Ivor Winbergs brev till Art och Pauline

Kära Art och Pauline
September 15,1970
Jag tror inte vi har träffats någon gång men efter att jag läst din väldigt fina bok som jag skaffade för några veckor sedan, känns det som om jag känner er två väldigt bra, och minnena öppnar inte bara dörren- det satte igång ett getingbo av mental känsla som hade lurat i mitt sinne alla dessa lång år. Det har varit fint att läsa om de personer son jag kände och hört om och att se bilder av dem och platser där jag varit. Får jag dela några mentala känslor av ”för länge sedan” med dig och Art. Jag kommer ihåg Wards`Garage, den gamla skridskobanan, och Standard Bank, affärerna- Hallsons, Jeffers, Trudells, etc., the Orange Hall, Casselmans Creamery, Curdy Mills Blacksmith Shop, Smith Lumber och Ford Model Tþs, the two hotels, the town pump i hörnet och trätrottoarerna. Jag kommer ihåg den unga damen som var postfru när postkontoret var i John Sharpe huset. Jag hörde någon kalla henne för Annie och hon gav mig ett stycke tung-prygel en dag. Jag tror jag hade det annalkande och jag kommer ihåg John Forsyth slakt affär där vi då och då köpte några av de godaste bologna. Jag kommer alltid att komma ihåg de stora kryddade bitarna med den underbara aromen, och de gjorde så goda smörgåsar till skollunchen.

Vi gick i Deer Hill skolan, däe det första året av två, tillbringade jag mycket lite tid i klassen. Det mesta av tiden låg jag ute eller om vädret var dåligt, i vedboden och kräktes av spänd nervositet och utmattad och rädd för de äldre pojkarna. När jag nu tänker på det, var jag verkligen inte av det virke som hjältar var gjorda. Skolan var för mig en hemsk plats dessa första åren, och det var många gånger jag önskade att jag kunde dö när jag traskade trötta milen fram och tillbaka och det var den här lärarinnan, jag kommer ihåg tittade på räddhågad medans min syster, äldre än mig paniskt olycksdrabbad och utan att kunna lösa räknetalet skrivet på svarta tavlan åt henne – slog flera gånger på huvudet med en tung linjal och slutligen snyftande och lättade sitt samvete vid lärarinnans fötter. Året gick vidare till mitten av 20-talet, sedan började jag inse att jag inte längre var rädd för de äldre pojkarna. Faktiskt, de äldre pojkarna var borta och jag hade blivit en av de äldre pojkarna. Och sedan hände något som förändrade hela min inställning av livet i allmänhet, och på skolan närvaro särskilt. En ny lärarinna kom till Deer Hill skolan, för vilket såg ut att bli bara en kort tid och hennes namn var Ingeborg Hallson och hon var ung och vacker som jag inbillade mig att en ängel såg ut. Hitintills hade jag varit rädd för och ogillat alla lärare, men inte den här. Milen till skolan verkade bli mycket kortare och lättare. Jag kunde springa nästan hela vägen nu och läxorna blev en lätt match och om lärarinnan såg stjärnorna i mina ögon, så tog hon ingen notis om det. Närhelst någon av pojkarna försökte spela de vanliga spratten i klassen som jag hade funnit så festliga tidigare, upptäckte han nu att jag hade förlorat mitt sinne för humor totalt och det var väl clown……………….blev sagd utanför skolan att sluta med det , annars.

Mr. J Spence, vår granne för vilken jag arbetade emellanåt, skickade mig till stan en dag för att leverera en stor kalv till Forsyths slakt hus vilket jag är säker på att Art visste, var just utanför stan i nordöstlig riktning ( tror jag) och väl gömd i buskarna. Det var sen höst eller vinter och mycket snö och med häst och släde styrde jag mot staden. På släden var en prydnadsbräda med 2″x 8″ sidor. Kalven var fastbunden och resan var händelsefattig till vi nästan var framme då kalven gjorde ett kraftigt hopp och kastade sig över sidan på släden men det korta repet runt hans nacke höll honom på så vis att han blev dödsförskräckt över kanten på sidan av släden. Tankar flög genom mitt huvud, ingen yxa eller kniv att kapa repet med, Mr, Forsyth skulle inte acceptera en död kalv och Mr. Spence från vilken jag var rädd skulle sätta min hud på väggen för det här. Jag gjorde mitt bästa för att lyfta kalven tillbaka i släden. Rädsla och skräck gav mig ökad styrka men det var inte tillräckligt. Skriande och flämtande med kalven döende sakta men säkert framför mina ögon. Jag måste ha bett och plötsligt ett annat fordon med häst och släde stannade bredvid åt andra hållet och en ung man var bredvid mig och med en väldig tyngd var kalven tillbaka i släden fastbunden igen. Sedan var mannen borta och jag kunde inte ens fråga efter hans namn eller tacka honom. Jag kunde aldrig komma på vem han var men var alltid tacksam att han kom exakt i det ögonblicket jag behövde honom. Kunde han ha varit en Lindell?

Det såg ut att tiderna var svåra i början på 20-talet, men det blev en förändring. Tiderna blev svårare. Far åkte iväg varje vinter de senaste åren, arbetade med vad han var bra på, hugga timmer, träd och trämassa för att tjäna pengar med önskan att köpa säd och utrustning till gården, och kläder till sin familj och jag kommer ihåg en bittert kall vinterkväll stod jag tyst med min syster i en halvcirkel runt mor som satte nära det gamla förrådet, och tittade på när hon döpte vår lillasyster som var några veckor gammal, bara minuterna innan hon dog i lunginflammation. Den enda av oss som var född på sjukhus och hon klarade sig inte. Snälla grannar ordnade med en liten kista. Mor klädde henne i hennes sötaste barnkläder och lade henne i kistan med kärleksfulla händer, och sedan ut i spannmålsmagasinet. Det var ett äkta leende på det lilla ansiktet och vi gick och tittade på henne varje dag tills våren och far kom hem, sedan begravde vi henne på kyrkogården i hörnet öster om Eriksdale.

Vi lämnade gården 1927. Jag tror att auktionen hölls ett år före och en Trudells var köparna. Mor och de andra flyttade på våren. Jag stack på hösten därför att jag hade blivit ut arrenderad till ett äldre barnlöst par, Sellstrom, nära Mulvihill mellan Holms och Nystroms. Mrs. Sellstrom ville adoptera mig men jag var inte intresserad. Jag gick ombord på ett tåg i Mulvihill och den knarriga gamla konduktören gav mig en verbal ”fan ta dig” för att jag vågade sätta mig med mitt knyte på hans favoritplats och fick mig att flytta på mig som han sade ”till helvetet och tillbaka”.

Jag for tillbaka till Eriksdale sommaren 1936 och jag kommer ihåg förödmjukelse det var. Jag hade alltid tänkt på staden som en plats där det var action, men jag fann det inte så 1936. Jag var en ”hård-bergs gruvarbetare, sedan ut på min semester från gruvorna i Ontario. Och i denna avlägsna plats hade vi inte känt på effekten av den Stora Depressionen. Jag kunde inte tro mina ögon, en lunch expedit på Standard Bank där damen tittade på mig väldigt försiktigt innan hon serverade mig en sandwich och kaffe. Och på hotellet i hörnet vid stadens pump, ville den kvinnliga managern inte sälja öl till mig. Det var efter timmar eller semestrar eller någonting annat och hon var rädd att hon skulle förlora sin licens. Jag promenerade den gamla igenkända vägen ut till bondgården och fann bara stenstolpar kvar, inte ett spår av det tvåvånings timmerhus, logen, spannmålsmagasin, etc. och det som en gång var ett öppet fält var helt igenvuxet av buskar. Det gjorde mig ledsen när jag kom ihåg hur det brukade vara.

Välkomnande personer vilka jag kände igen bara drog sig tillbaka stirrande först men snart gick nyheterna runt och nästa dag när jag gick längs järnvägsspåret till Nylandskolan där jag hade mött många vänner gamla och nya. Jag har inte varit tillbaka där sedan dess, men nu är snart Indian sommaren här och om du skulle råka se en blå cheva, 1/½ tons-lastbil runt Eriksdale, som inte åker någonstans särskilt med en chaufför som är lite till åren och lite förströdd. Det kunde vara din högaktningsfulla där på en sentimental resa än en gång. Jag vill ännu en gång stå på den plats där jag blev född och för några ögonblick se tillbaka på minnena längs den smala korridoren av tiden, det hade varit mitt liv och mina pojkår och komma ihåg hur det var då.

Min mor och far är borta nu. Far, en tid efter jag kom tillbaka från Andra världskriget. Mor, den 25 juli, senast, i Vancouver och vi begravde henne här i Manitoba, jag vill säga – vila i frid, mor och tack för att du alltid har varit vad du varit, den bästa och för att du alltid lät oss vara en del av skådeplatsen när vi var unga.

Och nu från en som måste lämna dig som stannade, adjö och bästa tillönskningar och om du fortfarande är med mig, tack för att du läser detta.

Ivor Winberg

344 visningar
Print Friendly, PDF & Email
Please follow and like us:
Share this!

Lägg till en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Enter Captcha Here : *

Reload Image

Visa
Göm